“Every night in my dreams, I see you, I feel you”
Under scenen infann sig alltid en slags andakt när hon tog de första tonerna, annars var det ett virrvarr av ögonskuggor i glasskålar i olika färger som smågodis, myggor som skulle från den ena till den andra arrangerat av ljudteknikerna, blandade dofter av svett, puder och syntetisk värme. Jag ville också ha en sådan röst, att det skulle vara jag, min identitet. För tillfället var jag en ängel, men jag var inte den enda. En grabb i D var den andra. Vi hade båda krulligt vitt hår och vita klänningar, varsin mygga och lite rouge på kinderna. Efter soloframträdandet från Titanic var det dags för en sketch igen, jag var ängeln med samvete som satt på huvudpersonens vänstra axel, grabben var den provocerande och utmanande inre rösten som satt på den högra.
Deltagande elever hade övat i veckor för revyn, jag och Jonna hade även målat scendekor, bland annat två stora pelare i marmor och fått beröm från självaste den musiklärare som varje år lyckades sjösätta och ro iland den i traditionsenliga skoluppsättningen med olika teman från år till år som drog in fullsatt Aula med betalande publik under samtliga föreställningar.
Trots mina begränsade repliker kände jag mig delaktig, och det var den viktigaste känslan, att få vara en del av något större. Det och att Nils tvåtaktsolja satt kvar i tröjärmen. Han skulle vara en av ungdomsledarna på konfalägret och min egen högra ängel ansåg att det var den huvudsakliga anledningen till konfirmation. En bekräftelse på om jag kunde få honom eller inte.
Om han hade varit Jack och jag Rose, så hade jag försökt få upp honom på dörren och absolut inte låtit honom frysa ihjäl i vattnet och sedan puttat av honom!
Adrenalinet pumpade när jag flög ned bakom scenen igen, fort skulle myggan av. Ansiktet blossade och blänkte av strålkastarna och publiken klappade händerna i takt till mina hjärtslag. Stoltheten sjöd och gjorde att nervositeten rann över och ut över det sko- och paljettbeströdda golvet. Varma händer klappade om mig och tumult rådde, Rikard skulle upp som nästa och han var årets höjdpunkt som överlägset drog in mest skratt. Iklädd röd vaktmästaroverall och bärande på en soptunna knallade han in på scenen helt obrydd som om han kommit fel och åskådare som sett flera av föreställningarna tjöt av glädje så fort han skymtades i kulisserna.
För mig blev han den här vibrerande våren min första omedvetna studie i psykologi. Veckorna innan repetitionerna började hade han varit en nörd som ingen lade märke till, jag minns främst en gul stickad tröja han brukade ha och att han brukade kasta blöta papper i korridorerna. En barnslig åtta bara, det som gjorde att jag lade märke till honom var hans ögon. Bruna. Fina. Med samma nyans på pottfrisyren. Och att hans klass hade skåpen mitt emot oss.
I takt med föreställningarna och just hans uppskattade roll ändrades hans sätt att röra sig, något medvetet infann sig i hans rörelser, energierna som omgav honom blev kristallklara som höstluft och med ett slags skimmer. När revyn var nedmonterad och de sista applåderna hade ebbat ut var den utväxta frysen lockig och kolsvart, han bar svarta kläder och hade målat stora svarta kryss på varje hand. De skred fram i björkarnas stad som mytomspunna väsen och stod för det som var snällt och bra och de hörde ihop i och med detta. Hade framgångarna och bekräftelsen gjort att han hittade sig själv? Eller var det att hans självförtroende hade blivit större så han vågade vara vad som helst. Fick man vara med i de starka sammanhangen när man själv framträdde tydligare? Mina änglar satt på var sin axel och visste varken ut eller in. Men vi var rörande överens om att vi ville vara som han, ha förmågan att skådespela och bjuda på sig själv på det sättet, att ha det som identitet.
“SKA INTE VI OCKSÅ BLI STRAIGHT EDGARE? KAN MAN ENS BLI DET OM MAN BARA VILL? NÄR KOMMER DU HEM? SKA DU TILL JAQCUE IKV? NILS KANSKE SKULLE VA DÄR. SKA BYTA OM N”
Men seriöst.
Jag orkade inte skriva ett till SMS så hon fick hålla tillgodo med det som rymdes. Skickade meddelandet medan jag tog av mig det lockiga varma håret men behöll sminket, de stora fönstren var fördragna i aulan så att gå ut i solen blev en stor kontrast, likaså att inte vara ängel längre utan bara jag, ännu en dag.