De skrattade så högt att det hördes långa vägar, men antagligen var det ingen som hörde dem, för inte en enda människa var vaken. Det var lite rått i luften, runt elva grader, men det var iallafall ljust och hon önskade att det kunde vara så året runt. När det var vinter och mörkt var det obehagligt att cykla hem den sista biten och hon var alltid livrädd. Hon visste inte vad hon var rädd för, men det kändes alltid lite kusligt att cykla ensam mitt i natten på en obelyst grusväg, omgiven av stora träd på ena sidan och några ödsliga järnvägsspår på andra sidan. Det var inte så att hon trodde det fanns någon farlig människa som låg och lurade på henne i mörkret, för det här var långt ute på landet där alla kände alla, utan det vara mera en känsla av obehag och rädsla för det som inte syntes. Hon inbillade sig att det fanns något övernaturligt eller onaturligt som låg och lurade där i mörkret. Speciellt efter att de hade sett på någon skräckfilm, som de hade lyckats hyra hos den lokala videobutiken trots att de var minderåriga, fick hon trampa på för brinnkära livet för att snabbt komma hem.
Men nu var det midsommar, festen hade varit rolig och att cykla hemåt med kompisen i den ljusa sommarnatten kändes toppen. De skrattade så att de nästan tappade balansen och cyklade ihop när styren nuddade vid varandra, men åratal av cyklande i alla sorters väder hade gjort dem till skickliga cyklister och de lyckades alltid undvika krockar.
Det var något speciellt med nätterna som aldrig blev riktigt mörka, fåglarna började kvittra så tidigt på morgonen att det ibland verkade som om de hade hållit på hela natten. Den friska luften tycktes också ha en alldeles speciell doft av färska blommor och gräs. Skollovet hade redan pågått i två veckor och hon var väldigt nöjd med sin tillvaro. Det var precis så här hon ville ha det, bekymmerslöst, utan läxor och en vardag där man visste exakt vad som skulle hända. Hon sa hejdå till sin kompis vid vägskälet där de alltid skildes åt och som vanligt när hon var ensam irrade hennes tankar hit och dit. Hon funderade på vad hennes lärare menade då han lite skämtsamt hade sagt att skolan skulle behöva nya läroböcker i historia till hösten för världen höll på att förändras. Allt prat om järnridån och att Ungern hade börjat riva något taggtrådsstängsel bekymrade henne, men hon tröstade sig med att Ungern låg långt borta. Ungrarna fick göra vad de ville med taggtråden så länge de inte påverkade hennes idyll.
Hon slog bort tankarna på en föränderlig värld och fnissade tyst för sig själv när hon tänkte på gräddtårtan som hade fallit i golvet på festen och hur de hade försökt rädda så mycket som möjligt av den genom att äta av tårtan direkt från golvet. Hon och hennes sju kompisar hade suttit runt tårtan med varsin sked och tagit för sig av den del av tårtan som inte hade nuddat golvet. Kompisgänget hade känt varandra så länge de kunde minnas och födelsedagarna firade de alltid tillsammans med tårta, ostbågar och läsk. Under det senaste året hade de börjat få tag på lite cider och öl också.
Just den här kvällen var hon antagligen lite berusad och reagerade först inte på figuren i diket lite längre fram, men hon saktade in farten lite iallafall. Märkligt tyckte hon, det såg ut som ett par byxor. Hon vågade inte stanna, utan cyklade långsamt förbi med vida ögon och hög puls. Förskräckt insåg hon att det var en man som låg i diket. Han rörde sig inte, men hon såg att han andades och hon tyckte att hon hörde en svag snarkning. Hon visste inte vad hon skulle göra annat än att cykla hem i ilfart. Hon brukade alltid smyga in till sitt rum för att inte väcka föräldrarna, de blev så arga om de inte fick sova. Därför smög hon in nu också, osäker på om hon skulle väcka dem eller inte.
”Vad ska jag göra? Väcka mamma? Men vad kan hon göra då, mitt i natten? Och vem var det som låg i diket? Tänk om han är farlig? Eller var han död? Nej, han levde ju, men varför låg han i diket? Borde jag ringa polisen? Eller en ambulans? Men vad har ambulansen för nummer då?”
Hon hade så många frågar, men inga svar. Hon ville inte väcka föräldrarna, de skulle bli vansinniga om de märkte att hon hade druckit alkohol och den risken vågade hon inte ta. Som vanligt när hon kände sig illa till mods tog hon fram dagboken.
Onsdag 21 juni 1989, skrev hon. Sen såg hon på klockan och la till kl. 3:33, vilket hon tyckte var lite lustigt trots våndan hon kände. Efter att ha fått lite ordning på sina tankar kom hon fram till att det var bäst att hålla sig vaken och vänta till klockan sex, då hennes mamma skulle stiga upp för att gå till jobbet. Medan hon låg och väntade på att tiden skulle gå somnade hon iallafall och sov gott fram till klockan tio.
”Det låg en gubbe i diket i morse”, sa hennes pappa, så fort han fick syn på henne, utan att ens säga god morgon.
Hon stirrade på honom utan att veta vad hon skulle säga.
”Han var full och låg och snarkade”, fortsatte han att berätta, uppenbarligen lite road över att något äntligen hade hänt i hans händelsefattiga liv.
Han berättade ivrigt, men inte helt sammanhängande. Småningom förstod hon att mannen i diket kom från en annan del av landet och att han hade klivit av tåget på fel sida så att han missade perrongen. På den här tiden fanns det inte många säkerhetsföreskrifter, dörrarna öppnades på båda sidorna av tåget, det var bara att kliva av åt vilket håll man ville. Klev man av på fel sida var det ganska lätt hänt att man förr eller senare hamnade i ett dike. Och egentligen skulle den här gubben till Rovaniemi, så han hade inte bara klivit av på fel sida av tåget, han hade klivit av fyrahundra kilometer för tidigt också. Kanske hade han börjat gå i den riktning han trodde var norrut, men blivit trött och lagt sig för att vila.
”Det var lite obehagligt att hitta en gubbe i diket, jag trodde först att han var död”, berättade pappan vidare.
”Men vad gjorde du då?”, undrade hon.
”Ja, jag fick ju gå hem och ringa polisen. Sen gick jag tillbaka, han sov då ännu. Tur att det inte är vinter.”
”Men vad gjorde polisen då?”, undrade hon.
”De väckte honom och förhörde honom lite. Sen tog de med honom i polisbilen. Jag vet inte vad de gör med honom. Han får väl sova ruset av sig, han verkade ganska ostadig på benen. Vilken tid kom du hem förresten?”
”Tre-tiden tror jag”, svarade hon svävande.
”Vilken tur att han inte låg där i diket då, tänk om du hade hittat honom. Han kom säkert med fem-tåget”, fortsatte pappan.
”Ja…”, sa hon. ”Men hur visste du att du skulle ringa polisen? Är det det man ska göra när man hittar en gubbe i ett dike?”
”Jag vet inte, jag har inte hittat någon i ett dike förr, men nu ringde jag polisen och det gick ju bra.”
”Vad har polisen för nummer?”, undrade hon.
Pappan tittade lite misstroget på henne.
”Jag menar att det kan vara bra för mig att veta vad polisen har för nummer om jag skulle råka hitta någon i ett dike.”
”Jag tror inte att det här händer särskilt ofta, och om det skulle hända kanske det är bästa att du talar om det för oss. Det är inte så roligt att hitta en gubbe i diket och behöva ringa polisen. Jag visste ju inte om han skulle vara kvar när jag kom tillbaka”.
”Varför var du uppe så tidigt?”
”Det var så ljust och så mycket fågelkvitter redan klockan fem så jag kunde inte sova. Jag skulle bara hämta tidningen men kom på att jag kunde gå en liten morgonpromenad. Tänk att jag gjorde det just idag, vem vet vad som skulle ha hänt om han hade legat där länge till”, sa pappan och verkade stolt över att det var han som hade ställt allt till rätta och kanske till och med räddat livet på gubben.
”Ja det var verkligen tur att du hittade honom”, sa hon och började skämmas över att hon hade cyklat förbi och inte gjort något åt saken. Hon lovade sig själv att hon aldrig skulle berätta om händelsen för någon.