Morgondaggen gör att gruset fäster och följer med upp i stänkskyddet. Det inte bara knastrar, det smattrar morgonpiggt när jag kommer. Hästarna lyfter huvudena och ser efter mig medan de tuggar. Våra andetag syns tydligt. Doften av hö och mocka ligger tung i luften. Strax byts grus mot asfalt och mocka mot mäsk. Bryggeriet är redan i gång. Vägen genom industriområdet är den snabbaste. Minst tre gånger ser jag åt bägge hållen för att vara säker på att inget godståg kommer. Därefter tar jag sats upp på den höga banvallen, lyfter min cykel över rälsen. Nu, i dag ska det ske, tänker jag. Med tillräckligt hög fart ska jag klara hela backen upp utan att kliva av. Det går lätt, det går bra, det kommer att gå! Jag är mitt i backen när Mickan ropar.
”Grattis Linda! 15 år idag!”
Jag vrider på mig och ser henne kliva ur sin mammas bil.
”Vad fick du för något?” fortsätter hon.
”Kom så ska du få se.”
Mickan snabbar på sina steg medan jag kliver av cykeln och plockar fram min nya mobil ur mobilfickan på ryggsäcken.
”Titta, jag fick den jag önskade mig. En Nokia 3220.”
”Nej, vad fräck! Har du valt någon ringsignal? Vilka spel har du?”
Vi går den sista biten uppför backen bort till cykelställen. Det är redan fullt och jag får flytta på några cyklar för att få plats att låsa. Oxlarna står i grupper om tre på gården och glöder i morgonsolen som bryter fram ur disen. De vida byxbenen snuddar vid marken. En fuktig rand syns vid hälarna när vi kommer in. Vi tisslar och tasslar. Jag spelar upp alla ljudsignaler som mobilen har och känner att magen fortfarande är kall där tröjan inte riktigt når ner. Trots handskar och kappa fryser jag, precis som under alla årets dagar. ”Dålig blodcirkulation”, säger jag till Peter som tagit chansen att värma mina händer innan mattelektionen ska börja. Han sitter alltid en rad framför eller bakom mig. Nära, men inte tillräckligt nära – enligt honom. Jag känner mig för det mesta lite obekväm när han är nära. Han skickar konstiga lappar och tittar på mig alldeles för mycket.
Korridorerna är långa, alla skåpen blåa. Blyertsklotter och gråa tuggummifläckar skapar ett unikt kamouflagemönster från golv till tak. Med nycklar ristar man in initialer, hjärtan och snoppar i alla storlekar och former.
När jag står vid mitt skåp för att hämta böcker till nästa lektion hör jag Bloom och Peter komma gående.
”Tja. Mickan berättade att du fyller år i dag. Nu förstår jag varför du är vackrare än vanligt.”
Bloom stämmer in med ett alldagligt grattis.
”Tack”, svarar jag skyggt. Snabbt sänkandes huvudet för att undvika Peters blick.
Det kommer fler elever nu. Skåpluckor öppnas och stängs, korridoren fylls av sorl, tjuvnyp, fräcka skämt och skratt. Killarna står kvar.
”Jag behöver skynda mig till biologin. Den börjar halv.” Med ett steg ska jag börja gå för att i nästa stå i Peters famn. I ett enda slag lyckas han lägga båda armarna om mig. Min kropp stelnar, mitt hjärta rusar. Att vara så nära någon, på det viset – en kille – har jag aldrig varit. Jag försöker ta mig loss instinktivt. Mitt huvud bokstavligen skriker åt mig – bryt dig loss! Men något starkare håller mig kvar. Inte bara fysiskt. Jag är som paralyserad. Allt sker inom loppet av en sekund – en sekund lika djup som tjärnen i skogen. Min kropp går inte att röra. Ändå registrerar den allt som för mig är nytt i detta oändliga ögonblick. Värme, muskler, längtan – doft – Peters doft. Det är så främmande och vilt. Jag blir yr, men kommer loss i samma stund som min kropp känner det för första gången. Ett pirr! Ja, det pirrar alldeles förskräckligt härligt i hela kroppen medan jag springer till sal 211 på andra sidan skolgården. Känslorna överrumplar mig. Jag måste förstå pirret … Detta pirr och hans doft – mustig och söt – som dröjer sig kvar för mitt inre.
På kvällen hemma i sängen efter ett fint firande med familjen uppstår något nytt. Sömnlöst vrider jag mig. Det liksom bultar och längtar alldeles förbjudet. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag vrider och vänder mig hjälplöst tills jag till sist pressar in hela täcket mellan benen för att stävja bultandet. Det hjälper. Jag somnar.
Veckorna går och min syn förändras. Peter liksom förvandlas från finnig styggelse till något annat. Det är härligt när hans varma händer håller om mina. Fientligheten bleknar. Nu är det kroppen som styr. Pirret är nästan konstant. Ett rosa skimmer börjar framträda medan månaderna går. Han följer mig som en trofast hund, med samma trogna blick. Han överöser mig med smicker och ömhet. Sommaren anländer och många blir dom planlösa promenaderna i Conversen tillsammans. För Mickan och Bloom sa det klick över en natt. Man ser dem hångla eller åka på Blooms moped överallt. Ibland umgås vi alla fyra. Hänger vid kiosken eller tar en fika på Café Ängel inne i stan. Jag och Peter hyr ofta film på kiosken, käkar chips eller lösgodis hemma hos honom medan han pillar på mig. Pillar, pillar, pillar. Peter är flink med fingrarna och en duktig CS- och WoW-spelare. Jag har testat båda spelen, men föredrar definitivt det sistnämnda. Den kreativa ådran i mig gillar att skapa karaktärer.
Sommaren är ljuvlig! Peter är ljuvlig, allt är ljuvligt! Allt utom mammas envisa nej till att låta mig pierca naveln. Jag blir så arg. Mamma kallar det för att jag är på ”tonårsplaneten”. Det är så snyggt med navelpiercing! Mickan och alla andra tjejer har en med glimrande sten. Killarna smeker dem varsamt över magspringan. Jag vill också ha en, tänker jag med huvudet begravt i kudden. Mobilen piper till och blinkar färgglatt. Det är Peter som undrar om vi ska ses. Hjärtat slår ett extra slag och alla andra tankar skingras. Med ett skutt är jag ur sängen för att i nästa ögonblick stå vid ytterdörren. Sensommardagen är blå, flämtande och längtande utanför.
”Hej då!” ropar jag innan jag går.
Promenaden fram till byn tar cirka 30 minuter. Peter möter upp mig halvvägs och vi fortsätter förbi kyrkan och kyrkogården i utkanten av samhället och vidare längs grusvägen in i skogen.
”Vad fin du är med håret i tofs”, säger Peter spontant, men föga oväntat.
Händerna är sammanflätade där vi går. En ekorre springer över vägen och upp i granen intill. Strax öppnar sig landskapet och sjön vi suttit vid så många gånger i sommar tonar fram. Våra steg leder oss ut på bryggan där vi sätter oss. Sjön är helt stilla. Trollsländor och andra små bevingade varelser rör sig runtom oss under eftermiddagens sol. Atmosfären är skimrande, som hämtad ur en midsommarnattsdröm. Drömskt … Jag tar ansats.
”Peter …”
”Ja”, svarar han milt.
”Jag … jag vill känna dig”, får jag fram i en viskning. Oskuldsfullt ser jag ner i vattnet. Peter tar mitt ansikte mellan sina båda händer och vänder det uppåt. Han kysser min panna, min kind, min andra kind. Jag slappnar av och sluter ögonen. Peter fortsätter varsamt. Händerna vandrar nerför min hals, rundar utsidan av mina bröst. En kittlande våg av välbehag sköljer över mig. Han kysser min underläpp. Jag blundar ännu, ler och möter honom. Smakar … på honom. Det är varmt och fuktigt. Hans tungspets rör mina läppar, letar sig in i min mun samtidigt som han varsamt håller en hand bakom min nacke. Mer girigt denna gång svarar jag på kyssen. Hjärtat slår kraftigt för att i nästa ögonblick brytas av ett klonk! Våra tänder krockar. Häpen ryggar jag tillbaka.
”Förlåt”, säger jag urskuldande. Peter gör ingen sak av det. Han är kvar i midsommarnattsdrömmen. Han ser på mig. Varmt och … längtande. Utan ett ord drar han mig närmare sig igen.
”Du är fin, du, Linda. Kan du förstå hur kär jag är i dig?”
Jag känner hans längtan och ser in i hans blågrå ögon när jag svarar.
”Nej, det gör jag nog inte. Men jag tror att jag är kär i dig också, Peter.” Blodet rusar genom kroppen. En längtan – nej, ett aldrig tidigare känt begär – pulserar inom mig. Mitt svar är knappt hörbart men ändå tydligare än allt annat jag tänkt, känt eller sagt den här sommaren. Sjön ligger blank framför oss. Lommen sjunger sin trolska kvällssång. För första gången är pirret inte längre en fråga.