Redan när de stiger in i den tomma lägenheten känner Iris att någonting är fel. Eller, någonting? Allt är fel! Två smutsiga fönster, visserligen rätt stora, men åt norr. Det blir inte lönt att ha krukväxter där, solen kommer aldrig att nå dem. Dessutom stinker lägenheten rök. Den som bott där före dem måste ha kedjerökt, cigarr! Så stanken skulle ta död på alla blommor, om hon ens försökte. Den solkiga linoleummattan i rummet har en stor mörkbrun fläck mitt på och har släppt från underlaget i ena hörnet. Alldeles utanför huset slamrar och gnisslar gröna tunnelbanetåg, stup i ett. Om de går hela natten kommer hon inte få en blund i ögonen. Det får hon ändå inte, ligger hela nätterna och funderar, grubblar, ältar.
Vad hade hon föreställt sig, egentligen? Hon har aldrig tidigare satt sin fot söder om Slussen och hade kanske en barnslig föreställning om att Stureby var en by, en klunga röda stugor där alla känner alla och tar hand om varandra. Som där hon växte upp. Då skrattade Olle och sa att röda stugor hör historien till, att det såg ut så i Stureby när han var barn, före kriget. Han sa att Stureby har fått sitt namn efter Sten Sture den yngre och är nu en modern del av storstaden. Alla vill bo där, sa han. Inte hon! Hon vill inte bo någonstans. Allra minst här. Vill bara komma bort. Bort från, men inte bort till. Det enda hon minns från skolan om Sten Sture är Stockholms blodbad och det får henne inte på bättre humör.
– Det här blir väl bra?
Olle kommer fram och ger Iris en kram bakifrån. Hans händer letar sig ivrigt fram över hennes rödblommiga klänning. Hon stelnar till. Vill inte. Vrider sig loss. Går ut i köket. Han följer efter. Hon vrider på vattenkranen, den med blå prick. Böjer sig fram och dricker, direkt ur kranen. Han tar nytt tag om henne. Hårdare.
– Knack, knack! Ringklockan fungerar visst inte och dörren stod på glänt.
En uniformsklädd man i övre medelåldern och med mörkblå båtmössa på huvudet står plötsligt i tamburen. En polis?
Olle släpper taget om Iris, tar ett steg bakåt och fräser:
– Vem är ni? Vad fan gör ni här?
– Från Televerket. Ni har beställt inkoppling av en telefon. Stämmer inte det?
– Äh, jo.
– Var ska ni ha den? Om ni vill kunna flytta den mellan olika rum så kan ni få flera jack monterade.
– Hur många rum ser vi ut att ha?
Televerksarbetaren ser sig osäkert omkring.
– Nja, det räcker kanske med ett jack här i tamburen. Där brukar de flesta ändå vilja ha den. Har förresten den förre ägaren lämnat kvar sin telefon? Apparaterna är ju Televerkets egendom, så att säga.
– Någon telefon har jag inte sett till och det finns redan ett uttag i tamburen. Så det borde inte behöva kosta något att få ett installerat här inne i rummet. Och en ny apparat får ni se till att skaffa fram. Det ska vara en Kobra. Röd!
Medan karlarna pratar tittar Iris runt i köksskåpen och ser då att det står en svart telefon tillsammans med bunten telefonkataloger längst inne i skafferiet.
– Det står en telefonapparat här, så det behövs ingen ny, ropar hon.
– Ja, titta ja, där finns den visst, säger Olle och försöker låta överraskad.
– Då behövs det ingen ny telefon i vart fall och Ericofon är det ändå inte tal om. Sedan är det bara det första jacket som ingår, alla övriga kostar extra.
– Gör som du vill då.
– Jag ska bara kontrollera inkopplingen så är jag strax klar. Så kan ni fortsätta med det ni höll på med.
Televerksarbetaren blinkar menande åt dem och tar fram ett mätinstrument som han kopplar in på telefonledningen i tamburen.
– Sådär, då var det klart, säger han efter en stund och lämnar en liten lapp med numret 461769 till Olle. Sätt in den på apparaten, så kommer ni ihåg viket nummer ni har. Från i morgon kan ni börja använda telefonen. Både för inkommande och utgående samtal. Tack för mig, adjö.
Iris går tillbaka till fönstret i rummet. Tittar ut över den minimala innegården. Det hänger regn i luften. Hon skymtar ett rådjur som står och tuggar på en buske i bortre änden. En piskställning och en sandlåda närmare huset. En bänk bredvid sandlådan. Det lyser något rött i sanden. En leksaksbil? Kanske finns det barn i huset. Drömmen om barn vaknar till liv inom henne. Den dröm som så många gånger vaknat och sedan upphört, vaknat igen för att åter försvinna. Nyss var den längre bort än någonsin tidigare. Hon beklagar det inte. Världen är egentligen för grym för att hon ska vilja skaffa barn i den. Atombomben, barnförlamningen, kommunisterna … Men kanske skulle ett litet barn bli räddningen. Kanske skulle hennes grubblerier ta slut om de fick bry sig om ett barn, tillsammans. Tack och lov i alla fall att mamma inte behövde uppleva skammen av att Iris flyttar ihop med en karl utan att vara gift.
Ett tutande nere på gården och Olle kastar en snabb blick ut genom fönstret för att sedan med stora kliv springa ned för trappen.
– Han är här! Med möblerna. Se till att …
Iris hör inte slutet på meningen, för då är Olle redan nere på gården. Genom fönstret ser hon hur han beundrar den grönsvarta lastbilen med texten »Glads åkeri« i guldbokstäver på dörren. Flaket är inte stort, men deras få saker får ändå plats i ena hörnet bakom förarhytten.
En stund senare är allt inne i lägenheten; Två blåblommiga fåtöljer, en golvlampa med trasig skärm, en tavla med en fiskargubbe med pipa i munnen och tre tomma sockerlådor som bord i rummet, ett rangligt slagbord med två pinnstolar i köket, två sängar med missfärgade tagelmadrasser i sovrummet och några kartonger. Det är allt.
Medan Iris öppnar en kartong i sovrummet börjar Olle gräva runt i kartongerna i rummet. Hans ljusa nylonskjorta har fått stora mörka fläckar under armarna.
– Var är transistorradion? Du fick väl med den? ropar han oroligt.
– Måste du ha tag på den just nu? Vi behöver väl packa upp kläderna först.
– Det hinner vi sen. Nu börjar Sveriges Bilradion. Cege Hammarlund har alltid en massa vettiga saker att säga om bilar och så spelar han jättebra låtar.
– Åtminstone Augustin med Siw Malmqvist. Annars är det bara skränig musik tycker jag, svarar Iris drömmande.
Olle fnyser när hon nämner sångerskans namn.
– Hon har ju ingen sångröst. Shejk rattel and roll med Elvis är flera gånger bättre, om du frågar mig. Här är den!
Olle lyfter upp radion ur kartongen, ställer den på fönsterbrädan och vrider på volymen.
– Hejsan, hejsan. Välkomna till Sveriges bilradio, hörs en stund senare en knarrig röst från radion när den välbekanta signaturmelodin tonat ut.
Olle sätter sig i fåtöljen, tänder en cigarett och ägnar sig åt att njuta av musiken på radion, medan hon plockar upp sina kläder i sovrummet och lägger in dem i garderoben. Ett par klänningar, en skotskrutig kjol, några blusar, trosor, bh, höfthållare, nylonstrumporna och ett långt flanellnattlinne i rosa och vitt. En grönrutig tygpåse med hennes monogram i korsstygn på bär hon in i badrummet. Den har hon gjort i syslöjden och innehåller hennes papiljotter. Kartongen med koftan, vinterkläderna och de nya varma slamkryparna låter hon stå och ger sig i stället på kartongen med husgeråd som hon tar ut i köket.
– Vi måste skaffa teve, ropar Olle och gör en rökring. Alla snackar om Perry Mason. Han kommer i kväll. Om jag mördat någon skulle jag vilja ha honom som försvarsadvokat. Han skulle få mig frikänd. Jag lovar, han är jättesmart.
– Har vi råd med teve då?
– Råd har man väl med det som är viktigt. Om två veckor börjar os och då bara måste vi ha en teve. En tjutretummare, annars ser man inget bra. Tänk om vi hade haft teve i somras, då hade vi kunnat se när Floyd slog ned Ingo. Det hade varit något att se, det!
Iris bryr sig inte om att svara, tar i stället upp sakerna ur kartongen och ställer in dem i köksskåpen. Struntar i att lägga in nytt hyllpapper, något som mamma aldrig skulle ha låtit bli. Kastrullen, mammas gamla tryckkokare, stekpannan och kaffepannan i nederskåpet. Glasen, tallrikarna och blomvasen där uppe. Bestick och den vassa förskäraren i lådan. Det är när hon håller i kniven som hon fattar sitt beslut.