Att andas i fyrkant

Mina föräldrar sa alltid att om man bara vill något tillräckligt mycket så kommer man lyckas, men jag jobbar fortfarande på IKEA, oftast i kassan. Chefen säger att om man ser bra ut säljer man bättre. Ibland får jag panikattacker när kunderna ska betala och tittar mig i ögonen. Då försöker jag att andas i fyrkant som skolkuratorn sa att jag skulle göra, men jag fattade aldrig riktigt hur hon menade. Nu sitter jag i väntrummet på vårdcentralen och ska träffa en psykolog. Jag behövde bara ringa till receptionen och säga att jag hade ångest.

I väntrummet ligger det några nummer av Kamratposten. Som liten prenumererade jag och läste alltid Kropp-och-knopp- avsnittet först. Det var en kurator som hette Annika som svarade på läsarnas frågor. Jag letar upp Kropp-och-knopp- avsnittet och ser att Annika ersatts av någon som heter Fox och när jag räknar inser jag att Annika kanske hunnit bli så gammal att hon är död. Hon är i alla fall säkert för senil för att svara på ungdomars frågor om stånd och onani. Jag blir lite ledsen när jag tänker på att Kamratpostens Kropp-och-knopp-spalt snart kanske inte behövs, för allt finns ju på nätet nu för tiden.

Egentligen borde jag väl på egen hand kunna ta reda på hur man gör för att må bra. Men jag vill inte googla det, för då kommer det bara upp massa reklam om böcker från Therese Lindgren och Mia Törnblom. Dom säger att om man börjar skriva tacksamhetslistor varje kväll så kommer man må bättre. Och visst finns det dom som har det värre och alla har väl ångest nu för tiden.

Jag tar upp mobilen, ingen annan i väntrummet tycks heller bry sig om lappen som visar på mobilförbud. I väntan på att psykologen ska ropa upp mig swipar jag på Tinder. Det som motiverar mig är djuren. För varje misslyckad Tinder-dejt går jag till gosedjurs-avdelningen på jobbet och väljer ut ett nytt gosedjur. Förra gången blev det »Kramig«, en panda med ledsna ögon som tittade oemotståndligt mot mig där den satt på hyllan. När mina kompisar kommer hem till mig gömmer jag alla gosedjur under sängen utom ett. Det är okej att ha ett gosedjur när man är tjugo, men inte tjugo.

Psykologen ropar upp mig, visar mig till sitt rum genom den landstingsbeklädda korridoren. »Vad har du själv provat att göra som hjälper dig att bli mindre orolig?« Jag vet inte om jag vågar berätta om mina tjugo gosedjur, kanske kommer psykologen skicka mig till någon annan då och det vill jag inte för hon ser snäll ut, har en kofta som antagligen är från Gudrun Sjödén och ett halsband i metall. Hon frågar hur jag sover och jag säger att det tar tid att somna, fastän jag är trött. Tankarna om tiden tar över nattetid. Evigheten, om den finns och hur man vet om den finns när inget man haft har varat längre än tre Tinder-dejter.

Sessionen är slut och jag får med mig en lapp med namnet på en app med avslappningsövningar som jag ska ladda ned. Den heter Headspace och visar sig bestå av en man som heter Andy som berättar för en hur man ska slappna av. Jag får två gratis prova-på-veckor och bestämmer mig för att ge Andy en chans, för han har en snäll röst och jag gillar animationerna, alla figurer ser så glada och snälla ut.

Nästa gång jag träffar psykologen frågar hon hur det har gått med appen. Jag berättar att jag tagit bort den eftersom jag blev stressad när det stod hur många minuter man hade mediterat.

»Närhet är en annan sak som brukar vara hjälpsamt«, säger hon och lägger huvudet på sned. Jag tänker att psykologen säkert har en man som hon är lyckligt gift med. De bor antagligen i en stuga ute på landet. Hon cyklar till jobbet och deras två barn har ängalikt hår och porslinshy. Hon behöver antagligen aldrig krama ett gosedjur och hon äter definitivt inte Atarax.

När psykologen säger att närhet är bra vill jag bara åka hem till mamma och pappa men nu går inte det, för mamma och pappa tillhör riskgruppen och då går jag på Tinder-dejt i stället.