Karin stod vid väggalmanackan och drog ett lodrätt streck i rutan för dagens datum. Igår var det tomt, två dagen före. Röda markeringar, vilka tillsammans bildade ett spretigt mönster över det dubbla uppslaget. Händerna skakade våldsamt. Hon tog tag i köksbordet, och såg ut genom fönstret – dom var borta. Matt sjönk hon ner på stolen.
Hon såg honom oftast uppifrån – ett vidrigt stycke kött under en väldig keps, som ett tak. Och den lilla hunden, strävhårig, brun med svarta fält och ostyriga tussar på öronen och på bröstet.
Det var ett halvår sedan hon flyttade in på äldreboendet. På åttonde våningen. Först blev hon förskräckt, sedan överväldigad. Två rum och kök, med fönster åt sydväst och utsikt över himlen och hela nejden. Från köksbordet såg hon hur långt som helst längs vägen och angränsande park.
Karin tyckte om tre saker, alla inkluderade köksbordet – att se på moln, på hundar och att bläddra i tidningar. Ganska snart började hon känna igen folk, särskilt dom med hund. Hundar trippade så fint – det gjorde henne lugn och glad.
Hon tyckte hon var i himlen. Tills hon fick gubben med hunden på halsen.
Fort hunden ville nosa eller höjde på benet blev gubben som galen. Han ryckte och slet, vinglade nästan omkull. Och gormade – hon hade hört och sett dom på nära håll, utanför tobaksaffären.
»Jävla byracka, men gå då för tusan. Varför ska just jag behöva dras med en sån oduga.«
Gråbleka tätt sittande ögon under hopväxta ögonbryn med vajande spröt. Näsan som en stor svamp över snusbruna mungipor. Usch! Hon kunde inte sluta tänka på den gången han släpade hunden – i strypkoppel. Dom små tassarna i spjärn. Hur han lyfte käppen och piskade tills hunden låg platt – som död. Karins hjärta hade bankat så det slog lock för öronen. Efteråt fick hon lägga sig. Bilden kom till henne på nätterna. Ibland såg hon för sig hur hunden reste sig och gick till attack, högg över strupen, och hur gubben låg platt, och bad för sitt liv.
Hon kände sig maktlös. I en kökslåda fann hon en kvarglömd röd tuschpenna, med den hade hon gjort första strecket. Det var som att det lättade, att det inte fick passera obemärkt.
Karins kontaktperson hette Linda. Det var lustigt, för Karin hade som ung haft en ko som hette Linda, och dessa båda »Lindor« påminde om varandra. Karin hade sagt det till henne, att hon påminde om en ko. Storögt hade Linda vippat med sina långa glesa ögonfransar och undrat om Karin tyckt om sin ko.
»Mycket« hade Karin svarat.
I ett infall frågade Karin om Linda kunde säga »muuu«, varvid Linda dragit åt hårknuten så ögonen blev ännu större och sagt »muuu« – som ingenting.
»Det där är Edvin Ohlson« sa Linda med tvättkorgen på höften. Karin drack kaffe och bläddrade förstrött i TTELA när hon fick syn på dom vid borta vid parken.»Han var här förr, när frun bodde på tvåan. Han kommer ibland nu med. Hunden fick han efter fruns död, som sällskap antar jag. Tur är väl det, annars vore han ju helt ensam.«
Tur, tänkte Karin och glodde. Hur dum får man vara? »Bor han i närheten?«
»Ja, högre upp på Ringvägen.«
Linda vände sig mot väggalmanackan.
»Karin, får jag fråga en sak – vad betyder alla streck?«
»Äsch« sa Karin och svalde.
»Men så många …« hon svepte med fingret »det måste vara ett tjugotal?«
»Va – ett tjugotal!« Karin slog handflatan i bordet. »Är det så många? Nej nu får det va nog!«
Plötslig stod det klart.
Karin hade prenumererat på Svensk Damtidning och på två dagstidningar i många år, dessutom alltid klippt ut – dödsannonser och annat.
I telefonkatalogen fann hon adressen, i tobaksaffären frimärken och limstift. Brevpapper och kuvert hade hon redan. Med bordet fullt av tidningar och nagelsaxen i högsta hugg skred hon till verket. Först skrev hon en kladd.
»Om du inte är snäll mot hunden ska du dö« signerat »en som ser«.
Ett par veckor efter första brevet dök gubben upp i matsalen. Hunden satt utanför. Han flåsade och torkade sig ideligen i pannan med en lortig näsduk. Linda stod i kassan. Karin hörde nåt om för jävligt och anonyma hot. Han som aldrig gjort en fluga förnär.
»Men vad står det då?« sa Linda.
»Att jag ska dö.« Rösten gick upp i falsett.
»Står det bara det?«
»Ja, och en massa annan skit.«
»Har du varit hos polisen?«
»Nej, men jag ska nog det.«
Karins hjärtat bankade. Polisen? Vad hade hon gjort?
Just då vände sig hunden om. Med sina klara ögon, som glasknappar, såg den rakt in i Karins. Hon rös.
Aldrig att jag sviker tänkte hon.
Hon reste sig så stolen föll till golvet med en smäll. Rakryggad och med ena handen för näsan, mot den sura gubblukten, marscherade hon mot hissen och mot sitt värv.
»Jag ser dig överallt din skitgubbe« klippte hon ut »var snäll mot hunden.«
Dom passerade inte lika ofta, en eftermiddag dök dom upp. Karin noterade att hunden trippade med lättare steg. Till skillnad från gubben som nästan vred sig ur led, som om han var förföljd. Han lät hunden kissa, men snärtade reflexmässigt till med käppen när kopplet sträcktes. Hunden hukade. Gubben rörde sig mer återhållet, la till och med huvudet på sned. Hunden blottade magen varvid gubben, kors i taket, böjde sig och klappade på den. Karin lade händerna mot rutan, en rund fläck av imma avtecknade sig.
»Fortsätt så din skitgubbe« klippte hon »Du ska klappa på hunden«.
Från sängkanten såg Karin på Linda som sopade runt köksbordet. Båda fick syn på urklippen samtidigt. Linda tittade på skyffeln, och sedan på almanackan. Nu är det slut tänkte Karin, nu åker jag i fängelse. Tungan blev torr och fyllde hela gommen – dom får ta mig vart dom vill. Hon kände vibrationer, som från en centrifug från den angränsande tvättstugan. Hon öppnade strupen, allt som kom var ett knappt hörbart »muuu«.
Ljus från fönstret reflekterades i Lindas fuktiga ögon. Dom glimmade, som av stjärnor. »Muuu« sa hon »kom så går vi ner och äter.« Hon lade handen på dörrhandtaget.
»Jo förresten, du vet den där Edvin, han fick visst lämna ifrån sig hunden, till Djurens vänner. Hunden började mopsa sig, den morrade och nafsade efter honom. Sådana som han borde inte få ha hund.«
Juryns motivering
»Juryn vill också lyfta fram denna novell som med sin oberäkneliga humor och träffsäkra story gav oss en njutbar läsupplevelse.«
