Det där var kvällen då allt kunde hända, det var så det kändes. Jag ville uppleva den, men ändå inte, för i värsta fall skulle allt vara över när klockan slog 00.00. Alla var uppspelta men själv pratade jag aldrig med någon om min oro över att det kanske skulle innebära slutet. Om det värsta skulle inträffa hade jag förberett mig. Jag hade plockat upp kläderna som låg slängda runt om i mitt rum och hängt in dem i garderoben, hade dammsugit och moppat golvet. Jag hade sorterat mina tidningar i lådorna under sängen, ställt CD-skivorna i färgordning i hyllan och slängt alla gamla DATE-parfymer som bara innehöll slattar. Nu hade jag ju faktiskt köpt en riktig parfym. Jag hade till och med bytt ut mina posters på väggarna. Istället för Backstreet Boys och Spice Girls hade jag satt upp Metallica och Offspring, för om någon hittade mitt rum i framtiden skulle det se coolare ut, trots att jag inte lyssnade på dem mer än när de dök upp på MTV.
Min egen årskrönika i dagboken var klar, meningen var att jag skulle skriva om årets stora händelser, men eftersom jag sällan tittade på nyheterna brukade det bli tunt. För mig var den största nyheten att Charlotte Perrelli hade vunnit Eurovision song contest, att Emelie och jag hade hoppat i soffan efteråt och från den stunden blivit inbitna schlagerfantaster. Men jag skrev ändå några rader om skolskjutningen på Columbine också, eftersom mina andetag alltid hade ökat varje gång någon öppnade klassrumsdörren sedan dess. Och så var det polisskjutningarna i Malexander. Några dagar efter att det hänt skulle vi ha friluftsdag och vandra längs Östgötaleden och allt jag kunnat tänka på var att vi kanske skulle stå öga mot öga med någon av mördarna där i skogarna. Det hade inte fungerat att skylla på huvudvärk eller magont, jag var tvungen att gå ändå. Jag trodde alltid att det värsta skulle hända.
Men mest skrev jag om dig. Jag skrev om hur du första dagen på terminen klev in i klassrummet med blonderat spretigt hår och Buffaloskor på fötterna. Dina ljusblå Levi’sjeans och din svarta t-shirt satt perfekt och när jag tittade ner på min egen beiga långkofta tänkte jag att vi var i varsin liga. Jag hade varken savannbyxor eller Miss Sixtyjeans.
Några gånger hade jag varit kär, men alltid varit för feg för att att göra något åt det. Ofta hade jag fallit för en personlighet före ett utseende, men med dig var det tvärtom. Jag föll för ditt utseende, och var också omedelbart övertygad om att vi aldrig ens skulle bli vänner du och jag. Det tog fram till morgonen därpå innan du sa hej och när vi därefter hamnade i samma grupparbete hade vi inget annat val än att prata med varandra. Jag tror ändå att du ville, för efter bara en vecka var det vi som gick tillsammans genom skolans korridorer. Ditt sätt att obekymrat möta dagarna, att vara spontan och ofta i centrum, var långt ifrån hur jag själv hade tagit mig genom livet, men jag tror att du skakade liv i mig när jag behövde det som bäst. Jag följde med dig ut när du skulle röka på rasten, trots att jag hatade cigarettrök, och efter skolan gick vi till fotoautomaten på Åhlens och tog foton med roliga miner tillsammans. Jag satt i ditt knä och fick komma så nära dig det gick utan att kalla dig pojkvän. Vi ringde till varandra efter klockan sex varje kväll, när kvällsmaten var uppäten och telefontaxan billigare. Vi pratade om vad som hade hänt i Rederiet och Vita lögner, om listan i Voxpop, gjorde upp planer för framtiden och bestämde vad våra barn skulle heta. Men ingen sade någonting om kärlek och ibland undrade jag om vi bara låtsades alltsammans, om du hade en aning om hur många gånger jag skrivit ditt namn och ringat in det med ett hjärta i den där dagboken.
Ikväll skulle året ta slut, men inte bara året utan hela millenniet. Ingen visste vad som skulle hända. Allt jag visste var att jag skulle gå på den där festen, första nyåret utan familjen, och du skulle vara där. Tre gånger under dagen hade du ringt och sagt:
“Du kommer väl?” och jag hade sagt ja varenda gång.
Det tog två timmar för mig att göra mig i ordning och till slut hade jag ändå tagit på mig jazzbyxor med kjol över, för det var det jag trivdes bäst i. Kjolen var åtminstone ny och glittrade, så jag tänkte att den skulle passa.
Du var redan där när jag kom, precis som halva klassen, och när du slängde dig i famnen på mig undrade jag om du hann känna att mitt hjärta slog ett extra slag innanför det tunna linnet. I handen höll du en Xider med kaktussmak och själv fick jag en plastmugg med bål i min hand. Den smakade fruktigt men starkt och egentligen tyckte jag inte alls om den. Jag vågade inte bli full, men bara man höll något i handen så var man med. Ingen skulle se om jag senare råkade hälla ut det mesta i diskhon.
Den svarta hörnskinnsoffan i vardagsrummet var redan full så jag satte mig på golvet. Någon hade lagt en tom flaska på glasbordet framför oss och börjat snurra den, och när den landade på mig valde jag sanning.
“Vem är du kär i?” frågade Eva, och jag svarade att jag inte visste, men alla andra visste tydligen åt mig för de svarade ditt namn som i en kör.
Jag såg åt ditt håll och du log medan mina kinder hettade och förmodligen antog en alldeles för rosa ton.
De var så glada och uppspelta allihop, det var som att det kändes i luften att hela livet låg framför dem, men själv visste jag inte om jag skulle våga följa dem in i den stämningen. Ur högtalarna bredvid bokhyllan dunkade musiken vi dansat till från mellanstadiet och framåt, och när Bailando började spela tog du tag i min hand och drog upp mig från golvet. För en kort stund glömde jag att allt kunde sluta i katastrof om några timmar och lät mig förloras i musiken där på det bruna ekparkettgolvet. Du dansade nära och jag kände doften av din Jean-Paulparfym, den där som jag älskade och som bara var förknippad med dig. “Varför hånglar ni inte bara?” hörde jag Eva säga, och i luften mellan oss låg det en längtan och förväntan som gick att ta på.
Men jag väntade på dig. Plötsligt skulle du gå ut och röka och försvann hastigt ut i sällskap med Petra och jag blev kvar på golvet med de andra. Jag vet inte om de såg att jag ständigt sneglade mot dörren för att se när du kom in igen. Ibland kändes det som att det ofta var så, att jag väntade på dig.
De tittade på klockan ofta den kvällen, räknade ner och ville för allt i världen inte missa något. Själv försökte jag undvika att se på den. Jag ville hellre vara kvar här i det jag visste något om.
Vi dansade, fulsjöng till E-type och åt grillchips med dipp, startade en ny omgång med snurra flaskan och körde limbo under ett moppskaft.
När klockan var 23.50, och det vet jag att den var eftersom någon skrek ”Nu är det tio minuter kvar!”, då började Celine Dion sjunga och snabbt var du framme och lade armarna runt mig. Jag vet inte om du anade att mina ben kändes som gelé eller om du kände värmen som strålade från bröstet, upp mot kinderna och över till dina egna, men det var som att du tog tag om mig lite stadigare just då. Sedan flyttade du dina händer upp till mina kinder och som den mest självklara saken i världen fick jag äntligen känna din mun mot min. Du smakade alkohol men just då var det det sexigaste jag känt och jag ville aldrig att du skulle ta ut tungan ur min mun. Nio minuter senare började alla räkna ner, du med, men jag var tyst och blundade, tänkte att slutar det nu så slutar det åtminstone jävligt bra. Jag ville aldrig sluta andas in doften av Jean Paul och alkohol, ville helst bara att du skulle vara tyst så jag fick möta din tunga igen, men jag gjorde inget åt det. Jag fortsatte bara blunda och lyssna när du skrek i mitt öra. Jag vet inte om jag ens ropade gott nytt år tillbaka. Allt jag vet är att när klockan var 00.02 stod jag fortfarande kvar i din famn, och allt var precis som vanligt. Samtidigt visste jag att ingenting någonsin skulle bli som det en gång varit.