Det ligger något fumligt över både er och oss. Från skämten till sätten att försöka närma sig varandra utan att egentligen komma närmre. På fritidsgården när telefonen ringer:
”Thomas, det är morsan! Det är dags att komma hem nu.”
Skratten först. Tystnaden sen när reaktionen inte blir som väntat. Johan som viskar att Thomas mamma ju är död, vet folk inte det? Thomas rutiga ryggtavla på väg därifrån.
Dennis smutsiga vita tubsockor när ni kör rundpingis.
Ni, killarna.
Vi, tjejerna som sitter på bänken bredvid och ser på, plockar upp bollen när den studsar över golvet åt vårt håll, kastar den klumpigt tillbaka. Nedre ögonfransraden vitmålad för att vi ska se ännu mer uppspärrade ut.
”Har ni stringtrosor på er idag?”
”Men lägg av!”
”Vadå? Vi gillar när ni har stringtrosor på er!”
På idrotten ska alla spela handboll. Janne med visselpipan i munnen:
”Varsågoda att börja!”
Ingen har någonsin förklarat reglerna för oss, vi förväntas bara kunna dem ändå. Vi springer fram och tillbaka i utkanten av planen och försöker framför allt placera oss så dåligt vi kan, utan att springa åt fel håll, så att ingen ska få för sig att kasta bollen till oss.
Vi blir trötta fort, får håll och svarta prickar framför ögonen. Lunchen ett knäckebröd med grillkrydda.
”Men kom igen då! För helvete!”
Missar bollen som trots allt kastas mot oss, och sen gör laget med röda västar mål istället. Hampus skriker. Ni blir mer och mer frustrerade ju längre idrottslektionen pågår. Erika får bollen i famnen. Kastar den vidare så fort det går, som att den bränns.
Janne står med korsade armar vid sidan av och följer matchen, men verkar varken se eller höra handen som daskar till rumpan, det snärtande ljudet. Målbrottsrösten när ni springer förbi:
”Du skulle nog springa bättre om du inte var så baktung!”
Ni viskar inte ens.
Det är tisdag och det finns ingen större sal, så det är här hela högstadiet sitter. Tätt packade på de tunna gröna dynorna i kyrkbänkarna som trots allt känns hårda genom våra tunna jazzbyxor. Lärarna är strategiskt utplacerade vid problembarnen. Hampus, Pontus, Linus och Erik Vingfors som sitter i bänken på andra sidan från oss. Militärgrön bombarjacka, rakad skalle. Bredvid sitter Johan i 9B och ser söt ut med bruna lockar. Fingrar på torshammaren runt halsen, drar upp kedjan till munnen. Vilken mun!
Det harklas, skrapas i golvet. Framme vid altaret står inte prästen med ring i örat, där står några andra. En ljushårig kvinna med axellångt hår och en man med stor mustasch. Det finns ett uppförstorat fotografi av en kille med långt cendréfärgat hår, mörka ögonbryn. Ganska snygg, tänker vi, trots Iron Maiden T-shirten.
Ingen av lärarna har sagt vad samlingen handlar om, inte mer än att det är en föreläsning. Obligatorisk.
När paret börjar prata, berätta om mordet på sonen, känner vi hur en iskyla flyttar in i oss. Mordet på John Hron, bara tre år sen. Han skulle ha varit sjutton nu. Gått i gymnasiet. Planerat för livet efter studenten.
”Sieg Heil” skriker Erik Vingfors och skrattar. Puttar undan elevassistenten som försöker dra i armen. Rektorn stormar fram och drar Erik Vingfors i den andra. Vi vrider nackarna och tittar när porten stängs, får ögonkontakt med Johan när vi vänder blicken framåt igen. Är det ett leende? Nu?
Senare, i Carros pappas arbetsrum. Vi skriver namnet i sökmotorn, både för- och efternamn. Tidigare har vi bara planlöst gått från hemsida till hemsida, chattat med någon okänd, eller varandra. Aldrig letat upp någonting på det här sättet. Nu letar vi efter bilder på hans döda kropp och där är de. Bilderna. Skadorna. Döden. Vi blundar och skriker rakt ut. Iskylan sprider sig inuti, igen.
Vi har haft högläsning av Om detta må ni berätta, och förra året satt vi i samma kyrkbänkar och lyssnade på Sioma Zubicky, en av få som överlevde Auschwitz. Vi såg honom dra med handen över siffrorna intatuerade på den skrynkliga huden som veckade sig under fingertopparna, hörde honom berätta om ondskan och om hur man fortsätter att leva ändå.
Men det är mordet på John Hron som kommer närmare än något annat. Vi är också fjorton år, ska fylla femton. Nu vet vi hur en död kropp ser ut, ett lik. Det onaturligt uppsvullna rödlila ansiktet.
Vi är arga, bär så mycket ilska inom oss. Det mesta sipprar ut i oss själva som ett läckande oljefat. Trögflytande svarta droppar. Vi skriver dikter om döden. Köper Doktor Martens. Vinröda, och svarta. Runt våra armar slingrar sig mängder med armband och på huden under hundratals streck i olika stadier av läkning. Runda brännmärken efter cigaretter.
På bordet ligger Fridatidningen som vi har tjatat till oss av mamma. Från den lär vi oss hur vi ska klä oss för att se smalare ut, och hur vi ska använda våra munnar för att tillfredsställa såna som ni.
Vi är rädda. Rädda för att livet aldrig ska bli mer än så här. Ensamheten. Flockbeteendet. Fingrarna i halsen. Hur kan man vara så fet, ful och äcklig som vi är?
Doktor Martens med stålhätta ska det vara. Så att de får den rätta formen.
Såna de hade på sig, när de sparkade sönder hans kropp.
I korridoren går Hampus och Erik Vingfors fram till Cecilia. Hampus lägger armarna om bakifrån, håller fast. Erik vrider de nyutslagna brösten hårt som för att öppna en trilskande vattenkran. Vi hinner inte reagera, innan det är över.
”Hora!”
Ekar och växer mellan skolans tegelväggar.
Cecilias svarta hår en gardin över ansiktet.
Efter skolan tar vi skissblocket med oss till parken, ritar förvridna och uppsvullna ansikten på sida efter sida.
Stålhättan mot GB-glassgubben i plast som står utanför kiosken och ler för stort.
Under helgen har någon varit och sprejat svarta hakkors på väggen till gympasalen. Bredvid står det Vit Makt, i samma svarta färg.
”Det kunde lika gärna stå deras namn”, säger Erika.
Vi biter ihop käkarna, hårt.
Sen pratar vi om gymnasiediscot på fredag, vi hoppas åtminstone kunna hänga utanför. Isabelles föräldrar kan skjutsa och Carros brorsa kan köpa ut.
”Men då får någon annan fixa Fanta att blanda med, jag gjorde det sist.”
Vid tiorasten ser vi Johan i 9B komma ut från rektorns kontor. Ser sammanbiten ut. Vi nickar som hälsning. Får bara en väldigt hastig huvudrörelse tillbaka. Bakom kommer rektorn ut och söker av korridoren med blicken.
Resten av veckan är ni många som är borta från skolan.
Septembersolen känns mjuk och varm. Vi sitter på bänken vid biblioteket och drar kängorna i gruset. Tänker på hur det skulle vara både lätt och svårt att dö. Hur John Hron kämpade, i timmar. Hur han slapp loss och vände tillbaka för att rädda sin vän. Det avgörande valet.
Tankarna bryts av att det prasslar i syrenbuskarna och så står ett rådjur där. Ser sig omkring. Vi sitter blickstilla, försöker till och med hålla andan för att inte skrämma det svartnosade djuret.
Så känner vi något vid örat. Mjuka bruna lockar i ögonvrån.
”Ssschh”
Vi rycker till. Rådjuret också. Tar några trevande steg bort från där vi sitter.
Skulle känna igen den rösten vartsomhelst.
”Vad fin hon är”, viskar Johan medan rådjuret skuttar bort och där är han, och där är jag.
När jag vänder mig om tycker jag att något är annorlunda. Kanske är det att han och jag aldrig har varit så här nära förut. Nej, det är något annat. Ögonen vandrar snabbt över honom, söker av. Så ser jag det — han har tagit av sig halsbandet.
Han ser att jag ser. Kanske förstår han vad jag tänker för han svarar:
”Jag kan inte sluta tänka på det de sa i kyrkan. Om han, killen. Så man får liksom välja sida lite.”
Varför säger han det här till mig?
Jag tänker på hur det blev nittiotre procent när Carro spådde hur han och jag skulle passa ihop genom att räkna ihop våra namn. Nittiotre procent!
”Vad fin du är”, viskar jag.
”Va? Vad sa du?”
”Nej, men ja, man får liksom välja sida lite …”, instämmer jag.