Den tjugonde – 1998
På vägen hem svängde jag in vid pizzerian och valde ut en handfull fimpar ur den sotiga askkoppen av plåt. Bagaren innanför fönstret såg på mig med högdragen vämjelse och jag tänkte att senare på natten skulle jag återvända för att pissa på mattan utanför entrén. Jag fingrade på rizzlapapperna i fickan och bedömde att det skulle klara mig till 01.00.
I köket satt en av de yngre systrarna och åt på en av de sista frallorna som morsan hade bakat på salt, mjöl och vatten. Jag nickade till henne och noterade den bruna strimman på hennes kind efter oboy-pulvret hon smaksatt det torra brödet med. Jag gick ut på altanen och smulade ner fimparna på bordet. Tobaken stank men det fick duga. Jag hade lyckats tigga till mig en arraksboll i cafeterian innan jag drog från skolan, sockret och cigaretterna skulle hålla mig i prima skick tills det var dags att åka. Det var något med halvsvälten som jag hade lärt mig tycka om, en skärpa, en stuns i steget som höll en alert. Och dom här sista timmarna innan festen den 20:e varje månad, att späka sig, att vänta – jag älskade det.
Någon timme satt jag kvar på altanen och slipade på mina mentala strategier – det gällde att reglera de antisociala tendenserna, att portionera ut föraktet, de inifrån kommande dunkla impulserna, i sådan mån att balansen bibehölls – gränsen kunde tänjas, men inte i alltför depraverade gester, fullständigt överskridas. Som ett djur lärde jag mig genom observation och återkommande mönster, nervös och på min vakt mot de ständigt cirkulerande asgamarna.
Den återstående tiden spenderade jag med att läsa och lyssna på musik i mitt rum. Då och då hörde jag ytterdörren öppnas när medlemmar ur familjen kom och gick, hörde hur de lekte en stund med sina figurer, hörde någon tappa ett glas i golvet och sedan framåt mörkret hur den övergripande stämningen stillade sig.
***
Min bror och jag stod på grusplanen och väntade. Det var en av de sista veckorna i augusti, de sista dagarnas skenbara frihet innan nian skulle börja. Inte kallt men råare i luften och det där särskilda, tätare mörkret som om rymden hängde just intill kraniet. Jag försökte minnas vem som skrivit en rad om det där, den där skiftningen när man för första gången förstår att mörkret kommer åter. Äh, jag sket egentligen i det, spanade bortåt vägen som försvann i dunklet mellan de likadana röda husen, spottade ut en snorloska och värjde mig mot en stöt av avsmak. ”Morsan tar en stund”, sa jag. ”Ska vi dra i förväg?”? ”Hon lär bli rånad på vägen, vi väntar”. Där inne hade hon placerat ungarna i soffan, ställt ut en skål på bordet och lovat en påse chips och kanske läsk om erbjudandet fanns kvar på macken. En halvtimme ungefär, hade hon sagt.
Hon kom böjd och rapp som en skalbagge genom dörren, exalterad på gränsen till stirrig. Jag skrockade tyst, ibland undrade jag hur hon lyckats hålla oss, eller sig själv för den delen, flytande genom åren. Hon gav ett skört intryck men jag visste, även om jag aldrig skulle säga det till henne, att hon var stark.
Vi gled genom mörkret, cykeldäckens sus och de dova bilarna från landsvägen bortom träden, över bron där orange gatlyktor målade bleka cirklar över asfalten, älven en svart massa som ett enormt djur under oss. Vid kyrkan skymtade jag ett öga i gräset. Jag bromsade om vände cykeln, satte mig på huk och böjde stråna åt sidan. En enorm padda, övergödd på gränsen till grotesk. Den gjorde en halvhjärtad ansats att fly men blev sedan stilla. ”Du tänker väl inte plåga den?” ropade morsan. ”Ska bara glo på den”. Jag rörde den torra ryggen över bölderna, den blinkade med först det ena ögat och sedan det andra. ”Du vet att man får vårtor” ropade hon ängsligt. ”Det är en myt.”
***
Gatan låg tom och öde i mörkret när vi parkerade cyklarna vid tobakskiosken strax intill bankomaten. Klockan var bara tjugo i, men snart skulle de släntra in, de andra som väntat, lytta och debila, sjukskrivna och alkoholiserade. Fem-sex stycken ljusskygga vrak brukade det bli till slut. Fem i började de materialisera sig ur skuggorna, ett par på cykel och några till fots. Stämningen var förväntansfull – någon provade kortet, mumlade tyst ”Inte riktigt än”. En mörk taxi svängde in, någon tände taklampan och jag såg en böjd figur hasa sin sjukliga kropp ur baksätet. När han stödd av chauffören närmade sig samlingen skingrade de andra sig i en slags parodisk vördnad. Mannen vände högdraget sitt förslappade huvud mot det grönaktiga ljuset från automaten. Chauffören lät honom stappla den sista metern fram utan stöd. När mannen långsamt svajande böjde sig fram för att skymma tangenterna gled jackan upp en smula över puckeln, blottlade byxlinningen och en helt vag odör av avföring steg upp ur den illa dolda vuxenblöjan. Ingen låtsades om att de sett något och jag petade helt diskret min bror i sidan och flinade. Mannen krånglade en stund med koden, muttrade något för sig själv, sedan – med en nästan ungdomlig ansats -vände han sig om och viftade med en femhundring i näven: ”Nu får vi hoppas att macken är öppen!” väste han, och det kom något eteriskt över honom, något svårdefinierat som om han inte alls var av mänsklig art utan något annat, en besökare, sällsynt och undanglidande. En stund, ett par sekunder bara, hängde det en energi, som en återhållen applåd i luften, en häftig stöt av livslust över den samlade skaran – sedan samlade man sig, taxin försvann och resten av oss tog för oss av den månatliga allmosan.
När vi kom fram till macken stod redan flera exemplar ur den vanliga kretsen och plockade bland halvfabrikaten i kylarna.
Framme vid grillen stod den aktade ledaren, mannen med vuxenblöjan, och beklagade sig över att bidraget inte längre räckte till en dubbel bamse med räksallad, annat var det nittioett eller så, innan det kom så många utbölingar. Han sade något om familjer från djupaste Afrika som på ett eller annat sätt stulit hans bidragspengar, citerade någon obskyr tidning, pratade om siffror och procentsatser, om tradition och nationell identitet. Han sneglade skyggt utåt butiken och lutade sig sedan, som i förtroende, framåt över disken: ”Du vet jag hade en sån där i hemtjänsten ifjol, han skulle till att smörja in mig där bak – jag blir så narig efter blöjan – men då sa jag ifrån, du vet jag såg i bladet att dom sticker upp fingret i anus på en och liksom ”mjölkar” (Han gjorde citattecken i luften) en på säden som dom sparar i en burk och använder på sina egna kvinnor för att liksom ”förädla” blodet – har du hört nåt så obscent?”
Expediten, en gymnasial kille med gulaktig tandrad, nickade vant och förstående, lyfte då och då på sin röda keps medan han ursäktade sig och tog hand om nästa kund. Den märktes i luften att den tidigare så påtagliga geisten redan hade börjat lämna flocken. Ensamheten kom åter. Oron över de många praktiska göromålen, hyran, medikamenterna, de haltande relationerna, trängde undan den temporära fristen. Det kändes som höst där ute under det skarpa ljuset från mackens lysrör.
På vägen hem lät jag de andra åka före en bit, sa att jag måste pissa. Jag stannade till vid pizzerian, såg mig om och uträttade sedan mina behov mot den flottiga glasdörren.
Det var tyst och släckt när jag kom hem. I vardagsrummet pep testbilden på teven, morsan och ungarna låg redan sovande i soffan och på golvet, tunna kroppar som från en rysk arkivbild jag sett i en bok någon gång. Jag bar upp ett par av dem till deras sängar. Morsan, som fortfarande höll en halvsmält chokladbit i sin klolika hand, brydde jag mig inte om att väcka. Jag satte mig en stund, hällde upp lite chips i en skål och tittade på kvinnofängelset. Jag satt kvar till halv fyra någon gång, min bror hade vaknat till och tyst smugit upp till sitt rum, det var en stämning, en melankoli svår att beskriva. Jag var lugn, avdomnad men ville inte sova.
Natten är min tid, den har alltid varit det och den ska troligen förbli det livet ut. Om tjugo år ska jag tänka tillbaka på den här tiden, jag ska intala mig att det kanske bidrog till min karaktär, att det formade mig en del. Och inte glömma det enkla värdet av en pingvinstång för en femma.