Handelsbankens trappa var gjord i betong. Ibland om kvällarna satt tonårstjejer där. Det var flickor vars enda framtidsutsikter var deras förväntade urinvägsinfektioner. De tittade på bilarna som körde förbi, raggarrundan runt. Då och då stannade bilar och erbjöd skjuts. Där satt Matilda. Fast hon inte fick. Och utan att veta vad som var värst: att få åka med eller att inte få åka med.
En röd Volvo 142 med tonade bakrutor passerade. För sjunde gången. Micke, som ägde bilen, hade chaufför och satt i baksätet.
Solen hade visat sig ovanför hustaken, men bara för att vända ner igen. Det var många timmar sedan nu. Vantarna dämpade kylan underifrån, mössan låg stoppad i jackfickan.
En senapsgul Opel passerade. Sussie, som gick i parallellklassen, satt i framsätet. Matilda följde bilen med blicken.
Klockan tio måste hon vara hemma, prick. Mamma hade blivit så tjatig sen pappa flyttade. Hon ville alltid att Matilda skulle andas på henne innan tandborstning.
En svart Amazon med matt lack passerade. Cigarettrök smekte förbi.
Det var här, nere på samhället, som man träffade folk. Från Handelsbankens trappa var utsikten nästan idealisk: korsningen mellan Storgatan och Järnvägsgatan, med Konsums nästan tomma parkering nedanför. En bit bort skymtade OK‑macken och Sibylla. På väg hem kunde hon ibland stanna till för att köpa en tallrik med strips, väl saltade och med extra dressing i stället för ketchup.
En beige Saab 99 och en mörkgrön Volvo 145 med hål i avgassystemet passerade. Sedan kom den svarta Amazonen med matt lack igen. Hon följde den med blicken.
Raggarrundan fanns i två varianter: Storgatan runt, med eller utan Konsumparkeringen. Där stannade bilar ibland för pratstunder med nedvevade rutor. Som den blå Mercedesen och den gula Opeln gjorde nu. Sussies flamsskratt överröstade killarnas diskussioner och musiken som dunkade. Hon undrade hur det kändes att sitta där och lukta på Wonderbum och tjuvröka. Bilarna utgjorde en främmande värld som mystiskt pulserade förbi.
Amazonen igen.
Plötsligt dök en bekant gestalt upp runt hörnet. Det var Bengt, kemi‑majen, som var ute med sin svarta labrador. Som alltid var han klädd i friluftsbyxor, prasslig skidjacka och en fånig toppeluva. Genast drog hon upp jackkragen över näsan och munnen och kröp närmare hörnet intill bankens entrédörr. Men han hade sett henne, för han vinkade glatt och log. Han berättade att han precis hade rättat kemiprovet och att det gått så bra för henne. Vad roligt, Matilda, tyckte Bengt.
Precis när labradorns svarta nos letade sig fram till hennes kind hördes den röda Volvon 142 göra en burn‑out på parkeringen, samtidigt som Opeln närmade sig oroväckande fort. Sussie hade vänt sig om och satt nu så nära sidorutan att näsan pressades platt när hennes flinande fejs drog förbi.
Bengt, gå, tänkte hon. Bara gå. Nu.
– Vi ses i morgon, sa Bengt.
– Mmm.
När Bengt hurtigt hade fortsatt sin promenad kände hon att hon faktiskt frös lite. Kanske skulle hon gå hem ändå, fast klockan bara var halv nio. Om hon tog omvägen förbi Konsum, Folkets hus och järnvägsstationen kunde hon träffa på någon hon kände och dra ut på det. När hon kom ut på gatan från den skyddade banktrappan kände hon hur det blåste kallt och hur vinden drog med sig små, vassa snöfingor.
Den mattsvarta gled sakta.
Vid Folkets hus stod det några bilar parkerade utanför eftersom det var bio i kväll. Ungdomsgården, som låg i källarlokalen, höll öppet en fredag i månaden. I dag var den stängd. Men Konsum var öppet. I foajén blåste varmluft ner och hon passade på att läsa lapparna med telefonnummerflikar på anslagstavlan. En bortsprungen katt, en barnvagn och björkved till salu. Nej, hon orkade inte läsa mer och fortsatte ut på gatan.
Vägen till järnvägsstationen gick förbi några stora villor med fönsterluckor, brutna tak och snickarglädje. Många hade redan satt upp mysig julbelysning i trädgårdarna. Det påminde henne om huset som förra året vann Kurirens omröstning om länets finaste julhus – som ett självlysande pepparkakshus mitt i ett fantasilandskap fyllt av djur, tomtefigurer och blinkande lampkreationer. Tänk om huset hade pyntats lika i år? Hon bestämde sig för att ta reda på det och började gå i riktning mot kvarteret där huset låg.
När hon svängde in på gatan med ett par hyreshus tändes ljuset i ett av trapphusen, och porten öppnades. En man tog ett par steg, snubblade till, återfick balansen efter ett par sekunder och föll sedan handlöst framstupa i snön. Ett stön, sedan en svordom. Den första impulsen var att rusa fram och hjälpa. Men hon hejdade sig. Sedan hördes fler röster från trapphuset. Den sortens röster.
Mörkret låg över trottoaren. Ingen lade märke till henne. Hon gick. Någon annan fick hjälpa pappa.
Nere på Storgatan tuffade raggarrundans bilar fortfarande runt. Konsum hade hunnit stänga och på Handelsbankens trappa hade två tjejer som gick på gymnasiet slagit sig ner. Matilda var halvvägs till macken när den mattsvarta Amazonen smög förbi. När hon lyfte blicken såg hon att den stannade strax framför henne.
– Vill du ha skjuts? sa killen på passagerarsätet. Han hade axellångt, rufsigt hår och en svart skinnjacka. Han drog ett bloss på cigaretten. Med fingret slog han vant av lite aska som dansade iväg med snöflingorna.
Genom den öppna dörren såg hon att bilens insida var lika dov och murrig som utsidan. Mörk plysch täckte nästan alla ytor och vid golvet lyste en tunn lamprad med rött sken.
Matilda tog ett steg närmare bilen och killen sträckte sig efter bakdörrens handtag.
Utanför rörde sig samhället förbi i bakrutan. Hon såg på det genom tonat glas.