Han var född år 0 och just det obestridliga faktum, som aldrig någonsin skulle kunna tas ifrån honom, hade han alltid sett som ett av sina starkast skinande drag.
År 00 alltså.
2000.
Han var ett med tiden. En av de första från det nya millenniet. Det hade de planerat bra, morsan och farsan. Hade till och med kommit i tidningen, bild och allt. Det första numret i det nya årtusendet. Det fick man ge dem. Sen dess hade det väl gått ut för. Redan på BB när han skulle namnges. Då han blev Hans. Ett namn från forntiden.
Och syrran, hon höll knappt på att namnges alls.
Hans var arbetssökande. Det var en ny grej, bara några månader. Först in först ut. Det gjorde inget, det hade ändå knappt kunnat kallas jobb. Hyran var billig, morsans kök var nära. Farsans sopiga samvete fortplantade sig till spridda nollor på kontot.
Men vad skulle han göra? Dagarna var långa och krisen monoton. Att vara ett med tiden är sämre när tiden tycks ha stannat. Om han ändå fått besöka syrran. Som att besöksförbudet skulle hålla henne friskare.
Istället hade han försökt följande:
1. Ta upp en hobby (till det klassades exempelvis lära sig röka, även skateboard. Bägge gjorde ont: invändigt, utvändigt).
2. Läsa böcker (här gjorde Hans misstaget att börja med en rysk klassiker).
3. Vardagsdricka (enbart folköl).
Den ryska klassikern. Han hade plockat den ur boklådan som var insprängd ovanpå elskåpet på hörnet till uteserveringen. Hade bläddrat förstrött i den. Noterat att den förre ägaren tecknat med stora tusch-siffror på ett av förbladen:
20/6.
Inget årtal. Datumet var inte än på nån vecka. Det var också syrrans födelsedag.
Hans hade snart insett varför någon lämnat boken där. Det fanns lika många karaktärer som sidor, och inte en enda av dem ville att något skulle hända. På ett sätt fyllde boken ändå sitt syfte. Han somnade alltid efter ett par stycken.
Hettan följde inga rekommendationer. Den kom för nära. De tjugofyra kvadraten med södervända fönster var ett öppet sår. Det var kväll. Han hade öppnat dörren till sin franska balkong, lutade sig mot det brandröda träräcket. Bar överkropp. Droppsvettandes. Nedanför balkongen bredde gräsmattan ut sig. Bara några meter från honom blommade flädern. Som om trädet till slut kommit ut som bukett.
Det var något som rörde sig där under. Kurade i skuggan. Han följde det med allt vaknare blick. Det var, insåg han snart, sin nya hobby. Fyra par vidöppna ögon på fyra vidöppna kroppar. Han skulle tämja en. Kanske hela familjen. Tänk va, syrran. En ny förstasida hägrade. Ett passande tjugoårsjubileum.
Han såg på hararna medan de i skov flyttade sig över gräsmattan. Ibland skingrades de, men de var alltid snart tillbaka nedanför flädern. Allt som krävdes var tålamod och tid. Han lämnade lägenheten, gick utmed loftgången, ned runt huset och strök utmed väggen som gränsade mot gräset. Det var först när han kände den skrovliga stenen mot ryggen som insåg att han inte satt på sig någon tröja.
Hans försökte olika taktiker de kommande dagarna. Han tog pyttesmå steg. Han tog långa långsamma kliv. Han satt helt stilla mot flädern. Han låg ner på gräsmattan. Han klädde sig i naturfärgade kläder. Han visade framtänderna. Hade med sig morötter.
Och visst, de var ändå stadsharar, de skingrades inte för minsta lilla. Men så fort han var någon meter ifrån tog de några retfulla hopp. Det slutade alltid med att de försvann bort över gräsmattan, förbi kiosken och in i skogen.
En vecka senare och det var någon som fattades. Han satt i morsans kök, morsan satt bredvid. Framför dem satt skärmen och på skärmen syntes syrran. Det var lönlöst, de behövde ses på riktigt för att faktisk förstå varandra. Kontakten gick på en annan våglängd. Syrran begrep knappt att hon fyllde. Personalen hade dukat fint i sällskapsrummet. Skötaren svepte lojt ett varv med mobilen. Ett par ballonger hängde från en av stolarna. Inga av hennes vänner var med. Hon såg frågande på paketet som de postat. Glassfylld saliv sänkte sig från en oförstående underläpp.
Precis innan de la på fastnade hennes flackande blick på skärmen och det var något som brusade inom Hans. En signal. Han kunde inte tolka den. Helvete, hon var ju bara någon kilometer bort. Det kunde lika gärna varit en ocean.
Den kvällen väntade han sent under flädern. Cigaretterna var tillbaka. Han valde att se det som en ny taktik. Boken låg uppslagen i hans knä. Hans hobby satt hopkurad längre upp på gräsmattan. Kunde harar bli hookt på nikotin? Där kanske han hade något.
Han somnade, han vaknade. Det var kallt och gräset var fuktigt. De sista cigaretterna låg svampiga i daggen. Sommarnattens svar på mörkret hade sänkt sig. Han var inte ensam. En av hararna nosade på hans högra sandal.
Äntligen.
Sakta nu.
Han hade aldrig rört sig så stilla. Eller sträckt sig så långt efter någon. Han kände den sträva pälsen under fingertopparna. En hundradel, sen drog den sig undan. Nästan lojt, bara någon meter. Ögonen utstrålade varken rädsla eller vaksamhet. De var som släckta iPhone-skärmar.
De första metrarna kröp han på alla fyra. Sen skärpte han sig och hukade upp på bakbenen. Fortsatte att följa haren när den lättsamt skuttade uppför gräsmattan. Med jämna mellanrum stannade den. Morrhåren var som antenner. Uppe vid vägen vek den av till höger, fortsatte på trottoaren och sedan vänster in på nästa gata. Lät aldrig Hans komma verkligt nära. De palettfärgade lägenhetshusen följde dem stumt med sina persiennögon.
Vart är du på väg? sände Hans. Efter några hundra meter fångade antennen frågan och haren vände sig om. Han läste dess ögonskärmar och då förstod han. Vem som egentligen tämjde vem.
En gata till och de var framme på andra sidan oceanen, vid den välbekanta fasaden. Han visste vilket som var hennes fönster. Han tog tag i stuprännan med båda händerna. Började klättra i takt med tiden.
Juryns motivering
»Två syskon föds på millenniets första dag men växer upp med helt olika förutsättningar. Den starka egna stilen bär och gestaltar.«
