Kom innan året är slut

När sommar övergår i höst, dör Erik Johansson i Näsåker.

När Alma efter morgonkaffet stod på gårdsplanen och piskade trasmattor hade en svart korp hotfullt axat runt skorstenen. Den hade vräkt ur sig sitt illavarslande läte och sett ned på henne med blank, stirrig blick. Hon borde förstått att det var ett tecken.

På kvällen kommer Borsén, doktor Lind och doktorns medhjälpare – en mager pojke med veka anletsdrag – för att ta med sig den döde till Sollefteå. Borsén står längst fram på farstutrappan med krummad rygg och den tummade katekesen vilande mellan händerna, senorna som blå maskar under skinnet. Den kala hjässan blänker i mörkret och Alma tänker att han liknar en vålnad.

Hon känner inte mycket. Det är som att allt det svåra kramat livslågan ur henne för längesedan. Den sista tiden hade hon vakat dygnet runt med blötlagd trasa, så att hon kunde badda Eriks panna när smärtan blev omöjlig. Hur mycket hon än skurade de glesa golvplankorna tills händerna riste av sår, hade hon inte kunnat bli av med stanken. Eller klådan på händerna.

– Vi beklagar sorgen som du fått in i huset ditt, säger Borsén och böjer lätt på huvudet, ovillig att mötas Almas blick. Av gammal vana borrar hon snabbt in tumnageln mellan pekfinger och långfinger och nickar stumt.

– Nu har Erik fått frid, säger hon. Kom in i huset, det är kallt.

Borsén stiger över tröskeln och de andra följer efter som grå skuggor.

Hon orkar inte skämmas för smutsen och lukterna utan viftar mot köksbordet.

– Slå er ned.

Prästen glider ljudlöst ned på stolen. De andra försvinner in i skuggorna; hon kan bara urskilja de klanglösa rösterna.

– Det var ju väntat, säger Borsén. Men jag förstår att det måste vara tungt för dig. Så ung han var, Erik. Men det var väntat, och i det väntade ligger en tröst och chans till förberedelse.

Han låter blicken försvinna genom det smutsiga köksfönstret, som om han i mörkret utanför letar efter mer passande ord. Lind och pojken passerar ljudlöst med båren. Sedan uppslukas de av dunklet och Erik med. En mild lättnad drar genom henne.

Det gnyr svagt från rummet intill. Ljudet får Borsén att rycka till som om han väckts ur en sömn och Alma kommer snabbt på benen.

– Och flickan, säger han. Hon blir faderlös, stackaren.

– Vi ska försöka reda oss, säger Alma medan hon skyndar iväg till barnet.

När hon återvänder till köket sätter hon sig stilla med Iris i famnen. Flickan trilskas och slår med sina små ben mot henne. Bröstet har hon inte kunnat ge alls sedan barnet föddes i tidiga april. Då, när Erik redan låg orörlig med pinad blick i sovrummet.

– Scchhh, viskar hon åt Iris. Somna om nu jäntan min.

Hon låter långfingret glida in i flickans mun, det verkar fungera för Iris smackar nöjt och slutar sparka. Hon lägger en kupad hand om barnets hjässa och vyssjar lugnt tills kroppen slappnat av i hennes famn.

– Ska vi läsa då? frågar hon.

– Vi tar Fader Vår, säger han och bläddrar omständligt fram bönen i den nötta boken.

Sedan börjar han mässa. Alma sluter ögonen och mumlar med. Att hon tappat tron för längesedan är hennes hemlighet. I flera månader red tvivlen henne i vargtimmen tills Guds budskap till slut bara blev konturlösa, skrämda skuggor som slutligen upplöstes som ånga.

Efter läsningen tar Borsén till orda igen.

– Du kommer få det svårt att klara dig. Än mindre ta hand om flickan. Han nickar åt Iris håll. Hon kluckar förnöjsamt i knät, avspänd av värmen från vedspisen.

– Vi ska nog reda oss, upprepar Alma och håller Iris hårdare intill sig.

– Vem som helst kan se att hon är undernärd.

Tonen är råare. Borséns ögon smalnar.

– Vi finner på råd, säger hon och reser sig upp som för att markera att stunden är över.

När prästen lämnat torpet håller Alma Iris tätt intill sig i sängen.

Tårarna kommer som en befrielse och när hon känner värmen från den lilla kroppen är det som att livet i den ger henne mod.

Hon ligger vaken hela natten och hör höstvindarna klösa husknutarna medan hon låter naglarna fara över trasig hud. Men när gryningen kommer har vinden mojnat och hon stiger upp och sätter på kaffe. Hon smörjer varsamt in de spruckna händerna och tar fram brevet som kom redan i julas. Brevet från Tora, systern. Hon sätter sig tillrätta på köksstolen och läser det igen även om hon kan det utantill sedan länge.

Tora vill att Alma kommer till Norge när Erik är borta. Brevet är fyllt av ljusa ord om hopp och framtid. Tora har lägenhet och jobb, och bil. Matvarorna körs hem av en buss utan förare, och hon har en robot som städar. Texten är slarvigt skriven, av iver. »Kom innan året är slut. Låt inte 2122 bli 2123, kom så fort det är över snälla Alma«, skriver hon. »Jag väntar på er, det är tryggt här.«

Minnena överfaller henne. De smärtsamma, de som hon lärt sig att skjuta undan. Föräldrarna som insjuknade och dog. Som så många andra. Miljontals. Alma och Erik var knappt ens vuxna när de anslöt till en liten grupp människor som förberett sig för det värsta och lärt sig om odling, jordbruk och ett hållbart liv. De flydde för sina liv till Näsåker i Ångermanland där det fanns människor som de. Människor som undkommit viruset och som skapat en gemenskap.

Alma och Tora hade skiljts åt. Tora ville västerut och försöka ta sig över gränsen till Norge. Alma hade inte haft mod att följa med. I Näsåker hade hon och Erik levt skyddat, tills cancern tog honom.

Rädslan hamrar i bröstet. Men där pockar också något annat. Hon måste ta sig till Norge och leta upp Tora, för flickans skull.

Innan solen går upp byter Alma på Iris och ger henne några skedar havregrynsgröt innan hon sätter henne i bärstolen. På farstubron fyller hon lungorna med frisk luft. I skogsbrynet börjar stigen som leder till den stora vägen.

Hon har nästan aldrig gått på den men den har lockat henne många gånger sedan hon och Erik stängde porten mot omvärlden.

Hon tar ett kliv ned på den fuktiga marken och börjar gå. Hon vänder sig inte om.