Hundraåringen Vanya hade varit med om mycket och detta var en tanke som hade legat o dragit i hans huvud den senaste tiden. Som tepåsen i en kopp. Han drogs tillbaka till sitt förflutna lite i taget så att han inte riktigt märkte det och snart skulle hans liv sättas i fara när han konfronterades med gamla minnen. Han hade börjat komma ihåg en specifik händelse som hade ägt rum i hans tonår då han precis tagit nattvarden och är påväg ut från kyrkan då en insikt slår ner i honom.
”Gud finns inte!”
Sen svimmade han. De som känner honom bäst och var med om händelsen sa senare :
”Det var som att han somnat i kristendomen och vaknat i ateismen.”
Vanya kände sig så pass jagad av sitt förflutna att det fick honom att sätta sig ner och öppna ett fotoalbum. Det var som om det var ett inbördeskrig mellan gamla och yngre minnen. Alla minnen vill leva lika mycket som de andra. Det allra första kortet i albumet var hans mammas favoritkort på honom när han precis fyllt 15år. Kortet sträckte ut en hand, greppade tag i honom runt halsen och slet honom in till år 2006. Han befann sig på gågatan i sin hemstad. Lukten av den solkiga heltäckningsmattan i videobutiken kom dansandes som en tjock rök och borrade sig i hans näsborrar och drog honom in. Som en figur i en disneyfilm som känner lukten av en blåbärspajj och svävar fram till köksfönstret där pajjen står o kallnar. Havet av VHS-filmer var överväldigande. Här fanns nostalgins kärnpunkt. Det var som ett konstgalleri. Varenda filmomslag var ett konstverk. En tjugokronorssedel och en tiokrona gav honom ”Alla helgons blodiga natt” i en hel vecka. Han började gå hem till sitt barndomshus och försökte förgäves minnas i vilket rum VHS-spelaren fanns.
”Var den i morsans rum? Jag minns inte att vi hade någon i tv-rummet.”
I t-korsningen nära hans hus så tog han vänster istället för höger. Han visste mycket väl att hans hus låg till höger och inte vänster.
”Jag gick hem från skolan denhär vägen i tretton års tid så varför går jag hitåt?”
Det kusliga var att han någonstans visste varför men det stod en mäktig förnekelse i vägen. Han anade att detta minne hade med det första minnet, vid kyrkan, att göra. Minnet jagade honom in i sin bästa vän Martins hus. Han öppnade dörren och ropade men ingen verkade vara hemma. Han gick mot trappen till övervåningen och fick höra låga stön som kändes bekanta.
”Man glömmer aldrig bort ett stön” for det genom hans huvud.
Han följde stönet upp för trappen och såg att dörren stod lite på glänt till Martins rum så en strimma ljus sipprade ut i den mörka hallen. Han gick fram och kikade in och fick se att Martin låg och knullade med Vanyas dåvarande flickvän.
När Vanya vaknade till efter en hel timme sittandes i en fåtölj så var han helt säker på att det han precis varit med om inte varit en vanlig promenad nerför minnenas allé.
”Nej, nej, nej! Detdär kan absolut inte ha varit minnen! Herregud, tänk om de var minnen! Jag är helt säker på att jag aldrig har slagit en yxa i ansiktet på någon! Jag är ju känd för att vara okapabel till att göra en fluga förnär.
Om Vanya hade sett hur skeptisk han såg ut just nu så hade han blivit helt övertygad om att de verkligen var minnen. Men istället för att bespara sig en lång, utdragen och plågsam insikt så sa ödet åt honom att ge fan i att titta sig själv i spegeln och plågas en stund till. Ett sånthär tillstånd är bara förmögen till att göra en enda sak. Det är att förlora hela sig själv till en oerhört liten och icke-representativ del av sig själv. Den man är just då kan bara beskriva sig själv med ett enda ord
”Herregud!”
Nu kunde han även koppla ihop det första minnet av att han frånsa sig sin Gudstro utanför kyrkan med minnet av att ha dödat sin bästa kompis. De händelserna hade skett samma dag. Efter att ha slagit yxan i huvudet på Martin så hade han blivit översvallad med skulkänslor. Jessica satt naken och ihopkrupen i ett hörn med Martins blod utsmetat över sina bröst och skrek. Det såg ut som albumomslaget till Cannibal corpse – The wretched spawn vars affisch ironiskt nog hängde på väggen ovanför henne. Vanya blev knäsvag och kröp fram till Jessica och upprepade samma fras, som i trans, igen och igen.
”Förlåt mig. Du måste förlåta mig. Förlåt mig. Du måste förlåta mig.”
Hon skrek:
”Jag kommer aldrig o förlåta dig”
Då tänkte Vanya på Gud och då va det som en sten släpptes från hans bröst och han högg yxan i hennes ansikte och sa :
”Jag kom på att jag inte behöver din förlåtelse. Gud förlåter ju mig åt dig.”
Sedan påväg till nattvarden så hade Vanya försökt prata med Gud för o verkligen få svart på vitt att Gud förlät honom å Martins och å Jessicas vägnar men han fick inget svar. Detta var outhärdligt så vansinnet reste en vägg som fungerade som både gudsförnekelse och verklighetsförnekelse. Detta hade räddat honom från att begå självmord. Men nu hade alltså den väggen börjat vittra sönder utav gammal och ren visdom.
Han drogs ur sina verklighetsdrömmar av ljud som kom från köket. Hans fru hade kommit hem från en ”hemlig” knullresa med sin ”hemliga” älskare. Visslandet och dansadet till den franska dragspelsmusiken fick löken att hackas i omgångar då passionen gjorde sporadiska utfall mot hennes hjärta men efter att ha fått syn på sin äkta man i kökets ingång så blev middagen ändå färdig på rekordtid. De båda satt tysta hela middagen. Hon visste att han visste och han visste att hon visste att han visste. Han kunde känna bara på lukten av entrecôten att den var lagad med kärlek. Men med kärlek till någon annan. Insikten av att han var så pass främmande för sin fru gjorde att den tidigare upplevelsen flög på honom igen och tryckte sig ännu tätare intill honom än tidigare.
”Men du ser ju ut som att du sett ett spöke! Var maten så äcklig?”
Han lyckades sansa sig till den grad att han iallafall inte bara utbrast ”Herregud!” utan sa
”Det ska enligt Dagens Nyheter vara ett barn som fötts förra veckan med fyra huvuden. Kan du tänka dig? Fyra huvuden!”
De lät sina smärtsamma leenden tala för sig själva så de enda ljuden som lät i huset nästa tjugo minuterna var klockan på väggen och Vanyas smaskande. Hon tänkte på alla gånger hon hade försökt ta tag i deras relation och skaka liv i den men den hade bara legat där och låtsas sova. Vid matbordet hade han alltid vid dessa tillfällen reagerat med en tystnad som sa :
”Låt maten tysta mun…”
”Det enda sättet för maten att tysta din smaskande mun är när det legat en kotlett på tvären i luftstrupen så pass länge att syret stryps av och får ditt hjärta att stanna!”
Detta var vad hon tänkte på. Vad han tänkte på, ja det behöver jag nog inte upprepa.
Dagarna gick och Vanya blev mer och mer besatt av sin flashback. Det var som om något kallade på honom. Tidigare hade han tydligt känt att kallet kommit inifrån honom men nu så tyckte han att kallet kom utifrån. Det var inte något lockande kall såsom något bedragande kunde vara utan det var något som han drogs till utan att det drogs mot honom. Hans vilja hade aldrig varit såhär fri tidigare.
Nu hade han bestämt sig så han reste sig ur grubblerierna, spelade bort tvivlerna på ett piano, tog hatten och käppen, sparkade upp ytterdörren och satte av i en högst medveten och bestämd riktning in i den täta skogen. Bakom varje träd han passerade satt en skogsnymf och spelade flöjt. Lövverken i lönnskogen släppte in sparsamt med ljus men trots det kunde Vanya se att skogsnymfernas flöjtar inte var gjorda av människohand.
”Såhär välkommen känner man sig bara när man kommer in i himmelriket.”, tänkte Vanya och blev uppfylld av den helige anden. En röst utan medvetande sa :
”Du är här nu så öppna nu ditt hjärta.”
Han förklarade att han inte ville ha någon förlåtelse utan att han istället ville ha sin dom och formulerade sig på ett sätt att Gud var tvungen att svara honom. Han fick ett svar och hans fru skulle nu förgäves försöka väcka Vanya som fortfarande satt i fåtöljen.