Det som hände
Såhär i efterhand kan Tove tänka. Att hade det inte varit för att den där tjejkompisen aldrig dök upp. Så hade det som hände, kanske aldrig hänt. Och för Toves del hade den där lördagskvällen svunnit in och lagts till högen av alla andra. I stället blev den till en del av henne.
Några få unga män hade trotsat novembermörkret och regnet den där lördagskvällen. Nu satt de bänkade i furumöblemanget framför den lilla tv:n på Stora torgets pizzeria. Tipsextra. Luton spelade hemmamatch mot Tottenham. Tottenham, tänkte Tove och log lite för sig själv, där hon stod och hängde bakom pizzerians lilla bar. Daniel hette han visst, och hans hem var fullt av små porslinstuppar. Det minns hon, fastän det var många, många år sedan. Ja, Daniel var Tottenham-fan, berättade han när de halvlåg i hans soffa. Visst hade de haft det härligt! Men hon hade nog allra mest undrat sig över de virkade dukarna. Där låg nämligen en virkad duk under varenda en av tupparna. Och där låg till och med en virkad kudde under hennes nakna rumpa i soffan. Den rev lite i skinnet.
Toves dagdrömmar avbröts, då dörren gick upp och förde med sig en kylig vind och en ung kvinna. Plötsligt doftade pizzerian av söt parfym. Fotbollsmatchen glömdes för en stund och blickarna hängde, lite för länge. Men hon, som mönstrats uppifrån och ner, gav dem inte en sekunds uppmärksamhet. Nej med en liten högdragen min skyndade hon sig över till bakersta barstolen, den bakom yuccapalmen. Blickarna vändes mot tv:n igen. Det var såklart bara Jesper Vattuman som fortsatte att glo. Jesper, pizzerians inventarie, beställde alltid en Cacciatore , därtill en stor stark. Öknamnet hade han fått av två anledningar; han var VVS:are och hans tjänster kunde betalas med ett helrör i slutet av månaden. Och så var det så, minns Tove, att han alltid knackade två gånger i bordet innan han reste sig för att hämta en ny öl uppe i baren. Knack, knack!
Den där lördagskvällen var Jesper bra på kanelen, och knallröd i huvudet stegade han fram mot den unga kvinnan. Några glömde tipsextra för en stund, flinade, slog varandra i sidan. Se! Jesper fick precis den publik han väntat på.
– Rattarattara, sjöng han högt i den unga kvinnans öra, samtidigt som hans händer rörde sig runt ett par imaginära bröst. Hans tunga farligt nära hennes öra. Eller nuddade den faktiskt? Hon ryckte i alla fall till häftigt och snäste: “ Lägg av!”
Publiken skrattade. Jesper skrattade, men alla stoppade tvärt när de märkte Toves hårda blick. Jesper nickade, gick tillbaks till sin stol och sjönk ihop som om luften gått ur honom.
Åh Jesper, Jesper, tänkte Tove. Hon tyckte synd om honom. Han insåg att det inte fanns en chans. Prövade om föraktet var bättre än ingenting. Han hade gett upp. Liksom Tove. Hon visste att t-shirten stramade över magen och den klumpiga bysten. Lade armarna i kors över den. För att skyla. Hade hon varit i den unga kvinnans ställe, då hade hon njutit av uppmärksamheten. Inte Jespers såklart. Men det kostade väl inte så mycket att ge de andra ett litet leende? Hon hade absolut bjudit på sig själv i sin ungdom. Daniel hade knappast varit ett undantag. Hon mindes honom faktiskt nog mest för det där med tupparna, och dukarna. Efter ett tag var det ofta sådana små detaljer som hängde kvar i minnet.
Därför mindes hon nog också Henrik, han med ankorna. Alltså, Henrik bodde i andrahand, möblerat. Och kvinnan han hyrde av, ägde en massa gosedjur i form av ankor. De stod inte bara i sovrummet, nej, de var överallt! Henrik fick fnatt av sådant där skröfs, som han sa. Så ankorna samlades ihop i en stor hög i hörnet av badrummet. Som i en massgrav låg de och tittade på Tove med sina svarta knappögon. Mitt i kissandet hade hon börjat skratta. Det hade bubblat som sockerdricka i henne.
Nuförtiden värkte det mest i Toves tunga kropp. Och det gjorde det också den där lördagskvällen när hon gick fram till den unga kvinnan och frågade vad hon ville ha.
Den unga kvinnan satt med en otänd marlboro mellan läpparna och var fullt upptagen med att rota runt nere i sin handväska. Men så såg hon till sist upp på Tove och sa: “Har det varit en här innan jag kom? En tjej? Mörk? Med rött läppstift?”
Nä, en sådan hade Tove inte sett till ikväll. Och det sa hon till den unga kvinnan som såg besviken ut. Tove log mot henne och upprepade: “Vad vill du ha?”
– Eeh, en Tequila Sunrise?
Tove log lite större den här gången.
– Sorry, men här kan du få en öl eller möjligtvis ett glas vin.
– Eeh, ett glas av husets vita då.
Och så hittade hon visst äntligen det hon letat efter nere i handväskan.
Tove kan fortfarande minnas att det var en Zippo, i blankt borstat krom som den unga kvinnan plockade upp. Hon hanterade den världsvant. Fick eld på sin Marlboro och drog in ett djupt halsbloss. Tove satte fram ett askfat till henne och sa: “Skall bli!”
Längst ner och längst in i barens kylskåp hittade Tove en flaska vitvin med skruvkork. Den var öppnad och det har den varit länge. Stavros, pizzerians ägare, körde ner och gränshandlade ett par gånger om året. Det var alltid något billigt och surt han kom hem med. Tove ryste nästan bara av tanken på det.
Knack, knack! Jesper skulle precis till att resa sig. Men den tröttande alkoholen måste till sist ha fått sitt fasta, förlamande grepp i honom. För han förblev sittande. Och Tove, hon hällde upp det allra sista av vitvinet. Det blev ett generöst glas. Ja, det skvimpade nästan över när det ställdes ned framför den unga kvinnan.
Och så blåste domaren av första halvlek i matchen mellan Luton och Tottenham. Kvällens publik stormade nästan fram till baren och Tove. Luttrad, effektiv och leende langade hon den ena ölen efter den andra över bardisken. Det skämtades och skrattades. Betalningen tog man som alltid hand om efteråt. Och så kom matchen igång igen. Någon skruvade upp för volymen och andra halvlek bjöd äntligen på några målchanser. Spänningen steg liksom rösterna i lokalen. I ögonvrån kunde Tove se att Jesper Vattuman hade somnat på sin stol. Trots allt oväsen och ståhej.
Det här, med de unga männen, förtroendet och skratten, det saknar Tove helt otroligt mycket. Att vara en del av detta sammanhang. Det är ju också så, att efter det som hände hade hänt. Så blev det ju inte så mycket mer umgänge nere på pizzerian. Fast det visste de inblandade såklart inte just då.
– Kan jag få betala?, nästan ropade den unga kvinnan till Tove.
Tove bad om 35 kronor och den unga kvinnan sträckte fram ett kreditkort.
– Sorry, vi vill fortfarande ha riktiga pengar här, sa Tove, men du kan ju bara komma in och betala en annan dag. Inga problem!
Men nej, den unga kvinnan stod på sig, hon var strax tillbaka med pengarna, sa hon. Hon skulle bara gå upp till minuten. Så tog matchen slut och de unga männen kom upp till baren och ordnade med betalningen. Tog på sina täckjackor och sa: “Hejhej!” En av dem tog upp sina bilnycklar ur jackfickan. Kastade upp dem i luften och fångade dem galant igen.
Tove kan fortfarande se det i slowmotion framför sig. Hur nycklarna blänkte till i ljusets reflektion. Han har väl inte tänkt att ta bilen, hann Tove tänka, men hon sa inget. Stavros var färdig i köket för den här kvällen och kom ut i baren för att hämta tomglasen. Det klirrade och skramlade när han lyfte upp den tunga påsen på ryggen, Jesper vaknade. Staplade ut ur dörren. Var nästan på väg att trilla ute på trappan.
Allt det här berättade Tove för polisen. Det tror hon i alla fall. Det är så här hon minns det. Hon berättade att hon blev ensam kvar till sist för att låsa till pizzerian. Väntade in i det sista ute i mörkret och regnet på Stora torget på att den unga kvinnan skulle komma tillbaka. Men till sist gick Tove hem. Det var ju en dag i morgon också. Så hade hon tänkt. Och kanske väntar Tove fortfarande? För Tove fick lov att bli gammal. Den unga kvinnan är för alltid 24 år. Och såhär i efterhand kan Tove tänka, att hade det inte varit för att den där tjejkompisen aldrig dök upp. Så hade det som hände, kanske aldrig hänt. Allt var visst bara tillfälligheter.