Varför måste det vara så svårt. Hur hon än gör blir det fel, tänker Jennie. Utan att hon är medveten om det ritar hennes tår ett hjärta i den varma sanden.
Jennie lyfter blicken och ser mot Therese, som idag jobbar i glasskiosken. Hon har sitt nya linne i svart och neonrosa och håret uppsatt i en knut på huvudet. Med ett leende lämnar hon en glass till någon i glasskön. Therese är så vacker när hon ler, tänker Jennie. Det är som att leendet sprider sig in i själen, hennes goda själ som vill alla väl. Therese vrider blicken mot Jennie och leendet försvinner.
Jennie tittar åt andra hållet och ser Elias. Han sitter utanför husvagnen och bläddrar i en av de Okej-tidningar som han lånat av henne. Intill honom står bandspelaren. Jennie anar att den kanske spelar Guns N’ Roses. Elias långa hår faller ner över axlarna. Jennie minns när hon först såg honom. Då tänkte hon att han såg så cool ut. Så annorlunda än alla killar hon känner.
Blicken söker sig också till Dan-Ove, som spelar vollyboll på stranden. Som vanligt har han sina Adidas-shorts och den svartvita klubbtröjan för Rosenborgs BK. Förra sommaren brukade hon vara med och spela. I år känns det tråkigt.
Fina Dan-Ove. Varje sommar kommer han till Sandkilen med sin familj. Han har blivit en kompis. När Therese arbetar i hoppborgen brukar hon släppa in dem att hoppa, om det inte är några barn där. Dan-Ove tycker det superkul och får alltid Jennie att kikna av skratt. Men inte ens hoppborgen lockar. Hon längtar efter något annat. Det måste finnas något mer spännande än Sandkilens camping.
Både Therese och Dan-Ove betyder mycket för Jennie. De har haft så roligt tillsammans under flera år. Men Jennie förstår inte hur de kan vara nöjda med att bara vara kvar i samma hjulspår som förra året. Och året innan. Dessutom är det ingen av dem som riktigt förstår sig på musik. Visst, Therese gillar Madonna, men skulle hon få välja mellan Madonnas senaste album och en ny bok, då skulle hon välja boken. Dan-Ove skulle välja sin fotboll alla dagar i veckan.
En bil glider förbi på vägen, rutorna är nedvevade, musiken hög. Jennie känner hur något i henne dras med bort.
Ikväll är det konsert i parken. Orup ska komma dit. En av Jennies stora idoler. Jennie har väntat och sett fram mot det hela sommaren. Hon har tjatat på Therese att hon ska följa med men Therese hade fått ett kvällspass på schemat. Hon lovade att fråga om hon fick ledigt, men dagarna har bara gått. Ända tills igår, då hon plötsligt sa att hon fått byta till förmiddagspass. Hade det hänt några dagar tidigare hade Jennie hoppat och jublat av glädje.
Det var bara en vecka sedan hon träffade Elias för första gången. Hon fick syn på honom utanför husvagnen. Han var så snygg med stentvättade jeans och det långa håret fäst runt huvudet med en mönstrad bandana. På deras bil kunde Jennie se att han, liksom så många andra som kom till campingen, var från Norge. Hon spanade i smyg efter honom, och vid ett tillfälle när han var själv, tog hon mod till sig att gå fram.
”Vet du varför norrmän tar med en stege till rockkonserten?”
Han skrattade och gav henne svar på tal. Isen var genast bruten. Det visade sig snabbt att de hade musiken som ett gemensamt intresse. Elias spelade i ett band och drömde om att bli världsstjärna. Han ville så mycket med livet och tyckte att hans föräldrar tagit med honom till världens tråkigaste håla. Jennie höll med.
Samma kväll satt de på stranden. Jennie hade tagit med sig en hel hög Okej-tidningar. Elias hade med sig bandspelaren med Guns N´Roses senaste album på kasett. Många låtar var för rockiga för Jennies smak, men det skulle hon aldrig erkänna.
”Du må høre på denne,” sa han och spolade fram en bit. ” Hør på den fløytinga! Sånn vil jeg også kunne fløyte.”
Det var en mjukare låt som Jennie kunde njuta av. Tillsammans försökte de vissla som bandet. Det lät fruktansvärt. Skrattande la de sig på rygg och tittade mot himlen medan de fantiserade om vad framtiden skulle ge dem.
”Snart flytter jeg til New York.” Elias tittade långt bort mot horisonten medan han sa det.
”Gör du! När då?”
Han svarade inte, utan plockade upp en pinne istället. Jennie tänkte på New York. Hon ville också flytta till en storstad. En stad med många konserter.
Elias plockade upp en tändare ur fickan och tände eld på pinnen han hade i handen. Han reste sig och samlade fler pinnar till en brasa.
”Jag tror inte man får elda här.”
Elias tittade på henne med ett snett leende.
”Det er jo bare kult!”
En kort stund lyste förskräckelsen i Jennies ögon, sen tog leendet över och hon hjälpte till att samla pinnar. Hon såg på honom i skenet av elden och hjärtat gjorde ett skutt av glädje.
Therese och Dan-Ove tyckte inte lika mycket om Elias. De hade umgåtts alla fyra ett par dagar. De hade badat, hoppat i hoppborgen och bara suttit och pratat. Therese berättade med stolthet om hur bra det går för campingen, som ägs av hennes morbror, och att de nya minigolfbanorna är populära. Dan-Ove föreslog att de skulle spela.
”Hva koster det?” Elias tittade ner i marken.
”Inget! Morbror betalar”, skrattade Therese.
Både Elias och Dan-Ove tävlade om att komma först till klubborna. I minigolfen utklassade Dan-Ove alla. Elias blev sur och skyllde på klubban. Sen skojade han om vinda, svenska bollar.
Elias försökte vara rolig vid ett annat tillfälle också.
”Vi kan jo snike oss inn, alle fire, på den konserten.”
Therese såg det inte som ett skämt utan tyckte Elias var knäpp. Dan-Ove slätade över det lite, men höll ändå med Therese. De förklarade för Jennie att Elias ljög och hittade på historier, att han bara försökte imponera på henne.
De fattar ingenting, tänkte Jennie. Det går inte ens att skämta längre. Bara för att de drömmer om en framtid i den här hålan. Hon och Elias hade större drömmar.
För två dagar sedan hade Elias föreslagit att han skulle följa med Jennie på Orup-konserten. De skulle få så kul tillsammans, hade han sagt.
”Vi kan dra inn til byen litt tidligere og se hva vi finner på.”
Jennies första tanke gick till Therese. Hon hade fortfarande inte sagt att hon kunde och Jennie ville ju inte gå ensam på sitt livs konsert. Det pirrade i magen när hon tänkte på att få uppleva konserten med Elias. En hel dag själv med honom. Hon skulle visa sina favoritställen på stan innan de tillsammans skulle njuta av musiken. De skulle stå långt fram där det var trångt. Då skulle Elias måsta trycka sin kropp nära hennes.
Så igår, när Jennie och Therese låg på stranden, hände det.
”Jag har fått byta till morgonpass imorgon. Jag kan följa med dig på Orup.”
Jennie blev alldeles tyst. Det snurrade i huvudet av blandade känslor samtidigt som hon såg besvikelsen i Therese blick. Jennie visste direkt att Therese förstod.
Då kom Dan-Ove, som alltid studsande på sin boll. Han vände sig till Jennie.
”Jeg hørte at dere skal til byen på lørdag, så dere får sjekka gjerdet.”
Allt hände. Orden flög hit och dit tillsammans med bollen och en handduk. Det var ord om svek, om oärlighet och blindhet. Sen tog orden slut och Therese gick därifrån. Jennies ögon fylldes av tårar som hon kämpade för att inte släppa fram.
Dan-Ove la handen på hennes arm.
”Elias er ikke dum, bare litt på villspor. Bare pass på ham.”
Han gjorde ett försök att kasta bollen till henne. När hon inte tog emot gick han därifrån.
Nu står hon här på stranden. Det är dagen för konserten som hon väntat på i dagar och veckor. Jennie tittar ner på hjärtat i sanden. Hennes hjärta. Hon tittar upp igen och ser att Therese är upptagen med en ny kund. Hon skrattar åt något som sägs. Hon ser så avslappnad ut. Nöjd med livet.
Vid husvagnen lägger Elias ner tidningen i sitt knä och lyfter blicken. Han får syn på henne och vinkar. Snygg, spännande. På väg mot något mer.
Jennie vet att hon inte kan välja bort någon av dem. Inte Elias. Inte Therese. Hon måste prata med dem båda, även om det gör ont i magen. Med en sista blick på hjärtat i sanden börjar hon gå. Mot dem. Mot kvällen. Mot det som ska komma.