Jag lärde mig känna igen programledarens andetag. Om han drog in luft precis innan låten startade visste jag att introt var förlorat. Jag hade väntat hela veckan på att få den på band. Det gick inte att söka efter den. Det gick inte att spela om den. Man fick hoppas att någon annan önskade samma låt.
Jag satt på golvet framför radion med pekfingret mot REC och tummen över play. Gabriel hade nynnat på låten i korridoren några dagar tidigare. Jag hade skrivit hans namn längst bak i matteboken så många gånger att pappret hade blivit mjukt. Jag skrev aldrig hela namnet. Bara G. Sedan suddade jag. Skrev igen. Till slut syntes bokstäverna genom nästa sida. Gabriel nynnade aldrig hela låtar. Bara refrängen. Resten visslade han eller hittade på. I korridoren gick han alltid lite fortare än alla andra och ryggsäcken hängde bara över ena axeln. Jag gick aldrig bredvid honom. Bara tillräckligt nära för att höra vad han nynnade.
Programledaren drog efter andan.
Jag släppte REC.
Han berättade vilken artist det var, vilket skivbolag de tillhörde och att låten klättrat tre placeringar sedan förra veckan.
Jag tryckte på stopp och spolade tillbaka bandet. Det lilla fönstret i kassetten snurrade baklänges tills det bruna bandet fyllde rutan igen. Sedan gjorde jag mig redo igen.
Från köket hördes porslin mot diskbänken. Mamma sjöng med i en låt från radion där ute, men hon kunde aldrig hela texten utan hittade mest på egna ord.
Jag log.
Nästa låt var fel, men jag lät den spela ändå. Det var lättare att vänta när radion stod på än när den var tyst.
Mamma stack in huvudet genom dörröppningen.
”Mat.”
”Jag kommer.”
”Nu, inte sen.”
”Jag kommer.”
Hon log, skakade på huvudet och försvann igen. Jag väntade tills hennes steg hördes i köket innan jag reste mig.
Pappa satt redan vid bordet när jag kom ut. Han åt med ena handen och bläddrade i kvällstidningen med den andra. Mamma ställde fram skålen med potatis och rättade till duken där den vikt sig. Ingen sa särskilt mycket. Besticken slog mot tallrikarna. Pappa vek ihop tidningen när jag satte mig och smöret skickades ett varv runt bordet utan att någon sa något. Radion stod ovanpå kylskåpet och spelade samma låtas som inne på mitt rum, bara några sekunder senare.
”Vad är det där för låt egentligen?” frågade mamma.
Jag hann svara innan programledaren gjorde det åt mig.
Pappa log lite.
”Du kan väl fråga henne”, sa han och nickade mot mig.
Jag ryckte på axlarna.
”Den är bra bara.”
Telefonen ringde. Pappa tittade, men lät den ringa.
”Jag ringer upp senare.”
När vi ätit klart bar mamma bort tallrikarna. Jag tog mitt glas och gick mot diskbänken.
”Låt det stå”, sa hon. ”Jag tar det sen.”
Hon sa det utan att titta på mig. Jag ställde ändå glaset bredvid diskhon och gick tillbaka till mitt rum. Bandspelaren stod kvar på golvet precis där jag lämnat den. Jag drog ut bandet några centimeter med blyertspennan innan jag satte tillbaka kassetten. Jag drog ut antennen så långt det gick. Den lutade lite åt vänster om man inte höll i den.
Jag väntade. Jag funderade på om Gabriel också satt hemma framför radion. Om han också väntade på samma låt. Det kändes inte omöjligt. Bara osannolikt.
Två låtar senare kom nyheterna. Jag passade på att resa mig och sträcka på benen.
Jag försökte läsa biologiläxan medan radion stod på i bakgrunden. Efter tre sidor visste jag fortfarande inte vad fotosyntes var. Jag visste bara att Gabriel hade suttit två bänkar framför mig på lektionen och att han trummade med fingrarna när han blev rastlös.
Jag började göra likadant mot knäet utan att tänka på det.
Jag gav upp när kvällens sista program började. Bandet låg kvar i spelaren. Den här gången spolade jag inte tillbaka det. Jag drog av mig strumporna och la mig tvärs över sängen med biologiboken över magen. Från vardagsrummet hördes tv:n. Någon skrattade. En dörr stängdes. Utanför hade gatlyktorna tänts. Ljuset letade sig in mellan persiennerna och ritade smala ränder över täcket.
Jag tänkte att jag skulle vila ögonen en stund.
Jag vaknade av ett skrik. Först förstod jag inte vad det var. Radion spelade fortfarande. Någon pratade snabbt, alldeles för lugnt, som om världen utanför mitt fönster inte hade förändrats.
Sedan kom skriket igen.
Mamma.
Jag satte mig upp. Först trodde jag att jag hade drömt. Sedan smällde en bildörr igen. Jag gick fram till fönstret och drog undan gardinen precis så mycket att jag kunde se ut.
Mamma stod på parkeringen.
Barfota.
Pyjamas.
Pappa stod några meter framför henne.
Bredvid honom stod en kvinna.
Jag kände inte igen henne. Mamma skrek igen, men rösten sprack mitt i orden. Pappa sa något jag inte hörde. Sedan sa han kvinnans namn. Hon svarade, inte mycket, bara några ord. Sedan sa han hennes namn.
Jag öppnade fönstret några centimeter. Den kalla nattluften slog emot ansiktet.
“…hur länge?” skrek mamma.
Pappa svarade, menh vinden tog orden.
“…hur länge?” igen.
Den här gången hörde jag svaret. Mamma tog ett steg bakåt. Sedan ett till. Hon pekade mot kvinnan.
“Efter alla de här åren…”
Hon sa fler saker. Jag minns inte alla orden. Bara ett.
Älskarinna.
Jag hade hört ordet förut. Jag hade bara aldrig sett en.
Jag höll handen mot fönsterkarmen för att den inte skulle skaka. Pappa försökte gå närmare henne. Hon backade undan. Ingen av dem såg mot mitt fönster. Jag stod bakom gardinen och tittade på de tre gestalterna under gatlyktan. Radion spelade fortfarande bakom mig.
Mamma tog ett steg till bakåt.
“Rör mig inte.”
Pappa lät händerna sjunka. Kvinnan stod kvar vid bilen med armarna korsade framför kroppen. Hon tittade ner i asfalten, sedan på pappa. Hon såg inte på mamma en enda gång. Ord nådde mig ibalnd.
“Lögner.”
“…hela tiden…”
“… barnen…”
Resten försvann mellan husväggarna. Pappa sa något lågt. Mamma skakade på huvudet.
“Prata inte med mig.”
Hon sa det så lugnt att jag nästan inte hörde det. Det skrämde mig.
Ingen sa något på flera sekunder. Mamma stod bara kvar och såg på honom, som om hon väntade på att han skulle säga fel sak. Pappa tittade ner i marken. Sedan upp på mamma. Munnen öppnades, men han stängde den igen. Ingen av dem verkade veta hur man avslutade ett sådant samtal.
Kvinnan tog ett steg mot bilen och stannade igen.
Pappa såg efter henne ett ögonblick, men vände sig tillbaka mot mamma.
“Har du inget att säga?” frågade mamma.
Han drog handen genom håret.
“Jag…”
Mer kom inte.
“Jag har frågat dig rakt ut.” fortsatte mamma.
“Snälla.”
Mamma såg på honom länge. Sedan skakade hon långsamt på huvudet.
“Jag kände det på mig.”
Hon skrattade till. Ett kort, tomt skratt. Vinden tog tag i hennes hår. Hon strök undan det utan att släppa honom med blicken.
Jag tyckte synd om pappa.
“Säg något då”
Han gjorde det inte.
Jag tänkte på telefonen vid middagen.
”Jag ringer upp senare.”
Jag tog ut kassetten ur bandspelaren och stoppade tillbaka den i fodralet.
Telefonen.
Balkongdörren.
Biologiboken låg fortfarande uppslagen. Bokstaven G syntes fortfarande genom nästa sida.
Alla kvällar han jobbat sent.
Alla gånger han gått ur rummet när det ringt.
När jag stängde igen boken vek sig ett hörn mellan pärmarna. Jag lät det vara. Fingrarna drog över överkastet tills de hittade ett hårstrå. Det fastnade mot huden innan jag lät det falla. Jag rättade till kudden och kröp ner.
Jag såg honom på skolavslutningen.
Hon stod bredvid honom.
Jag blinkade.
Hon hade aldrig varit där.