”Jag vill leva!” sa jag till mig själv, och mitt hjärta slog i takt med varje stavelse. ”Le-va!”
Det var inte rättvist! Jag hade bara fyllt femton år, jag led inte av någon sjukdom, jag hade precis börjat gymnasiet, och ändå hade någon annan och något annat, redan bestämt hur mitt liv skulle sluta.
Jag förstod inte hur mina föräldrar, trots att de visste exakt vilken situation jag befann mig i, kunde lämna mig hos mina morföräldrar på landet. Jag skulle dö tillsammans med dem och med hela den värld som dittills hade varit min. Livet skulle ta slut i den där avlägsna byn, bortglömd av omvärlden, under en stekhet sommar.
Jag grät inte, jag gjorde inte uppror. Jag lyssnade bara på allt människor sade omkring mig och väntade … på döden.
Som varje morgon följde jag med morfar till hans bror. Vi gick längs grusvägen som löpte parallellt med vår egen väg för att hjälpa till att trä tobaksblad på snören för torkning. För vår hjälp fick morfar ett paket cigaretter och jag pengar som jag brukade spara för att kunna köpa det jag önskade mig på Sankt Marias marknad, som varje år anordnades mellan byarna i trakten.
Men den morgonen hade jag inte längre någon lust. Vad spelade det för roll att få pengar som jag ändå aldrig skulle kunna använda? Jag skulle dö den dagen, fyra dagar före Sankta Marias marknad.
Vad tjänade det till att skriva något mer i min dagbok? Jag antecknade bara datumet: 11 augusti 1999. Och med stora bokstäver skrev jag: SOLFÖRMÖRKELSEN.
Gammelmorfar lade de nyplockade tobaksbladen på marken längs staketet, så att vi kunde arbeta i skuggan. Jag tog en stålsticka och fem hoprullade snören för tobaken, fast besluten att arbeta oavbrutet tills alla fem raderna var färdiga.
Morfar satte sig också på en liten träpall och började trä bladen med snabba rörelser. Han spottade om och om igen på grund av astman som hade plågat honom hela livet.
Gammelmorfar, hans hustru och några grannkvinnor som hade kommit för att hjälpa till arbetade i en gravlik tystnad. Ingen vågade säga ett ord. Då och då hördes en kvävd suck.
På den gatan bodde pojkar, barnbarn som hade kommit från staden och som, precis som jag, hade lämnats åt sitt öde av sina föräldrar. Det var så jag tänkte medan jag arbetade och försökte trösta mig själv. Jag var inte den enda som hade övergivits åt sitt öde. På den gatan bodde flera av de pojkar som jag brukade tillbringa sommarkvällarna med, tillsammans med byns andra ungdomar. Med några av dem hade jag knutit de där trevande banden som hör tonåren till, och ibland önskade jag att de skulle få leva vidare, att de skulle finnas kvar i mitt liv, i den oskuldsfulla framtid jag drömde om. Men framtiden var nu inte längre än några få timmar. Det var allt som återstod av den; en framtid som redan stod för dörren.
Till slut bröts tystnaden. Ett barnbarn sprang hastigt ut genom grinden och ut på gatan. Han ropade vännen vid namn och frågade om han ville följa med till byns affär för att köpa solförmörkelse glasögon åt hela familjen. De båda vännerna satte av i språng mot affären och lämnade efter sig ett moln av damm.
— Så unga de är! Synd om dem, sa en av kvinnorna som arbetade tillsammans med oss.
— Nå, vi får sätta vårt hopp till Gud. Han ska nog förbarma sig över oss, sa morfar och fortsatte att spotta.
— I morse pratade de hela tiden om Nostradamus på tv, i horoskopet. De sa att han hade förutspått världens undergång år 1999, lade gammelmorfars fru till. Vad som än ska ske, så sker det.
Värmen blev allt mer tryckande. Jag hade nästan trätt färdigt mina fem tobaksrader. De trettiofem grader som hade utlovats för den dagen i byarna i landets södra delar började kännas på allvar. Det hade redan passerat middagstid.
Jag bet mig i läpparna när stålstickan ibland missade bladets stjälk och i stället träffade mina egna fingrar. I den svarta beläggningen av tobaksklister som täckte mina händer syntes inte blodet från de sårade fingertopparna – som om livet redan hade lämnat min kropp.
Plötsligt växte ett uppror inom mig, som en vulkan på väg att få sitt utbrott, när gatan fylldes av skratt och fniss. Pojkarna hade kommit tillbaka från affären, och människor började visa sig vid grindarna. Några hade sotat glasrutor för att kunna titta mot solen, andra hade svetshjälmar eller helt vanliga solglasögon – trasiga, ibland med bara ett enda glas kvar.
Var och en hade förberett sig så gott de kunde inför slutet …
— Det är nog bäst att jag går hem. Låt döden finna mig i mitt eget hus, sa morfar och reste sig långsamt från sin lilla pall. Min gumma blir nog arg om hon får veta att jag tog flickan med mig och att vi inte är hemma när olyckan är framme.
I samma stund reste jag mig också. Pengarna tog jag emot, tackade kort och började långsamt gå efter morfar. Han gick fortare än vanligt. Bakom honom slöt jag ögonen om och om igen i en behaglig rytm. Hans vaggande steg och ljudet av hans tofflor var som en ljuv och hypnotisk melodi från barndomen. Det var det välbekanta ljudet av en god och beskyddande människas närvaro.
Till den rytmen upprepade jag tyst för mig själv:
”Jag -vill- le-va! Le-va!”
När vi kom fram till vår gata stod det lika många bybor utanför sina grindar som på den andra gatan. Mörkret började sänka sig, och efter lunch gick jag och morföräldrarna in i huset. Redan året innan hade rykten börjat spridas om att människor borde hålla sig inomhus under solförmörkelsen för att skydda sig mot solens strålar. Rädslan för att bli blind var stor, och jag, som redan var närsynt, uppmanades av morföräldrarna att inte utsätta mig för ljuset.
Jag slog på tv för att följa nyhetssändningarna under solförmörkelsen. Direktsändningar visades från olika delar av Rumänien där solförmörkelsen var total. Utländska turister hade rest dit för att bevittna seklets sista totala solförmörkelse. TV-presentatören meddelade att solen ”började bli uppäten av månen”. Människorna som visades på tv jublade som om de stod på en fotbollsmatch. Jag kunde inte förstå varför byborna här bara såg mörkret och slutet omkring sig…
Längtan efter att få vara ute var alltför stark. I fickan hade jag ett par förmörkelse glasögon som jag i hemlighet hade köpt några veckor tidigare. De var gjorda av kartong och kunde lätt vikas ihop i fickan utan att väcka uppmärksamhet.
Mina väninnor stod ute på gatan och tittade på solförmörkelsen. Jag gick fram till dem och satte förmörkelse glasögonen ovanpå mina vanliga glasögon. Solen var till hälften täckt. Utomhus började det kännas som kväll. Mörkret lade sig som i början av ett oväder. Efter en halvtimmes väntan förvandlades vår ångest till besvikelse. Solförmörkelsen var inte total i vår by. Det blev aldrig riktigt natt!!…
Barnens stoj och rop ute på gatan väckte de äldres nyfikenhet, och fler av dem började samlas ute på gatan för att prata. De brukade träffas i skuggan av en syren på söndagseftermiddagarna, då de gick igenom allt som hade hänt under veckan. Solförmörkelsen bröt vardagens rytm och förde dem samman även denna onsdag.
Alla de gamla hade samlats, utom Chira, den så kallade allvetande gamla kvinnan i byn. Mormor väntade otåligt på henne och krafsade med käppen i den torra jorden. Jag såg på hennes ansikte att hon knappt kunde bärga sig från att ge Chira en ordentlig avhyvling och lätta sitt hjärta efter all den skräck hon hade spridit genom att tala om världens undergång. Till sist dök Chira upp, haltande och klagande över värken i höfterna.
I grälet som följde sades både det ena och det andra. Chira anklagade människorna i kyrkan som, en söndag tidigare, hade pratat vitt och brett om de dödas uppståndelse. Dessutom hade hon hört prästen tala om en ny jord och en ny himmel. Men i min själ hörde jag dem inte längre gräla. Då hörde jag bara mina egna hjärtslag som slog i glädjens rytm: ”Jag le-ver, jag le-ver!” Jag gladde mig åt att tiden hade ändrat sig och att både jag och min värld fortfarande fanns kvar.