Inte nog med att Jossan är huvudet längre än de andra och platt som en planka. Nu måste de alltså bilda kö utanför den gemensamma toaletten när hon för en gångs skull lyckats bajsa.
Fan. Hon har liksom spolat två gånger redan, men det flyter ändå upp lite. Hon ser sig i spegeln och testar några olika ansikten. Kortar banden ytterligare på sin bygel-bh av bomull, den hon fick av en kompis innan hon åkte hit, och försöker dra upp huden för att skapa en antydan till rundning. BH:n pryds av en Snobben-brodyr och sitter obekvämt eftersom kompisen som gav den både är kortare, smalare och faktiskt har bröst.
Två små röda finnar lyser på hakan också. Klämmer hon dem dyker de strax upp igen, någon centimeter bort. Hon suckar, öppnar toalettdörren och säger:
– Oj men gud, är ni här? Sorry, jag har kräkts. Måste ut och få lite luft. Kom!
Ingen frågar om hon är magsjuk. Det är inte så ordet ”kräkts” fungerar mellan dem. Utanför huset blir det först fnissigt och sedan tävlingsinriktat. Tre flickor i en slänt, böjda över det våta gräset, har plötsligt kommit på en gemensam sport; vem mer kan kräkas på kommando? En av dem lyckas och en annan ger upp. Den tredje har ju, enligt egen utsago, redan gjort sitt. Det var trots allt hon som inspirerade till denna lilla kvällsaktivitet.
Jossan känner sig dubbelt lättad: över att ingen av de andra verkar behöva använda toaletten på riktigt, och över att de går tillbaka till den lilla stugan tillsammans. Ingen vill gärna stöta på en björn ensam.
Förutom hon själv och Thea, bor tre andra tjejer i stugan. Hanna från Texas är lite yngre och spelar mest schack. Casey skriver dikter i sin anteckningsbok och har en riktig pojkvän hemma i Montana. Krista bor i Santa Monica, har en egen tennisplan hemma och en pappa som äger ett stort juiceföretag.
När Krista berättar om sitt hus tänker Jossan att hon ser ut som en tjej som skulle kunna vara med i Extreme Makeover. I så fall skulle de fixa hennes stora näsa och hennes tänder. Det förvånar henne att Kristas föräldrar har så mycket pengar men inte redan gjort något åt det. Jossans mamma hade stoppat in henne i solarium och blekt hennes hår sedan hon var tio.
Reservatet är, har Jossan förstått det som, till för både ursprungsbefolkningen och björnarna. Flickorna bor på en sorts ranch där hästarna går lösa eftersom naturen utgör hagen. Man vet aldrig vad som rör sig ute bland träden.
Hästarna är förresten själva anledningen till att hon är här. I ett försök att närma sig sin mamma hade hon dragit en vit lögn om att hon också älskade dem, hästarna alltså . Som tack blev hon skickad till andra sidan jordklotet på ridläger.
Det är verkligen motsatsen till vad hon längtar efter. Däremot verkar det inte bättre än att hon, för första gången sedan mellanstadiet, har tvingats få tjejkompisar. En ganska varm känsla ändå. De spelar schack tillsammans, eller lyssnar på musik i varsin hörlur från Theas mp3-spelare. Det finns bara fem låtar på den och de har redan lyssnat flera varv, men det finns inte så många andra alternativ.
Killar är typ förbjudna där de bor. Förutom han som driver ranchen tillsammans med sin fru, förstås. Men han är ju gammal. Säkert femtio, minst.
Den viktigaste aktiviteten innan läggdags är att fråga ut Casey om hennes pojkvän. De hade inte legat med varandra ännu, berättar hon, men planen är att det ska hända till hösten när hon kommit hem igen.
– Är du nervös? undrar Thea.
– Nä, min syster säger att mödomshinnan redan är borta på oss som rider, svarar Casey.
Dessutom hade de redan gjort massa andra saker, berättar hon på kvällarna. Jossan nickar på vad hon tror är rätt ställen och försöker lista ut vilka saker som räknas.
De fem låtarna på Theas mp3 handlar enbart om sex. Om kroppar. Thea längtar tills hon fyller arton, säger hon. Då ska hon operera brösten det första hon gör. Jossan tycker att det verkar otäckt att skära i kroppen och intalar sig själv att alla får bröst när dom blir vuxna, runda och mjuka som underklädesmodellerna längst bak i Ellos-katalogen. Hon också.
Det där med sex känner hon också obehag inför. Hon har försökt känna efter om det Casey sa om mödomshinnan kunde stämma, men det gjorde mest ont och hon slutade direkt. Någon mens har hon inte heller fått ännu. Hon försöker att inte tänka på det, men tänker på det hela tiden.
Hon vet att två tjejer i hennes klass, båda med äldre pojkvänner som redan går på gymnasiet, blivit av med oskulden i våras. Det hade de stolt berättat under rasten. Själv har Jossan inte ens kysst någon. Men nu säger hon att hon har det. Hon tänker febrilt tillbaka på ett gammalt nummer av KP där hon lärt sig olika ord som hon använder för att låta trovärdig. Petting? Redan medan hon pratar hör hon att det får motsatt effekt. Hon känner sig som ett barn. Ett finnigt barn som har ont i brösten som inte syns.
När hon har borstat tänderna smyger hon runt husknuten för att kissa. De brukar förstås gå två och två för säkerhets skull, men det är skönt att få några minuter för sig själv. Längre bort betar hästarna i slänten. De tuggar lugnt och viftar bort insekterna med svansarna, tills en av dem plötsligt stelnar till. Den höjer huvudet och riktar öronen mot stugan. Mot Jossan.
De andra hästarna gör likadant. Bakom henne knäcks en gren. Jossan rycker till och drar hastigt upp trosorna. Då ser hon blodet. Hon blir förskräckt, först. Sedan förstår hon. Hon spärrar upp ögonen och kastar sig adrenalinstinn in i stugan, fnissig och nästan högtidlig. Hon försöker dämpa sin mallighet. Tjejerna tittar frågande upp på henne. Jossan skrattar blygt och förnöjt.
– Guys, har någon en binda? Jag har fått mens och har tydligen slut.
Fyra tonårstjejer studsar omedelbart upp ur sina sovsäckar och börjar gräva i varsin väska. De sträcker fram bindor och tamponger i olika format. Jossan tar emot allihop.