Någon gång under vårterminens sista månader i nian åkte jag och några vänner in till Stockholm för att leta klänningar till niornas bal. Vintern hade varit ovanligt varm och nästan snöfri. På nyheterna varnade de för ännu en rekordtorr sommar, men vi var mest glada över att redan kunna gå i kjol utan att frysa.
Mamma hade stelnat till när jag sa att vi tänkte åka in till stan, men efter en stunds velande bestämde vi oss ändå för att gå uppför Drottninggatan. Vi hade knappt kommit upp från Plattan innan vi såg spåren. Lejonen var täckta av vissna blommor och väderbitna gosedjur. De flesta av ljusen hade slocknat. Men någon hade tänt nya, och en liten låga fladdrade i skuggan mellan stearinklumparna. Jag stannade till. Handstilen på korten, namnen, några mumlande röster bakom mig. Längre upp på gatan satt folk i solen med kalla drycker och glassar, i linnen och kortbyxor, och skrattade åt något jag inte kunde höra.
Ida tog min arm och drog mig varsamt vidare. Kaféerna hade öppnat sina uteserveringar. Ur klädbutikerna strömmade Shape of You, och utanför Body Shop låg doften av jordgubb och vanilj tung i den varma luften. Det var fortfarande mer än en månad kvar till skolavslutningen, men det kändes redan som sommarlov. Efter en stunds tystnad började vi åter prata ivrigt med varandra om allt vi skulle göra under sommaren och om gymnasiet som väntade efteråt.
Efter att ha gått runt en stund blev vi hungriga och gick in på Donken. Vi satte oss på rad på de höga stolarna med utsikt mot gatan. Medan vi väntade på maten tog Ida en gruppselfie till Instagram, gjorde peace-tecken och räckte ut tungan. Hon växlade mellan två filter innan hon bestämde sig och lade ut bilden.
Då dök de två killarna upp. De gick i vår parallellklass, och det hade blivit en återkommande grej att så fort de såg Ida kom de fram till henne för att skoja med henne och söka hennes uppmärksamhet och bekräftelse. Ida, som verkade kunna alla de sociala spelens regler, gav dem precis så mycket att de aldrig blev helt nöjda och alltid kom tillbaka.
Jag tyckte att det såg ut som om hon tyckte om det. Uppmärksamheten. Och makten hon fick över dem. Därför blev jag alltid irriterad när hon efteråt klagade över hur jobbiga de var. Om hon inte ville ha deras uppmärksamhet var det väl bara att ignorera dem eller be dem sluta, tänkte jag. I stället svängde hon med håret och lekte svår. Svarade avvisande, men med glimten i ögat, och vände ryggen till.
Killarna var alltid de som kom fram till Ida, alltid de som sa något först. Inte sällan smet vi in på tjejtoaletterna, dit de inte fick gå. Eller så hårdnade hon till och sa något sårande, som nu, och stämningen, som först varit lätt och lekfull, gick snabbt över i allvarliga blickar och återhållna skratt. Utan att jag riktigt förstod vad som hände lämnade killarna plötsligt oss som om de hade svansarna mellan benen och Ida satt sammanbiten och tittade ner i bordet.
”Varför är det alltid jag som ska prata med dem?” fräste hon plötsligt. ”Varför kan du inte säga något någon gång?”
Jag ville fräsa något tillbaka, men vågade inte. Istället flydde vi ner i våra telefoner och åt maten i tystnad.
Nästa skoldag var vi åter tillbaka i klassrummets unkna doft av svett från killarna som inte hade duschat efter idrotten. I dörren hälsade matteläraren oss välkomna på bruten svenska och tog oss i hand. Min kändes liten i hans stora, varma. Även om inte alla lyssnade var klassen alltid tyst under hans genomgångar. Jag följde noga hans rörelser när han ritade upp x- och y-axeln och med snirkliga siffror räknade ut två linjers skärningspunkt.
När det blev eget arbete räckte Ida snabbt upp handen.
”Jag har en fråga”, sa hon högt och tydligt så att alla skulle höra. Hon drog honom till sig som genom osynliga trådar, och han böjde sig ner över hennes bok och visade uträkningarna i hennes block. De pratade, skrattade lite. Jag kände mig obekväm, som om jag såg något jag inte borde se. Något mellan dem som jag inte förstod.
”Hur går det med dig, Johanna?” frågade han plötsligt och det sög till i kroppen.
”Ja, det går bra”, svarade jag och försökte le. Han log tillbaka och jag kände hur det hettade till i kinderna. Jag tittade ner.
”Ni två är mycket goda elever”, sa han och syftade på oss båda. Jag sneglade mot Ida som log stort.
Det blev dags för lunch och vi plockade ihop våra böcker och pennor och gick bort mot våra skåp. Där stod killarna och väntade. Så fort de fick syn på oss samlades de direkt runt Ida och började skämta med henne som de brukade.
”Vad föredrar du, stor eller liten?” frågade de Ida, som skrattade och drog sig undan, nästan tryckte in kroppen i skåpet när hon lämnade böckerna.
”Vad har du med det att göra?” sa Ida och började gå mot matsalen. Jag följde efter henne, killarna en bit bakom oss.
“För jag vill veta. Svara bara.”
Då vände hon sig plötsligt om.
”Varför frågar ni bara mig? Varför frågar ni aldrig henne eller någon annan i stället?”
Den ena vände sig mot mig. Det var första gången någon av dem såg mig i ögonen..
”Okej då. Vad föredrar du, stor eller liten?” Han sa det med en ton som om han var uttråkad. Ida backade undan från mig. Jag försökte skratta sådär obrytt som Ida brukade göra, men visste inte var jag skulle göra av händerna. Något i frågan fick kinderna att hetta till, utan att jag visste varför.
”Kom igen då, säg”, sa den andra otåligt.
”Inget”, fick jag ur mig. Det blev tyst och för en sekund trodde jag att jag svarat smart. Men sedan började killarna skratta. Ida också. De började åter prata och skoja med varandra igen medan jag gick bakom i tystnad.
Inne i matsalen satt matteläraren redan vid ett av borden. Han vinkade oss till sig, och då drog sig killarna undan. Han pratade kort med oss innan han bad att få prata med mig ensam. De andra gick vidare för att hitta ett bord. Ida sneglade flera gånger bort mot oss från där de satt. Jag sträckte på mig och fixade till håret. Han log och frågade om jag ville vara med på en mattetävling.
”Jag visste, jag kunde räkna med dig”, sa han när jag svarade ja, och jag blev åter varm.
När jag vände mig för att gå till de andra, nöp han mig plötsligt i rumpan. Jag skrattade till och drog mig undan. Han skrattade också innan han gick iväg. Min kropp började gå bort mot bordet, men det kändes som att jag stod kvar. Utan att jag förstod hur, satt jag med de andra. De skämtade om någonting och skrattade. Min kropp var där, men jag kände det som att jag såg och hörde allt från avstånd. Jag kände Idas blick och undvek den.
Jag tänkte på hur hans arm stötte in i min när han skulle visa en uträkning i boken. Hur han hade nypt mig i örat eller kinden när jag gjort bra på ett prov. Hur varm jag blivit och hur jag hade tänkt på det långt efteråt med ett pirr i magen. Nu var det som om alla dessa minnen smutsades ner, som om ett filter lades över dem och förstörde dem. Jag kände mig lurad. Nej, jag kände mig dum och ur det kom skammen.
Många sena nätter senare kan jag fortfarande inte somna. Om och om igen spelas scenen upp innanför ögonen på mig. Jag känner handen, hur han klämmer, och föreställer mig hur han njuter. Jag får plötsliga starka impulser att krypa ur min kropp. Försvinna. Ingenting hjälper: telefonen, kudden, jag kan inte fly. Jag kan inte bli osynlig för hans blick, ens när jag är ensam.
En man på tunnelbanan såg upp från sin telefon och jag slog ner blicken innan jag hann tänka. Sådan hade jag blivit. Jag böjde mig inte längre fram när jag skulle ta ut datorn från skåpet, utan satte mig på huk. Höll avstånd, höll koll på vilka som befann sig bakom mig. Hur gick jag? Var höll jag händerna? Var tittade jag? I vems ögon och hur länge?
Jag tänkte på Ida. På hennes skratt när killarna höll på. På hur hon vände bort kroppen och försökte komma därifrån. Hennes avvisande svar. Hur det ibland fanns något blankt i blicken när hon efteråt klagade över att de aldrig lämnade henne ifred.
”Varför drar du ner tröjan hela tiden?” frågade Ida och jag skämdes.
Skämdes över min oförmåga.