Att andas i fyrkant

Mina föräldrar sa alltid att om man bara vill något tillräckligt mycket så kommer man lyckas, men jag jobbar fortfarande på IKEA, oftast i kassan. Chefen säger att om man ser bra ut säljer man bättre. Ibland får jag panikattacker när kunderna ska betala och tittar mig i ögonen. Då försöker jag att andas i fyrkant som skolkuratorn sa att jag skulle göra, men jag fattade aldrig riktigt hur hon menade. Nu sitter jag i väntrummet på vårdcentralen och ska träffa en psykolog. Jag behövde bara ringa till receptionen och säga att jag hade ångest.

I väntrummet ligger det några nummer av Kamratposten. Som liten prenumererade jag och läste alltid Kropp-och-knopp- avsnittet först. Det var en kurator som hette Annika som svarade på läsarnas frågor. Jag letar upp Kropp-och-knopp- avsnittet och ser att Annika ersatts av någon som heter Fox och när jag räknar inser jag att Annika kanske hunnit bli så gammal att hon är död. Hon är i alla fall säkert för senil för att svara på ungdomars frågor om stånd och onani. Jag blir lite ledsen när jag tänker på att Kamratpostens Kropp-och-knopp-spalt snart kanske inte behövs, för allt finns ju på nätet nu för tiden.

Egentligen borde jag väl på egen hand kunna ta reda på hur man gör för att må bra. Men jag vill inte googla det, för då kommer det bara upp massa reklam om böcker från Therese Lindgren och Mia Törnblom. Dom säger att om man börjar skriva tacksamhetslistor varje kväll så kommer man må bättre. Och visst finns det dom som har det värre och alla har väl ångest nu för tiden.

Jag tar upp mobilen, ingen annan i väntrummet tycks heller bry sig om lappen som visar på mobilförbud. I väntan på att psykologen ska ropa upp mig swipar jag på Tinder. Det som motiverar mig är djuren. För varje misslyckad Tinder-dejt går jag till gosedjurs-avdelningen på jobbet och väljer ut ett nytt gosedjur. Förra gången blev det »Kramig«, en panda med ledsna ögon som tittade oemotståndligt mot mig där den satt på hyllan. När mina kompisar kommer hem till mig gömmer jag alla gosedjur under sängen utom ett. Det är okej att ha ett gosedjur när man är tjugo, men inte tjugo.

Psykologen ropar upp mig, visar mig till sitt rum genom den landstingsbeklädda korridoren. »Vad har du själv provat att göra som hjälper dig att bli mindre orolig?« Jag vet inte om jag vågar berätta om mina tjugo gosedjur, kanske kommer psykologen skicka mig till någon annan då och det vill jag inte för hon ser snäll ut, har en kofta som antagligen är från Gudrun Sjödén och ett halsband i metall. Hon frågar hur jag sover och jag säger att det tar tid att somna, fastän jag är trött. Tankarna om tiden tar över nattetid. Evigheten, om den finns och hur man vet om den finns när inget man haft har varat längre än tre Tinder-dejter.

Sessionen är slut och jag får med mig en lapp med namnet på en app med avslappningsövningar som jag ska ladda ned. Den heter Headspace och visar sig bestå av en man som heter Andy som berättar för en hur man ska slappna av. Jag får två gratis prova-på-veckor och bestämmer mig för att ge Andy en chans, för han har en snäll röst och jag gillar animationerna, alla figurer ser så glada och snälla ut.

Nästa gång jag träffar psykologen frågar hon hur det har gått med appen. Jag berättar att jag tagit bort den eftersom jag blev stressad när det stod hur många minuter man hade mediterat.

»Närhet är en annan sak som brukar vara hjälpsamt«, säger hon och lägger huvudet på sned. Jag tänker att psykologen säkert har en man som hon är lyckligt gift med. De bor antagligen i en stuga ute på landet. Hon cyklar till jobbet och deras två barn har ängalikt hår och porslinshy. Hon behöver antagligen aldrig krama ett gosedjur och hon äter definitivt inte Atarax.

När psykologen säger att närhet är bra vill jag bara åka hem till mamma och pappa men nu går inte det, för mamma och pappa tillhör riskgruppen och då går jag på Tinder-dejt i stället.

Han är kortare än mig, har inte en man bun som på bilden, men den fulaste tatueringen jag någonsin sett. Han heter Josef och håller på med astronomi. Han visar mig sitt teleskop där man kan se bortom Vintergatan. Det känns som för evigt men jag vet att Josef kan skriva om några timmar att han inte vill ses mer. Hur gör man ens för att något ska vara för evigt? Finns det svarta hål som man kan ramla in i eller var det bara något Josef sa?

På morgonen går vi en promenad i Nackareservatet och han visar mig ett övergivet hus och jag tänker att vi skulle kunna bo där, Josef och jag. Att tiden där skulle kunna stå stilla medan allt runt omkring fortsatte att snurra vidare.

När Josef och jag skiljs åt vill jag fråga honom om han vill ses igen men jag tänker på att psykologen sagt att jag ska vara mindre luststyrd och tänka mer långsiktigt. Så jag frågar inte om han kommer vilja ses igen och inte han heller. Vi ska åt olika håll. Hans buss kommer först. När min kommer kliver jag inte på utan vänder om och går tillbaka, in i skogen, till den fuktiga barken. Till trädens susande som dämpar mina tankar om vad som ska bli av framtiden och vad som ska bli av mig.

Egentligen är det märkligt att jag inte sett det förr, att träden är i perfekt storlek för att krama om. Jag går fram till ett av dom och lägger armarna runt det, behöver inte vara rädd för någon smittorisk eller riskera att bli bortglömd. Träden står där oavsett corona och oavsett om Josef redan swipat vidare.

Någon kommer gåendes, min första instinkt är att släppa direkt. Jag vill inte riskera att hamna på Instagram som trädkramare. Det är en hon och hon ser bekant ut. Psykologen från vårdcentralen. Hon kramar om trädet bredvid.

»Nämen hej, jag visste inte att du kramade träd.«

»Inte jag heller.«

Juryns motivering

»Fångar med tonträff, humor och svärta hur det är att vara 20 something år 2020.«