Det är våren 1970 och till hösten fyller jag 15 år. Jag går i åttonde klass och är på väg till kommunens ålderdomshem där jag ska göra min prao i två veckor. På vägen dit känns det nervöst, jag undrar hur det ska gå och vad som förväntas av mig. Tanken slår mig att jag inte ska gå dit, det vore skönt att slippa. Men jag fortsätter på min väg och strax är jag framme. Där möts jag av en kvinna som ska vara min handledare, hon visar mig runt och verkar vänlig. Eftersom det är morgon får jag hjälpa till med att gå ut med frukostbrickorna till rummen där de gamla bor. Det är tyst och stilla och doftar rengöringsmedel. Under veckorna får jag hjälpa till med de dagliga sysslorna, ibland ska de gamla badas vilket gör mig generad. En gång frågar jag några av damerna som bor där om de vill att jag ska läsa högt för dem i en veckotidning som ligger framme vilket de uppskattar. Efter några dagar börjar jag trivas där. Vid rasterna i lunchrummet pratar kvinnorna som arbetar där om olika recept, stickbeskrivningar och olika sätt att städa med mera. Jag betraktar dem utan att säga något då jag inte har något att tillföra samtalen. Mest tänker jag på den snygge killen på ungdomsgården, han med den röda vespan.
Det är karneval i Lund och vi är några som brukar träffas på ungdomsgården som ska ta tåget dit från byn där vi bor. Tyvärr är inte den snygge killen med så jag tycker det är ganska tråkigt. Dessutom ser jag inte mycket bakom allt folket som trängs framför mig. Men det är en fin dag i maj, magnoliaträden blommar och hela sommaren ligger framför mig.
Jag brukar vara ute och gå i byn, hoppas möta killen på vespan. Ibland stannar han och pratar med mig. När jag hör ljudet av en vespa slår hjärtat en frivolt. Strax stannar han intill mig, stänger av motorn och börjar prata med mig. Gud så snygg han är, blond och med ett spjuveraktigt leende. Han är på väg att spela tennis och frågar om jag vill åka med honom dit. Jag sätter mig bakom honom på vespan och håller fast mig i honom. Vinden virvlar om mitt hår och jag känner mig så lycklig över att åka med honom.
Höstterminen börjar, nu går jag i 9:e klass. Vi är samma klasskamrater sedan första klass med några som tillkommit och några som försvunnit. De flesta ämnena, förutom teckning och engelska, är urtråkiga. Jag är verkligen dålig i matte och gymnastik, har tvåa i betyg i båda. I svenska och engelska har jag fyror annars är det mest treor i betyg, medelmåttlig. I mina skolböcker kladdar jag ner flera av namnen på olika killar och drömmer mig bort från lektionerna.
Även ungdomsgården börjar igen efter sommaren, är öppet torsdag och söndag kväll. Jag sitter och målar mig hemma framför spegeln med kakmascara, ögonskugga i blått och vitt samt ljusrosa läppstift. Min kompis Birgitta och jag går dit första torsdagen. Man kan ta med skivor som killarna som har hand om aktiviteterna spelar på musikanläggningen. Det är mest vi tjejer som dansar till musiken. Nu är det Mungo Jerry med låten “In the summertime”, den är svår att dansa till men vi rör oss till rytmen på golvet. Den snygge killen syns inte till men det finns andra killar som fångar mitt intresse.
Ibland samlas vi ungdomar vid en kiosk i byn där vi bor. Killarna börjar få körkort och bilar så det är spännande att åka med dem. Det är mest Amazon, Saab och en som har en Ford Escort samt några amerikanare. Det ska vara flera extraljus framtill på bilen för att vara inne. Musikanläggningarna är mediokra och består av en bilradio med högtalare i framdörrarna. Det spelas Creedence Clearwater Revival, Beatles, Animals mfl grupper i bilarna.
En höstkväll följer en av killarna mig hem efter ungdomsgården. Vi går i sakta mak, han har armen om mig. När vi är framme där jag bor kysser han mig på kinden. Vi är båda generade men känslorna svallar. Vi träffas hela hösten på ungdomsgården och på nyårsafton har han fest hemma eftersom det är föräldrafritt. Den kvällen blir vi ett par om än ganska oskyldigt. Förhållandet håller i sig ett och ett halvt år, det är jag som gör slut. En annan kille har blivit intressant.
Det är ganska bekymmerslösa år även om man känner att något stort väntar framöver med mer ansvar. Skräcken för att bli med barn hänger hela tiden över en, det får absolut inte hända. Det är en tjej som går i parallellklassen som väntar barn, hennes mage är jättestor. Jag känner en lättnad över att inte vara i hennes ställe.
När man är 15 år står man med ett ben i barndomen och ett i vuxenlivet. Tiden är oändlig och minnena räcker ett helt liv, oförglömligt.