Hawa och Adam.
Hon var sextio år gammal och gifte sig med en gubbe när hon var femton. Hon blev hans andra hustru. Det var Guds vilja, inte hennes. Och då sa hon att hon var nöjd. Var hon nöjd då?
Hon vaknade mitt i natten och bad. Inte för att hon ville, men det var Guds vilja. Hon födde tusen barn som en höna, och det var Guds vilja. Kom igen nu, kvinna!
En morgon vaknade hon med full energi. Det var inte bara själen, utan kroppen också. Vänta, något hemskt måste ha hänt, tänkte hon. Varför är de hårda, undrade hon. Långt svart hår och mjukare. Som om hon fyllde femton igen.
Spegeln, var är spegeln? frågade hon och sprang ut. Ögonen blev stora när hon kom ut ur huset. Inga springande barn. Inget grått. Inga får, inga kor och ingen gubbe heller. Något måste vara fel. Har jag dött? mumlade hon och glömde spegeln.
”Eva, varför är du vaken så tidigt? Har du sovit gott?” frågade en kvinna i vita kläder.
”Ja, det gjorde jag”, sade hon med darrande röst. ”Vart är…”
”Har det hänt igen?” avbröt kvinnan.
Hon var fortfarande chockad över sin egen röst. Men hon förstod att något som inte var Guds vilja hade hänt. Kvinnan tog henne till sin mamma och lämnade henne där. Hon tittade runt, upp och ner, som om hon hade tappat bort något. Hon ville hitta gubben, men sen såg hon inga män alls. Bara kvinnor i vita kläder.
Äntligen är jag i paradiset, tänkte hon.
Sen såg hon nyheterna på tv:n. Män som krigade om något, och kvinnorna tittade på som om de väntade på sina män. Plötsligt skrek kvinnan bredvid henne och tappade frukterna på marken. Hon stod där och skrattade så högt att kvinnorna stirrade på henne istället för på tv:n.
”Guds vilja”, viskade hon.
Minnet av spegeln kom plötsligt tillbaka, och sen sprang hon dit där hon hade vaknat från början.
Här hette hon Eva. Här var hon en ung tjej igen. Här var hon annorlunda och det förstod hon redan första dagen. Men det fanns många saker som hon inte hade en aning om. Långt där inne ville hon inte veta något om sitt nya liv. Här hade hon sin egen hovdam. Och här hade hon en röst som kunde höras.
”Ers kungliga höghet, de väntar. De har varit här i en vecka.”
”Hur ser jag ut?” frågade hon istället, och beundrade sin skönhet.
”Men Ers…”
I samma sekund gav hon hovdamen en rungande örfil. I samma ögonblick chockades hon av sin egen handling och tittade på sin hand som om hon såg den för första gången.
”Åh herregud, förlåt mig Zola”, sa hon förvirrad. Hon föll till golvet och satt där och grät.
En äldre kvinna i vita kläder kom till henne och frågade: ”Har det hänt igen, Eva?”
Dagarna blev kortare för henne, så nätterna räknade hon som dagar. Hon stiftade sina egna lagar och regler och skapade sin egen värld. Sömn var ett brott och därför förbjöd hon nätterna. Men det var omöjligt, och till slut somnade hon.
Hon låg i sängen och halvsov. Barngråt hörde hon från avstånd. Sedan kom gråten närmare och närmare.
”Mama, Sisa och Sosa har tagit mitt barn och de…” fortsatte han.
Rira och Rora kom och gav honom leksaken.
”Mamma, varför sover du fortfarande? Vi är hungriga, mamma.”
”Hawa!” skrek hon. ”Vart är er syster?” frågade hon. Men ingen visste var jag hade varit. Hon kom ut ur hyddan med Rira, Sisa,Rora och Sosa.
En kväll kom gubben med fem andra gubbar. Kvinnan lagade mat hela dagen och förberedde inför den kvällen.
”Hawa, gör det! Hawa, kom och gör dig redo!” fy fan, Kvinnan.
De satte sig på gården. Mitt på gården stod ett runt bord. De drack te, åt maten och gapade med munnen som om de var stolta över det. Och på tv:n blinkade det ”covid-19”. Alla hade munskydd.
I sista sekunden sade kvinnan till mig:
”Hawa, vet du att du fyller år idag?”
”Va? Nej, herregud!”
” Och den där killen i mitten, Adam heter han.
Du är femton år gammal nu, Hawa. Det är Guds vilja”, sa hon.
”Nej, mamma”, sa jag. ”Jag har min egen vilja.”
Och plötsligt hörde vi hostningar och stod tre centimeter från dem. Sedan såg vi att Adam låg på marken. Resten av gubbarna var tio centimeter från Adam. Stackarn, tänkte jag. Och till slut sa jag: ”Det var Guds vilja, mamma.”