Fläcken

I vanliga fall hade han blivit irriterad. Fräst att man kan vänta tills bilen står still i alla fall. Men inte idag. Idag är Erik tyst bakom ratten när Felix hoppar ut i farten. Kör den sista metern på uppfarten med öppen bakdörr.

Rebecka säger inget heller, följer Felix med blicken. Han svävar fram över gräsmattan, marken tycks inte kunna hålla honom kvar. När han försvinner nedför slänten vänder hon sig mot Erik. Söker hans blick men får den inte. »Kommer han klara det här?«

Erik fokuserar på slipsen. Gnuggar med fingret för att ta bort en fläck som inte finns. Behöver slutföra en uppgift han faktiskt klarar av innan han svarar. »Han klarar det. Vi pratar med honom vid middagen.«

Ingen av dem tror på det han säger.

Felix flyger fram, som om han behövde hålla farten uppe för att inte fastna. Framme vid den gamla eken stannar han till ett ögonblick, greppar den fransiga repstegen och svingar sig uppåt.

Torra plankor knarrar när han häver sig in i kojan och sjunker ner på golvet. Han drar upp knäna mot bröstet, känner finbyxorna strama mot låren. Styr blicken mot taket, fullt av kvistar och gamla sprickor. Men det är fläcken han letar efter. Han vet exakt vad som händer om han stirrar på den tillräckligt länge. Så han stirrar. Håller andan. Väntar.

Fläcken börjar röra sig. Växa. Och Omland vecklar ut sig omkring honom.

Träden är högre här i Omland. Gräset mjukare. Vinden doftar som nytvättade lakan. Solen är precis lagom varm och fåglarnas sång har en annan melodi. Långt där uppe bland trädtopparna finns en trädkoja. Noel är där uppe, väntar på Felix. »Kom igen!«, skrattar han och vinkar med en hammare.

Felix skrattar också. Klättrar upp till Noel. Här finns inga fläckar. Här finns bara de.

Det är så lätt att säga att alla styr över sitt eget liv. Men Rebecka vet att det inte är så. Vissa saker bara händer. Tvingar dig till samtal du helst vill slippa. Hon står lutad mot diskbänken, fingrarna spända runt det halvdruckna vinglaset. Stirrar ner i vätskan som om den innehöll de ord hon inte vet hur hon ska formulera. Erik sitter vid köksbordet. Har inte rört sitt vin.

När Rebeckas telefon vibrerar känns det som ett aggressivt avbrott i tystnaden, en inkräktare. Hon plockar upp den och öppnar meddelandet. »Tack för i eftermiddags.« Rebecka stirrar på displayen en stund. Lägger undan mobilen med skärmen nedåt. Erik höjer blicken från vinglaset. »Vem var det?«

Rebecka tvekar först. Svarar kort. »Michael.« Hon försöker låta neutral, men misslyckas. Erik säger inget. Men hon ser hur hans fingrar slutar snurra glaset. Ibland behövs inte mer än ett namn för att man ska tappa fotfästet igen.

Noel torkar svetten ur pannan med tröjärmen, inspekterar en av brädorna och nickar nöjt. »Nu är den nog klar.«

Felix sitter på huk, drar handen över golvplankorna. »Den är mycket bättre än den förra kojan som vi byggde vid lekplatsen.« Noel skrattar. »Den som rasade efter en vecka?«

»För att du trodde du var Spiderman och hoppade rakt genom taket, ja«, flinar Felix. Han knackar på en spik med hammaren. Inte för att den behöver det, utan för att det är en bra sak att göra när man tänker. »Kommer du ihåg när vi byggde en flotte av gamla colaflaskor och plankor och försökte segla över kanalen?«

Han lyfter blicken från hammaren och ler mot Noel. »Vi sjönk efter en meter och din pappa fick dra upp oss med en kratta.« Noel skrattar så han ramlar baklänges på golvet. »Han skällde på oss i en halvtimme. Sen sa han att det var oväntat bra flytkraft ändå«, minns han.

Felix ler. Han är bara 11 år gammal och samlar redan på minnen. Allt känns lika levande nu som då. Han lägger sig intill sin vän på golvet, stirrar upp mot den oändligt blå himlen. Noel suckar. »Jag önskar jag kunde stanna här för alltid.«

Felix vänder sig mot honom. »Gör det då. Stanna med mig«, ber han. Noel skakar på huvudet. »Om jag kunnat, hade jag. Men jag kan inte. Det går inte.« Felix känner hur något vrider sig inom honom då.

Om han kunnat. Om.

Noel ser annorlunda ut nu. Lite suddigare. Vinden i Omland mojnar. Färgerna tappar styrka och fåglarna sjunger inte längre. Felix försöker lägga sin hand på Noels, men griper bara efter kall luft. Han blinkar. Hårt. När han öppnar ögonen igen ligger han på golvet i sin verkliga trädkoja. Det enda han ser är fläcken i taket.

Inne i huset sitter Rebecka och Erik redan vid köksbordet. Tallrikarna är framdukade, men ingen har rört maten. Felix sätter sig utan ett ord. Erik harklar sig. Vill inte vara den som pratar, men tystnaden gör mer ont än alternativet. »Det var en fin begravning. Michael tackade för att vi kom.«

Tystnad igen. Rebecka öppnar munnen, men orden fastnar, Det finns så mycket att säga. Och inget alls. Bara en sak i hela världen är värre än att förlora sin bästa vän. Att behöva se sitt barn göra det. Inget kan förbereda en för det. Ingenting.

Så kommer de. Orden hon tänkt så många gånger de senaste veckorna att de tvingar sig ut innan hon hinner stoppa dem. »Fuck cancer!«

Felix reagerar först inte alls. Ser fortfarande ner i bordet. Sen ler han försiktigt. Ovant, som om hans läppar inte minns hur man gör. Sträcker handen mot en liten fläck på bordet och skrapar på den med nageln. Den försvinner. Så lyfter han blicken och möter Rebeckas. Hon lägger sin hand på hans. Felix låter den vara kvar.

Erik ser på dem båda, sedan ner i bordet. Räcker dem sin hand. Tänker på Michael, ensam i sitt hus, utan sin son. »Vi fixar det här. För Noel och för Michael«, säger han lågt.

Ingen säger emot.