Söndagen 4 dec 1966
Kära Dagbok!
Jag får väl som vanligt börja med att be om förlåtelse för att jag inte skrivit på så länge. Veckorna som gått har varit rätt trista. Veckan efter IFK var Ebba sjuk, nåt lite smittsamt med prickar. Veckan i plugget släpade sig fram utan henne. På lördagskvällen var det ingen klubb eller nåt så jag ringde Marianne och vi gick på bio. En Jerry Lewis-film som hette Trassel på luskulan och var jättekul. På hemvägen träffade vi Anders och snackade med honom en stund, men hela kvällen var i för övrigt rätt torr.
På söndagen red Catrin och jag upp till Hallarö och träffade Nina och Britt som red två ardenners och vi hade det underbart. Vad skulle man ta sig till utan ridningen?
Nåja, på måndagen kände jag mig allmänt dyster och snuvig och stannade hemma i sängen. Dagen därpå var Ebba frisk igen och jag släpade också i väg mig till plugget och skrev en trea på en tysk skrivning.
På kvällen gick vi på tysk kurs och efter den en stund på stan men det var rätt dystert.
Torsdagen hade vi ledigt och mamma och jag traskade till stan. Gissa vad vi köpte där? En julklapp i förskott till mig. En bandspelare! Den är toppenhärlig med fyra spår och jag har spelat in en massa låtar.
I gårkväll var det Pushen med ljuvliga Slamcreepers. Vid nio-tiden stötte Ebba och jag på Benke B från Eskilstuna. Han är jättekul den killen och vi skrattade oss fram till 12-tiden då Push slutade. Ja, vi vek faktiskt inte från varandras sida på hela kvällen.
Idag red Eva och jag och när man väl kommit upp på hästryggen glömmer man alla sorger.
Den där gungande mjuka galopprytmen, vinden som blåser en i ansiktet och hovarnas taktfasta dunkande mot vägen. Vilsam skritt och alla tankar sopas ut ur ens huvud och man sitter där och ser och ser och kan inte se sig mätt på naturen omkring en. Dova senhöstfärger. Gulnat vått gräs och mörkgrå lera. Trädens nätverk och grenar avtecknar sig som tuschteckningar mot flyende grå moln. Det är färger som borde göra en dyster, men jag blev det ändå inte.
Jag känner lyckan sakta komma smygande, försiktigt först och sen porlar det upp i halsen och blir så stark att det nästan är omöjligt att låta bli att skrika vilt och skratta och ta hela den våta världen i famn!
Din Eva
Lördagen 17 dec 1966
Kära Dagbok!
Tänk att det snart är julafton, och vinter igen. Det har snöat må du tro, nu är hela världen en glittrande vit vintervärld. Vad hände, snart är hela 1966 slut, och halva mitt femtonde år!
Men nu ska jag berätta vad som hänt sen sist.
Förra lördagen fick Ebba och jag reda på att en ny klubb startat i Lillköping. Den skulle ha premiär på kvällen med St Michael Sect.
Vi beslöt att dit skulle vi! Det är ju som bekant svårt att ta sig till Lillköping och ingen hade vi som kunde skjutsa. Så vi gjorde det enda vi kunde göra, liftade. Ja, ja, jag vet att jag inte får lifta, men vad mamma inte vet mår hon inte illa av.
Vi fick lift med en gång med en folka med en tjej och en kille.
Väl på klubben stötte vi på Benke B! som sedan inte vek från min sida på hela kvällen.
Då vi skulle lifta hem följde Maggan med oss. Fram till Lillköpingsvägen hade vi också sällskap med Benke. Han är rätt gullig faktiskt.
Vi fick lift med en snäll gammal farbror på en gång, och allt gick bra.
Din Eva
Söndagen 1 jan 1967
Gomorron Dagbok och Gott Nytt År!
Jag ligger i sängen och skriver detta på nyårsdagens morgon kl halvtio. Jag har just vaknat och det är jag tydligen ensam om här i huset.
Det blev ju rätt sent igår, jag somnade inte förrän omkring kl 4. Det är bäst du får höra allt från början.
Först höll det nästan på att bli hemmasittarkväll för mig, då det inte var någon klubb eller nåt vare sig i Viken eller Lillköping. Men i sista stund ringde Maggan och undrade om vi hängde med till Lillköpings Folkets Park. Det gjorde vi naturligtvis med förtjusning. Ebbas pappa skjutsade oss dit och min pappa hem.
Väl i Lillköping ville vi inte gå till Parken för det var bara fånig dans där. Vi stod just och pratade med Benke och Åke då en kille kom förbi och ville ha med folk till sitt party. Vi tågade dit, men det var ett snuskigt party. Alla var fulla och några kräktes i badrummet.
Åke tog med oss hem till sig i stället, och där var det mysigt, förutom att Birgitta som var med och var full och skrek och levde. Sen i alla fall kom Åke och Britt på en idé, och placerade mig och Benke bredvid varandra, med Benkes arm om mig och min om Benke. Och sen fortsatte vi att hålla om varandra. Benke kramade mig så där skönt så jag blev alldeles pirrig inuti.
Vid halvtvåtiden ringde jag efter pappa och Benke följde oss till bilen. Vi gick med armarna om varandra hela vägen!
Visst var det en härlig början på 1967?
Din Eva
Lördagen 14 jan 1967
Kära Dagbok!
Förra fredagen hade jag en ruskig otur. Det var trettondagsafton och Club Action i Lillköping, men jag min sjudubbla idiot fick inte reda på det förrän på lördan!! Det retade mig vansinnigt, jag ville ju så gärna veta om Benke menade något med det där på nyårsafton. Sen fick jag i alla fall veta att han frågat efter mig hela kvällen och var ledsen när jag inte kom.
Men, till min förvåning, i onsdags fick jag veta att Club Action skulle ha St Michael Sect hos sig på fredagen, och då hade jag tur, för pappa skjutsade dit oss den kvällen och Benke var där! Jag tror att han bryr sig om mig lite i alla fall, det är bara det att han är lite blyg. Men det gör inte så mycket, för jag tycker ändå om honom. Riktigt mycket faktiskt!
Din Eva
Torsdagen 9 mars 1967
Kära Dagbok!
Idag blev jag och några till fotograferade för Viken-Bladet. Tio i Topp ska gå här på lördag och vi skulle låtsas slåss om biljetter. Vilka idéer de har, de där tidningarna!
På lördag kväll är det skutt här med Slamcreepers! Hurra!! Synd bara att Benke är bortrest så att han inte kan komma. Jag längtar efter honom. Faktiskt.
Din Eva
Måndagen 24 april 1967
Kära Dagbok!
På fredagen den 20 var det Operation Dagsverke. Det var meningen att jag skulle vara utklädd, men på torsdagskvällen ringde Roffe och undrade om jag och Catrin kunde köra hästdroska istället. Det är klart att jag ville, och det blev en mysig dag trots snöväder och kyla. Vi körde Jäders Mona i en sån där gammaldags droska.
På lördagen skulle Benke komma, men han ringde och ville komma nästa dag i stället. Jag har knappt träffat honom, för han har alltid åkt någonstans med sina föräldrar. Jag måste säga att ibland längtar man efter en kille med lite mera ruter i sig, som kan säga ifrån åt sina föräldrar nån gång. Man vill ju ha någon att hålla i handen lite oftare än var fjortonde dag.
Jag tror bestämt mina känslor börjar svalna, trots att vi ändå hängt ihop i fyra månader nu.
Din Eva
Fredag 5 maj 1967
Kära Dagbok!
Jag kom just in med hunden. Ute är det kallt men klart. Stegen ekar så lustigt om natten. Det har varit en skön, solig dag. Luften luktar rök och vår. Pilträden har fått små ljusgröna babyblad och gräsmattorna är alldeles gröna igen.
Vi har varit arga hela dan, Ebba och jag. Eva L får jobbet i antikboden fast hon bara kan jobba några veckor. Vi som kan jobba hela sommaren får det inte. För att man inte råkar vara Anita Svenssons gullunge. Och inte har ett NAMN som duger att visas upp. Ibland vill man bara stå upp och skrika över alla orättvisor.
Stjärnorna är så klara och vackra ikväll. Jag vill likna dem vid diamanter fast jag vet att deras kärna består av väte och helium och att de en dag blir mörka och kalla som himlen.
Stjärnorna liknar diamanter! Så det så!
Åh, tänk ändå att det är vår nu, och idag har jag fått en ny snygg rosa kostym med lång jacka. I skogen finns tjocka vitsippsmattor. Jag vill smeka dem.
Det är vår och Benke ringer inte men det struntar jag i på något mystiskt sätt. Det lyckopirrar ändå i mig ikväll. Jag älskar att leva! Med eller utan Benke, sådetså!
Din Eva