Sommaren 1985 luktade av asfalt och solariebränd hud från Sun-in – förortens enda och extremt populära studio där åtta bullrande solarier med extrasol för ansiktet stod på rad och användes 24/7. Främst av tonårstjejer och mammor 40+ som desperat försökte se yngre ut än vad de var. Vi hade samma hudfärg som Björn Ranelid allihop. Orangebrunda. Jag hade precis lärt mig att rulla upp jeansen exakt så som min bästis Malin gjorde: tre varv. Inte två. Aldrig fyra.
Vi bodde båda i de gula trevåningshusen vid torget, hon i 3C och jag i 4A. Mellan husen en gulnad gräsmatta ingen vaktmästare längre orkade klippa ordentligt. Där, på gräsmattan, hängde vi på kvällarna med Malins kassettbandspelare – eller bergsprängare som man sade då – mellan oss. Vi vårdade den som en bebis. Den hade ett löst batterilock som vi idogt tejpade fast om och om igen med svart eltejp för att den alls skulle fungera. Och om vi bankade lätt på baksidan slutade den skorra. Inte för att vi var knussliga men ändå, hurra liksom.
Bandet hade vi spelat in själva, från Tracks med Kaj Kindvall och från Rakt över disk med Clabbe. Veckans två bästa musikprogram i P3. Mitt finger hovrande över pausknappen varje gång Kaj Kindvall eller Clabbe pratade rakt in i låten. Så irriterande förresten att de gjorde så. Ur den knastriga högtalaren skrålade Wham, Madonna, Michael Jackson, Depeche Mode och A-ha. People Are People med A-ha hade vi spelat så många gånger att bandet hade börjat låta lite som om det sjöng under vatten vid just den låten. Gillar den ännu fast jag aldrig varit en typisk syntare. Senare den sommaren sprang jag på Clabbe på Smögenbryggan. Han köpte rökta räkor och jag gick helt oblygt fram och bad om autograf. Hans, i mitt tycke väldigt gamla ögon borrade sig in i mina unga gröna samtidigt som han sade ”Du har fina ögon du …”. Jag rös men samtidigt, vad gjorde man inte för ett autograf av Clabbe? Typ allt.
Det här var sommaren innan nian. Sommaren då allting fortfarande gick att förklara med ”för att vi är bästa kompisar”, innan det behövde förklaras med något annat. Sommaren då jag som femtonåring kände mig totalt vuxen, redo att flytta hemifrån och påbörja mitt fria vuxenliv.
Jag trodde att förorten var hela världen. Att Konsum, fritidsgården och pizzerian med den trasiga neonskylten med texten: RISTO ANTE – ett ”R” hade slocknat för evigt – var allt jag och exakt alla andra i hela världen behövde. Med Malin var det annorlunda. Hon var den som visste att det fanns något utanför. Något mer. Hon hade en kusin i stan som gick i gymnasiet och rökte Prince utanför NK, och när Malin pratade om henne fick hon det att låta som om hon kände till en hemlighet ingen annan hade fattat. Än.
Pizzerian förresten, ett år senare hängde vi där jämt. De kollade inte leg när de sålde öl – enda kravet var att vi också köpte mat. Så vi kunde vara både fyra och fem och dela på en pizza för att dricka obegränsad mängd öl utan frågor.
*
– Du. Vi ska flytta, sa hon plötsligt en helt vanlig tisdags i juli. Malin.
Utan förvarning. Hon låg med huvudet i mitt knä på gräsmattan mellan våra hus. Solglasögonen på trots att det var molnigt. Coolt ändå. Jag trodde först att hon menade till nästa hus, eller kanske en annan trappuppgång i samma område. Det tog en stund innan jag förstod att hon menade en annan stad. På andra sidan Sverige. Typ 57 mil bort.
– Pappa har fått nytt jobb, sa hon som om det var en mening hon övat många gånger på att säga på ett sätt som inte skulle göra ont i hela mig.
Jag sa ingenting. Jag har alltid varit dålig på att säga rätt sak i rätt sekund – det är jag fortfarande. Istället bankade jag på kassettbandspelaren, förlåt bergsprängaren, fast den inte alls skorrade, men för att ha något att göra med händerna medan min värld rasade.
– Vi kan skriva brev, sa hon.
– Visst, svarade jag och menade det. Och trodde det. När du är femton år tror du att löften och avstånd kan samexistera utan att det ena äter upp det andra. Det tror du verkligen.
Den sista månaden gjorde vi allt vi brukade göra men med en sorts desperat noggrannhet, som om vi försökte lägga varje dag och varje kväll i ett fotoalbum innan den ens hunnit hända. Vi cyklade till sjön och låtsades att vattnet inte var kallt. Vi delade en påse Piraya och lät bli att räkna vem som tog flest av de goda bitarna. Det spelade ju ingen roll. Längre. Vi hängde på fritidsgården och fånglodde på de coola och i vårt tycke extrem snygga killarna i nian som antingen hängde i rökrutan eller briljerade på sina skateboards. Alla i likadana vans.
Kvällen innan flyttbilen kom spelade vi in ett sista band tillsammans. Inte från radion den här gången – vi pratade själva. Rakt in i mikrofonen, turades om, fånigt, tramsigt, fnissigt och allvarligt om vartannat. Jag minns inte vad jag sa. Gissar att jag sa något om att hon var min bästa vän. Något om Risto Ante och den trasiga neonskylten. Malin sa att hon skulle spara bandet i sin flyttlåda märkt ”ÖMTÅLIGT” fast det bara var ett kassettband. Jag tyckte det var det finaste hon någonsin sagt.
Flyttbilen, en hyrd skåpbil från OK nere i rondellen, kom redan åtta på morgonen. Satans tidigt ju. Onödigt tidigt. Avgasröret spydde ur sig bensinångor medan jag stod på gräset mellan husen, klädd i mammas vinröda plyschmorgonrock och såg på allt som hände. Den luktade förresten så gott. Mammas morgonrock. Jag kunde inte förstå att det faktiskt var nu det skulle ske, att vi skulle skiljas åt. Men det var nu. Malin kramade mig hårt, hårt och vinkade sedan genom bakrutan tills bilen svängde vid Konsum och försvann. Jag stod kvar länge, hur länge vet jag inte men gräsmattan mellan husen kändes för stor att gå tillbaka över helt ensam.
*
Vi skrev brev det första året. Så klart. Så klart. Vi hade ju lovat varandra att fortsätta vara bästisar för evigt. Sedan glesnade breven, som de ofrånkomligt alltid gör. Inte för att du slutar bry dig utan för att livet fylls på med nya saker som kräver plats – nya klasskompisar, nya fritidsgårdar, nya och väldigt snygga killar som röker och gör ännu coolare tricks med sina skateboards – samtidigt som de sprider en doft (milt sagt) av Karl Lagerfeld var de rör sig. Nu, när jag var äldre såg de faktiskt åt mitt håll. Klart att de upptog min vardag. Och hennes. Jag minns inte varken när jag skrev mitt sista brev eller när jag fick det sista. Det är det konstiga med sista gånger: man vet nästan aldrig när man är mitt i en.
*
För inte många år sedan hittade jag kassettbandet i en flyttlåda som varit oöppnad i decennier. Mitt eget exemplar, så klart hade vi gjort varsitt. Malins storebror hade haft en större och mer avancerad bergsprängare med plats för två kassettband så vi hade spelat in ett, och sedan spelat av det så att vi fick varsitt. Jag har ingen bergsprängare längre. Ingen har väl det numer? Så jag stod där med den lilla svarta rektangelformade plastkassetten i handen och insåg att jag inte kunde höra vad vi spelat in. Jag minns att det var något viktigt, sagt av två femtonåringar 1985 som trodde att avstånd kunde besegras – till och med omintetgöras – med tejp och löften.
Jag vet fortfarande inte vad vi sa. Jag har aldrig letat upp en bergsprängare för att lyssna. Det kan jag ju förstås göra, men jag är rädd att det inte låter som jag minns det. Och kanske är det bäst så – att få behålla den sista sommaren, sommaren 1985, precis som den var. Innan flyttbilen, innan neonskylten till RISTO ANTE slocknade helt och innan jag lärde mig att bästa vänner ibland är människor man älskar under en tid. En tid som är exakt lagom lång för att göra ont resten av livet. Men ändå lite på ett skönt sätt: varje gång jag hör Wham, Madonna, Michael Jackson, Depeche Mode eller A-ha kastas jag tillbaka till 1985 och känner mig nostalgiskt lycklig. Malin ändå.
Jessica Roos Rahmquist