Man går runt och undrar vem fan man är. Hur man ska va. Jag vet inte, vem jag är eller vem jag ska bli. Jag bor i Västerås och här ser det väl ut som det gör mest, dvs fult. Man är fjortis eller EMO eller tönt. Nicole i min klass är fjortis, hon har tuperat hår och brunkräm. Killarna är typ mobbare eller nördar, vissa vill köra EPA. Alla vill åka till Stockholm och shoppa. Stockholm äger. V-ås suger. Min kompis Sara Jonsson i klassen har en pojkvän som bor i Stockholm, det är det ascoolt, men han verkar va en knarkare eller nått? Vilket är lite kefft, missbrukare kanske han är. Jag inte vad det innebär egentligen, om jag ska va ärlig. Ja, jag vet jag är 15 men jag har aldrig druckit alkohol. Vilket också är kefft. Sara och jag är inte så nära egentligen.
För några år sen var jag en bokmal och då gick jag in i böckernas värld. Läste Skuggan över Stenbänken av Maria Gripe, en följetong som kallas skuggserien. Man följer två tjejer upp i åldrarna. Skuggserien handlar om en tjej som heter Berta och som lever i början av 1900-talet, jag tror hon är 14 år. Hennes familj anlitar hembiträdet Caroline, 16 år som bär på massa hemligheter. I den sista boken byts berättarjaget till Caroline (att man kunde göra så kändes helt wacko för mig som läsare, men jag gillade det verkligen, ascoolt). Caroline klär ut sig till man för att kunna gå ut ensam och röra sig som hon vill, vilket man inte kunde som kvinna på den tiden. Undercover och fri. Nånting i mig har en sån längtan efter det också. Att klä ut mig. Jag skulle vilja klä ut mig liksom Caroline, tänk att vara en annan. Tänk bara att gå som en man och prata så, hur skulle andra prata med mig? Vad skulle jag göra?
På LunarStorm heter jag angelwihtoutwings, tyckte det lät lite coolt när jag skapade namnet, men nu tycker jag det är lite pinigt, (dessutom upptäckte jag att jag stavat “with” fel, h:et står före t:et, aja). Men det säger något lite poetiskt. Har hon tappat vingarna, har någon klippt av dem? Slet hon av dem själv kanske? huR sKa maN vEtA?
Nu läser jag inga böcker längre, mest tidningar, OKEJ och Veckorevyn. Det finns en tävling i OKEJ just nu, de kommer att lotta ut och den som vinner får åka och träffa Christina Aguilera. Jag är helt övertygad om att jag kommer vinna. Ja, för jag måste väl ha tur någon gång. Är man inte bra på något så kan man i alla fall få ha tur. Det är den naturliga balansen i universum. Det måste vara så. Jag funderar på vad jag ska säga till Christina Aguilera när vi ses. Jag har en affisch på henne på väggen i mitt rum, den låg i mittuppslaget i senaste numret av OKEJ. I varje utgåva medföljer posters och den största ligger alltid i mitten. Jag vecklade ut den fyra gånger. Nästan lika stor som en riktig poster även om den såklart inte har sånt där hårt papper som de riktiga, sånna har jag bara känt på typ, Gallerix. Christina-postern, är ändå lite annorlunda för den är svartvit, känns mer konstnärlig. Christina är i någon gränd och håller i ett galler som hon står lutad mot, det ser ut som en stor stad, typ New York. Hon trycker sig bakåt och tittar in i kameran med sotiga svarta ögon och näspiercing, jeanskjol med låg midja och brett jeansskärp. Hon ser ganska ledsen ut, men samtidigt ascool. Lite EMO på ett sätt. En virkad mössa på huvudet och håret når nästan ända ner till magen, som är bar och platt. Och i naveln har hon en piercing av en glittrande sten… oMg. Jag dör så cool hon är. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv och hennes magpiercing. Jag vill ha en sån. Jag vill vara hon.
Jag hör röster från barn utanför på gården, det är min lillasyster och hennes grannkompisar. Jag går fram och ser dem, en står i en buske och skriker och de andra dansar fram på den soliga asfalten och skrattar. De har hittat mina gamla gogos. En Bratz-docka ligger slängd på asfalten en bit bort. Det känns som en helt annan värld. Jag stänger fönstret och stänger ute rösterna. jag vinklar lite på persiennerna för säkerhets skull, vill inte att nån ska se mig. Det står en urdrucket oboyglas i fönstret. Jag knäpper på CD-spelaren och tar fram Christinas album från bokhyllan, lägger in skivan “Stripped” och blädrrar fram till “fighter”, min favoritlåt. Från Kazaa har jag börjat laddat ner några andra av hennes låtar, mest från albumet “Mi reflejo”.
Jag trycker på repeat-knappen två gånger så låten ska gå igen och igen, innan jag går och sätter mig vid mitt skrivbord. Jag tänder skrivbordslampan med sitt gula ljus, tar fram papper, pennor i blyerts från skrivbordslådan, lägger affischen på bredvid på skrivbordet så gott den får plats och börjar skissa av. I ritandet upptäcker jag henne mer. Hennes mun, i läppen sitter ännu en piercing, i hennes hår finns smala band; och ja, ögonen är nog lite ledsna.
Jag funderar på vad jag ska säga till Christina Aguilera om (när!) jag träffar henne. Jag kommer vara lite lagom chill såklart. Samtidigt vill jag verka speciell, utan att det blir pinigt. Jag vill att hon ska se att det är något speciellt med mig också, precis som med henne, att hon ska se att vi egentligen är ganska lika. Kanske skulle hon säga, “det är nått speciellt med dig, jag ser det, du är inte som alla andra” eller typ “bara skit i alla andra, lita på mig”. När jag ritat klart ska jag sätta upp henne på väggen. Bredvid Orlando Bloom. Honom har jag också ritat av fast det inte blev så bra, hans utseende är svårt, han liknar inte alls Legolas från Sagan om Ringen i verkligheten.
Min bästa var en avbildning av Gollum, kreaturet. Jag satt och ritade den på bilden i skolan. Och Olle som jag är typ lite kär i – han ser ut som sångaren i bandet AHA, och han knåpar på en brynja på slöjden och verkar lajva sagan om ringen och sånt – han gick förbi och kikade över min axel och sa att den var bra (!) Det var första gången han pratade med mig (men förhoppningsvis inte sista). Sen dess har vi tyvärr inte pratat igen (för vad säger man eNs?).
Utanför mitt rum pågår världen. Jag vill nog också lajva, klä ut mig som Caroline i Skuggserien, och röra mig runt överallt. Smyga på Olle. Jag tror jag vet vad han heter på Lunar, men jag är inte säker på att han har det ens. Han är lite annorlunda liksom. Jag tänker på Caroline på 1900-talet och på Christina borta i New York. Om Olle ska lajva som nån så tycker jag han ska lajva som Aragorn. Jag vågar inte.
Jag gläntar på dörren, ingen är hemma ännu. Skönt. Jag går ut i köket och gör mig en skogaholmslimpa med ost och apelsinmarmelad. Jag har alltid älskat de mackorna och åt dem alltid som mellanmål. Nu äter jag dem ofta till middag om ingen är hemma. Jag vet, jag kommer bli tjock. Jag river upp en flik på en oöppnad mjölktetra och klunkar ur förpackningen. På väg till rummet med marmeladmackan missar min höft av nån orimlig anledning var bordet står och jag stöter höftbenet i kanten. Mackan glider från tallriken ner på golvet, hamnar upp och ner. Fitta också. Tänker på mamma, hon gillar inte att man säger fitta. Hon tycker man ska säga kuk. Jag fattar grejjen men man kan inte säga kuk. Jag plockar upp mackan med tumme och pekfringret och gör ick-ljud, om det är ett hårstrå i marmeladen så dör jag. Dumpar den i papperskorgen. Gör en piruett av glädje när jag hittar en fanta lemon längst in i kylen istället. Tillbaka i sängen bläddrar jag i tidningen och läser om Christina Aguilera.
Frågan i tävlingen är: Vad är Christinas fullständiga namn?
Det drar till i magen. Det är mitt namn. Jag vet ju redan en hel del om Christina ju, om hur vi är lika. Hennes ena förälder kommer från Ecuador. Nästan som för mig, min pappa är nämligen från Bolivia, som är grannlandet till Ecuador. Nånting långt borta som bara vi förstår, och typ inte förstår. Undra hur hon tyckte det var att växa upp i USA med en blond mamma och en pappa från ett annat land. Jag kan inte spanska. Jag tror hon kan det, hon sjunger på det i alla fall. Jag har inga piercingar. Men ändå. Jag tar fram min penna med luktsudd som är min tur-penna och textar så fint jag kan i svarsrutan:
Christina Maria Aguilera.