Det man inte kan berätta

Vindarna är så hårda att grenar och löv slits loss från den gamla lönnen på vår gårdsplan, trots att de fortfarande är friska. I hagen intill har fåren ställt sig tätt tillsammans och ser ut som en stor ullboll som puttats in i ett hörn. De gillar inte den hårda blåsten.

Men det gör jag. För trots gråväder och storm, så är det skönt ute. Det är sent i augusti och luften är fortfarande sommarvarm, och den här stormen är inte alls lik de som plågar västkusten på vinterhalvåret.

En rejäl kastby sliter tag i mig och jag tappar nästan balansen. Det blåser säkert över tjugo sekundmeter och jag tänker att vågorna som slår in mot vår badstrand måste vara stora som valar.

På stört bestämmer jag mig för att springa ned till havet. Det är bara två kilometer dit och jag vill se vågorna slå in, höra dånet när de brakar ner i vikens långgrunda sandsträckning.

Efter ett par steg hejdar jag mig och funderar på om jag ska fråga min kompis Thomas om han vill hänga med, men kommer på att han har åkt hem till Göteborg. Hans föräldrar har inte så lång semester. Inte som min mamma. Hon är lärare och vi får nästan alltid två hela månader här på landet.

Jag släpper tankarna på Thomas och springer bort över Larssons kohagar, genom tunneln under den gamla landsvägen, in bland de röda stammarna i talldungen på udden, och sedan ut på stranden.

Havet får mig att tappa andan. Jag har aldrig sett det så vilt. Det gråsvarta vattnet kokar och enorma vita gäss rider längst upp på vågtopparna. Vindens vrål och vågornas kraschande mot stranden vibrerar in i kroppen.

Jag går söderut, spejar runt för att se om någon annan är på stranden. Det är det inte.

När jag kommer bort till landtungan som sticker ut hundra meter i havet och markerar badstrandens södra ände, tar jag av mig mina sandaler och ställer mig sedan och väntar på att en våg ska slå in över stranden och leta sig upp till mina fötter. Vattnet känns ljummet och gör mig sugen på att hoppa i. Augusti har varit en solig månad och havet har värmts upp under flera veckor. Jag inväntar en ny våg och när jag känner vattnet över mina fötter vet jag att jag vill kasta mig ut i de där vågorna, slänga mig in i dem och kroppssurfa in mot stranden.

Naturligtvis känner jag till att det är dumt att bada när vågorna går höga. Det har min mamma och pappa sagt sedan jag var liten.

Men ändå? tänker jag. Jag är ju en duktig simmare. Till och med mycket duktig. Jag är den bästa pojken i SK Sirenen och det har jag varit länge. Min tid på 50 meter frisim är 38 sekunder. Det är svinbra för en tioåring och ingen i min grupp är ens i närheten. Elitklass, säger min tränare.

Det är ju bara att vara försiktig, tänker jag igen. Och vågorna är ju mindre här vid landtungan, så …

Kläderna åker av. Men kalsongerna behåller jag på. Det kan ju faktiskt komma någon.

Jag rusar ut i vattnet och när den första vågen kommer emot mig så dyker jag rakt in den och kommer vrålande av lycka ut på andra sidan. Sedan tittar jag ut mot det öppna havet, spejar på vågorna och bedömer dem. Fyra vågor ut ser jag en som är större än de andra och jag tänker: Den är min.

Vågen kommer, jag känner suget i vågdalen och börjar crawla för allt vad jag är värd tills jag känner att den bär mig. Då lägger jag armarna utmed kroppen och låter vattnet göra jobbet. Det känns som att flyga, viktlöst, fritt.

När vågen bryter och slår ner i sandbottnen tumlar jag runt i virvlar och skum innan jag kommer på fötter igen.

»Wooohooo!« ylar jag, vild av glädje, och rusar ut i vattnet igen.

Jag fångar en våg till. Lycka! Och ännu en.

Det är när jag ska fånga min fjärde våg som allt förändras. Mina fötter förlorar plötsligt kontakten med sandbottnen och jag driver ut en bit.

Utan att få panik börjar jag crawla in mot stranden. Jag tar i, sparkar med benen, paddlar med armarna, känner hur jag plöjer genom vattnet. Efter hundra tag bedömer jag att jag borde ha kommit ganska långt in mot stranden, så jag slutar simma och sänker ner fötterna för att få känna bottnen under dem igen.

Men jag känner ingen botten och när jag tittar in mot stranden så ser den mer avlägsen ut än innan.

Jag crawlar igen. Och igen. Resultatet är detsamma. Jag kommer inte en meter närmare land.

Först nu slår rädslan till i mig. Som en blixt går den in via skalpen, ner längs ryggen, slår ut i magen, och utan att jag kan kontrollera det så öppnar sig rövhålet och jag känner skiten strömma ut i kalsongerna. Jag börjar gråta. Jag gråter och trampar vatten och ångrar mig.

Men bara en kort stund, för starkare än rädslan är viljan, och ett behärskat lugn intar min kropp.

Min första åtgärd är att få av mig kalsongerna. De känns inte bara äckliga. De bromsar mig. Sedan byter jag riktning och testar att simma söderut, mot landtungan, för jag intalar mig att strömmarna måste vara svagare där.

Simningen är jobbig. Det värker i mina armar och ben och jag drar ner kallsupar, men när jag tittar mot landtungan ser jag tydligt att den kommer närmare. Det ger mig kraft.

Hur länge jag kämpar vet jag inte, men det är länge, och när jag väl känner sandbottnen under mina fötter så kommer tårarna igen.

»Tack!« hulkar jag. »Tack!«

Inne vid stranden kryper jag upp och lägger mig i sanden, så medtagen att jag nästan kan tugga på blodsmaken i min mun. Jag inser att jag har haft tur.

Min återhämtning går ganska fort, men jag känner mig konstigt överkänslig. Huden är liksom för tunn, kläderna skaver när jag klär på mig, och på vägen hemåt är ljud och ljus väldigt starka, medan jag själv är som bortkopplad.

Men huvudet klarnar när jag går in i vårt hus och hör min mamma ropa inifrån köket: »Vet du vad klockan är egentligen, va? Maten är nästan kall.«

»Förlåt, jag kommer!« ropar jag tillbaka, smiter in på mitt rum och skyndar mig att ta på ett par nya kalsonger. När jag därpå går mot köket slås jag av en tanke, så klar att jag till och med nu, när jag skriver detta, kan känna hur håren reser sig på mina armar.

Det här kan jag aldrig berätta.