Hummer, lik förbannat

Det kändes som att huvudet var på väg att spricka. Värmen från blodet spred sig ner mot nacken. Det flimrade framför ögonen som ett fyrverkeri av stickande ljus. Tony Alexandersson låg på rygg och flämtade av smärta. Han ville skrika men vågade inte.

Efter en stund kunde han urskilja sin egen andedräkt som en fontän mot den svarta natthimlen. Han koncentrerade sig på att få andningen i schack. En efter en slutade stjärnorna dansa och återgick till sina vanliga positioner. Till slut kunde han se hela Karlavagnen.

Han borde ha insett att det var glashalt i backen ner mot bryggan. Det var ju inte första gången som den fuktiga havsluften frusit asfalten till is. Han reste sig upp och hasade försiktigt fram utan att lyfta fötterna. Bryggan var täckt med ett tunt lager av is som gjorde varje rörelse till ett riskmoment. Det var höstens första frostnatt. Himlen var klar och molnfri. Månen lyste över hamnen.

Han hade föredragit att kunna gömma sig i det vanliga kolmörkret. Å andra sidan kunde han gå utan lanternor.

Tony torkade sig i nacken med gulnat hushållspapper och konstaterade att blodflödet avstannat. Han drog åt halsduken runt papperstussen och fällde upp kragen, gjorde loss tamparna och smög igång motorn. Klockan var kvart över tre. Några enstaka gatlyktor lyste blekt invid bron bakom kyrkan, men annars var det mörkt i Grundsund. Sommargästerna var hemma i stan och tjänade pengar.

Båten stävade söderut i tre knop. Havsytan liknade is. Det fanns inga färger. Kolsvarta klippor bröts mot det månljusvita vattnet. Han lade in en snus och trotsade en spyreflex innan han girade styrbord och gick rakt västerut genom den smala passagen ut mot öppet hav.

Han tryckte igång bilstereon där Creedence-kassetten aldrig blivit utbytt. »Bad Moon Rising.« Han gnolade med och log prövande mot sin egen spegelbild i vindrutan.

Vågorna var mjuka och långa, en dyning som fick havsytan att dansa sakta utan svall. Det var idealiska omständigheter för att vittja hummertinor.

Tony föddes 1967 på Uddevalla lasarett i brytningen mellan efterkrigstidens framgångsoptimism och sjuttiotalets första tecken på att inte ens Sverige var immunt mot ekonomisk kris och social nedgång. 1983 slutade han skolan på en fredag. På måndagen gick han till arbetsförmedlingen, och dagen därpå började han arbeta på bilfabriken i Trollhättan. Där blev han kvar i 28 år.

Den 19 december 2011 var den långa dödskampen över. Saab gick slutligen i konkurs. Tony körde för sista gången från bilfabriken hem till Grundsund. Medan radion malde på om konkursen började han forma en egen strategi för framtiden. Det fanns inga fabriker kvar för en medelålders arbetare utan expertis eller nämnvärd talang.

Han tackade nej till kurserna i konsten att skriva ett CV. Anette grät ända tills han kom hem och lade sju tusenlappar på köksbordet. Färska pengar, svarta pengar. Men äkta pengar. Sedan den dagen ställde hon inga frågor.

Tony tittade på displayens giftgröna siffror. Klockan var 03.42. Månen lyste över land och hav. Utan den hade det varit beckmörkt. Långt ute i väster anades de gulaktiga lanternorna från ett lastfartyg. Inga andra spår av mänskligt liv.

Det var andra året som han stal hummer. Förra året hade varit mer som ett träningsläger. I början hade han och Anette ätit sig mätta och mer därtill, innan han hade vågat sig på att pejla läget bland krogfolk han kände uppe i Lysekil. Han visste att efterfrågan var både stor och mindre nogräknad. Det fanns alltid en krögare som var beredd att köpa genom bakdörren.

Hummerjakten är Bohusläns nationalsport. Startskottet går exakt klockan sju på morgonen den första måndagen efter 20 september. Från norska gränsen till Göteborg i söder trängs tusentals hummerfiskare i små och stora båtar.

Nu hade den värsta ruschen lagt sig. Det var den 28 oktober och gryningen började tränga igenom mörkret men solen går inte upp förrän om en timma. Tony sänkte farten och stängde av musiken.

Vågorna rullade men var inte särskilt höga. Han kände sig fortfarande lätt illamående efter smällen i bakhuvudet.

Han lyste med den smala strålkastaren tills han såg en boj som markerade en hummertina. Han körde fram och drog åt sig bojen med båtshaken. Han kopplade fast linan i vinschen och tryckte igång maskineriet. Djupet var bara ett tiotal meter. Det tog inte många sekunder innan tinan var uppe i båten. En enda hummer, inom lovlig storlek men inte mycket mer. Han plockade ut hummern och lade över den i den stora plastbacken. Han släppte tillbaka tinan till botten. Som om ingenting hade hänt.

Med ficklampan svepte han runt båten. Det måste rimligen ligga några fler tinor i närheten. Ett hundratal meter norröver såg han ännu en orange boj. Han körde fram och kopplade på vinschen och började hissa.

När tinan kom ombord insåg han direkt att något var åt helvete fel.

Han tog två steg fram och böjde sig ner med ficklampan i vänster hand. Han lyste in i tinan och vacklade baklänges och slog huvudet i vinschen. För ett ögonblick var han på väg att förlora medvetandet. Han grep tag i vinschen med höger hand och höll ficklampan i den andra. Han andades forcerat. Han försökte stilla sig.

Han tvingade sig att lysa på hummertinan en gång till.

I tinan låg en naken manskropp, med de vita benen stickande ut ur buren. Huden var upplöst, magen var vidöppen och ögonhålorna gapade tomma. Två hungriga humrar rörde sig metodiskt över liket.

Tony försökte skrika men munnen var redan upptagen med annat. Han kräktes rakt över den döde.