Nittonhundraåttioett hann jag bara vara femton år i blott två dagar. Som om livet rycktes mig ur händerna, snubblade jag som stenbock alltid mellan jul och nyår, över tröskeln till det nya året. 1982. Året då jag blev vuxen ur flera aspekter trots att jag knappt var torr bakom öronen. Sommaren som följde var inträdesbiljetten till de vuxnas värld.
I födelsedagspresent fick jag brudkistan och ett litet husgeråd, som gått i arv i generationer. Den kurbitsmålade trälådan gnisslade i gångjärnen och luktade mormors torp, en blandning av fukt, manglade dukar och såpa som påminde om en tid som stannat. Det var som om mormor Hilmas röst kom till tals varje gång jag öppnade den:
– Den här hade jag med mig in i äktenskapet med Sven och kristallskålen som vi fick som bröllopsgåva …
Den skålen som följt mig genom livets alla skeenden med allt från vispad grädde till nonstopkarameller.
Jag fyllde brudkistan med Blåklintens fat, åtta- tio eller tolvkantiga i storlek och som hunnit växa till dussinet under de senaste årens samlande. Servisen samsades med Jenny i rostfritt stål. Dess tidlösa design var så blank att jag speglade mig i kniven efter att jag slickat av dressingen, den där ödesdigra kvällen i nya lägenheten. Strök på något av läppstiftsproverna från Yves Rocher el Fleur de Santé och höll kniven på behörigt avstånd för att rymma ett stomatolleende. Läppstiftsproverna som var små nog att rymmas i myntfickan på mina mörkblå Levi’s 501 med knappgylf. Jeansen som jag ståndaktigt bar med den röda pikétröjan med krokodilen närmast hjärtat och som signalerade status fast varenda krona kom från jordgubbslandets krökta rygg och flinka fingrar.
Sommaren inleddes med skolresa till Gotland. Eftermiddagssolen var lika eldig som vår längtan att komma iväg när vi tryckte in oss i den abonnerade bussen som skulle ta oss till Oskarshamn. Färjan avgick vid midnatt och i gryningen vid femtiden klev vi av i Visby.
Den stora snackisen var hur vi skulle få med oss alkohol utan att bli upptäckta av klassföreståndaren eller förkläden som var med på resan för att hålla styr på oss kalvar på grönbete. Jag kom på den geniala idén att slå in min Moselblümchen i ett paket med mönstrat papper och krullat snöre – klassens plugghäst fyllde år.
– Kan du gissa vad det är? sa jag till min kompis och hon läste rimmet som följde paketet.
– Schampo!
– Tre flaskor Jane Hellen, sa jag och vi flinade båda två när jag skakade paketet så det kluckade.
Det blev många paket med schampo på den resan.
Vi cyklade runt ön om dagarna men på kvällarna höll vi låda i Kneippbyn där det var SM i maratondans på ett ställe som hette Space. Där dansade vi loss till låtar som ”You’re In The Army Now”, “Cambodia” och många svenska låtar från topplistan.
–Ögon som glittrar, läppar som ler, skreksjöng vi, vi som bildat ring på dansgolvet.
Jag slängde med lockarna som tidigare varit spikraka men transformerats tack vare de rosa skumgummipapiljotterna.
Det var som att jag tog med en bit hem av Gotland, för jag gick nog igenom hela den svenska popeliten i folkparken resten av den sommaren med just Freestyle, Eva Dahlgren, Ebba Grön, Lustans Lakejer, Magnus Uggla, Gyllene Tider och Tomas Ledin. Inte att förglömma Noice vilka jag tapetserade tonårsrummet med.
Den här sommaren puttrade jag omkring så att gruset stänkte på vischan med min röda Crescent Compact och knallröda Nolan integral för att skydda det pannben jag försökte upprätthålla.
– Tjohooo! kunde det låta där jag swishade förbi i mina vita bomullsshorts pimpade med cericerosa stripes och en urtvättad Non Smoking Generation T-shirt, som fladdrade i vinden. Med tungan rätt i mun och fötterna på fotpinnarna med de vita tygskorna med gummisula och snörning gasade jag genom kurvorna in i nästa skede. Till höstterminen började jag första ring och övergav både cykeln och landsorten Vadstena. Allt för metropolen Linköping.
Som ett avslut på sommarlovet besöktes Skänninge Marken där jag gjorde sista inköpet till brudkistan. Det blev dricksglas, en sammetsaffisch med Jim Morrison och en enkel tavla med hötorgskonst. Den som jag i lyan hängde på spiken där det tidigare suttit en tjockare ram med töntigt motiv av ett förlisande skepp på skummande hav.
Duralexglasen fick samsas med handvirkade grytlappar i regnbågens alla färger, karottunderlägg i rotting med rosa och orange kant, en duvblå linneduk och så klart Röda Klara som fick sin plats på väggen i kokskåpet i min första lägenhet.
Den lilla hallen hade en bubblig skogsgrön heltäckningsmatta, som sommargräs för tårna. Precis innanför dörren satt en stringtelefonhylla där jag placerade min mörkgröna bulliga Dialog med snurrskiva. Nedanför stod skinnpuffen från Tunisien, inköpt på en av mamma och pappas Atlasresor. Puffen blev ofta min sittplats under maratonsamtal, där jag satt med huvudet lutat mot väggen.
– Du kommer väl på fredag? sa jag och tvinnade telefonsladden mellan tumme och pekfinger.
Jag reste mig och gick in i rummet, tog med mig telefonen som satt i förlängningsdosan.
– Jag har nog allting hemma, sa jag och gläntade på kylskåpet.
Sedan slängde jag mig på sängen och fortsatte att babbla, bredvid Jim Morrison på min vänstra sida. Jag kunde snegla upp mot hans sammetslena ansikte varje gång jag låg vänd mot väggen. Jag började få min prägel på den möblerade lägenheten trots allt.
Tjugofem kvadrat och jag tror bestämt att hyran var sjuhundrafemtio kronor. Hyresvärden var privat i flera bemärkelser. Lika beige som trenchcoaten han bar var herr Månsson själv. Fåordig och sällan på plats och inte den lättaste att samtala med. Han pekade på lägenhetens tillhörigheter som ingick i hyran.
– Jag kommer ha med mitt eget porslin och köksgrejer men köksbordet och stolarna blir bra, sa jag.
Jag sneglade på det mörkbruna bordets klumpiga fötter som jag med tiden skulle komma att slå tårna i, åtskilliga gånger. Sedan strök jag handen över den lackade bordsskivan med snidade detaljer utmed kanterna och log det bredaste leende jag kunde. Ett leende som egentligen fastnade i halsen. Hyresvärden brydde sig inte så länge hyran kom in som den skulle.
Det lilla kokskåpet inrymde en bänkspis med ugn. Det var höjden av lycka att inviga lägenheten med gratinerat vitt bröd, ananas, skinka och ost med citronpeppar på toppen. Min kopia av Ultima Thule-skålen, i svag blåaktig ton med skrovlig isstruktur rymde grovt skuren isbergssallad, några tomater och en bit gurka. Den krispiga salladen skulle piffas med Italian dressing från Felix. Jag greppade den genomskinliga glasflaskan med sin koniska hals och röda skruvkork. Jag tog sats för att skaka den för att få upp kryddorna som låg i bottensatsen. Halva innehållet for som en projektil ur flaskan och landade på tapeten.
– Satan i gatan, ylade jag och försökte torka av den salviagröna och blomrandiga strukturtapeten.
-Ha ha det där kallar jag fett, skrek kompisen och höjde sitt glas med Liebfraumilch, langad av någons storebror.
Jag drog med fingrarna längs den lite bubbliga tapeten.
-Månsson kommer att göra mig ersättningsskyldig, pep jag.
– Inte om du flyttar den där, sa kompisen och nickade mot det gråtande barnet.