Det som återstod

Man vet sällan vad som ska bli den sista gången.

Med tanke på hur nära döden du varit i början av sommaren borde jag ha tänkt mer på det. Men du hade alltid varit som den ärrade boxaren i ringen; ständigt nere för räkning men ändå upp igen.

Det var en julidag som alla andra. Jag och ungarna hämtade upp dig, som vanligt höll jag utkik efter tecken. Stod du redan på trottoaren och väntade, var det ett gott tecken. Var du inte där, kunde det betyda att du inte skulle dyka upp alls. Eller komma ut från porten, rödmosig med solkig skjorta. Då skulle jag behöva köra med rutan nervevad hela vägen. Men den här förmiddagen stod du redo, i shorts med många fickor och kortärmad skjorta. Icakasse i handen.

Vi tog den vanliga vägen ut från stan, mot kusten. Förbi köpstans shoppinglador, där vi skulle stanna till på vägen hem, så att du kunde köpa läsglasögon för tio kronor styck och billig pasta. Sedan du förlorat körkortet hade du svårare att komma iväg och du väntade hellre på tillfällena då jag kom hem.

I höjd med vattentornet satte jag på radion. Fyllde ut tystnaden. Vi hade redan pratat om vädret. Konstaterat hur torrt det var. Jag hade svalt ner alla frågor som betydde något. Hur du egentligen mådde. Varför du tackat nej till hemsjukvård. Om du slutat dricka. Sist vi sågs låg du kopplad till fler slangar än jag kunde räkna och jag hade förberett mig.

Nu satt vi här och jag visste inte vad jag skulle tro. Försökte koncentrera mig på landsvägen, men kom på mig själv med att ständigt snegla åt sidan. Såg du värre ut än vanligt? Du blängde på mig, torkade pannan och stack sen ner händerna mellan knäna för att hindra dem från att skaka.

Vi lämnade stan bakom oss, körde längs storböndernas åkrar där vetet växte tätt och gyllene. Det flacka landskapet och havet som ännu bara anades som en ljusning vid horisonten. Jag kunde varje kurva av den här vägen, de här milen. Från alla år i baksätet, när du körde. Och alla år som jag själv kört, med egna barn där bak. Genom två byar, över ett krön och ytterligare en kurva; sen var det där. Havet. Vita gäss på dyningarna, det blåste idag, åtminstone där ute.

»Nu ser man havet! Ser ni havet?« ropade jag och tittade i backspegeln för att se om de hörde mig.

Jag brukade klämma ihop besöken och låta ungarna träffa morfar och gammelfarmor samtidigt. Det var dubbelvinst, vi slapp vara i din tvåa och alla älskade att vara hemma hos »fammo«. Där var allting alltid som det skulle, som det alltid varit.

När vi svängde in på den grusade uppfarten stod farmor på trappen med förklädet knutet runt magen. Det var säkert redan dukat där inne, först kaffe och smörgås och sen middag. Och sen kaffe igen och en sån där fryst tårta från affären.

Ungarna drumlade ut ur bilen och kastade sig om livet på henne. Borrade in sina ansikten i hennes mjuka, varma hull medan hon skrattade och strök dem över håret. Sen for de in i huset för att kolla om det låg godisar i finskålen på pianot.

Du satt kvar och jag såg att svetten pärlade sig i pannan. Du hade spänt av bältet, men blivit sittande. Jag gick runt bilen och räckte fram handen som stöd. Det såg ut som att du skulle vifta undan mig, men med en suck lät du mig hjälpa dig ur bilen. I nacken kände jag farmors oroliga blick.

Du sjönk trött ner på köksstolen, den närmast dörren där du alltid satt. Det som för länge sedan varit farfars plats. Barnen trängdes vid kortändan och lassade in mjuka mackor med köttbullar och ett tjockt lager smör. Farmor trugade mig att ta mer. Jag fyllde på kaffe, hon och jag hade små murriga kaffekoppar och du en rejäl mugg. Dina händer skakade för mycket för att klara den lilla koppen.

Farmor torkade av bordet och plockade fram kortleken. Barnen studsade på sina stolar med munnarna fyllda av choklad. Du hade plockat upp alldeles för stora chokladkakor ur Icakassen och gett dem två var. Plirat mot dem och för en sekund hade den där busiga glimten lyst igenom.

Du hade aldrig förr bett mig hjälpa dig att trimma håret. Men nu hade det blivit långt i nacken. Lika vitt som ditt skägg när du var orakad. Du bar ut en av köksstolarna i skuggan på gräsmattan. Krängde av skjortan och lade den i knät. Barnen och farmor spelade kort inne vid köksbordet. Jag la en urtvättad handduk över dina axlar. Plötsligt lite valhänt, det var så sällan jag rörde dig. Det var så sällan någon alls rörde dig. Du hade valkar i nacken och håret la sig som fransar där. Enstaka ostyriga strån på skulten, några på rymmen ner mot ryggen. Jag lade vänsterhanden på din axel och startade trimmern med den andra. Kände din värme genom handduken, hörde barnens skratt genom det öppna fönstret och trimmerns låga surrande. Det fräsande ljudet när håret skars av. Jag stod alldeles nära dig och tog lite i taget, försökte få det jämnt. Du bad aldrig om något, men detta lilla kunde jag göra. Mina händer rörde din nacke, dina axlar. Borstade bort hårstrån och rättade till handduken. Vi sa inte mycket. Det var en varm dag, men huset skuggade oss. Hårtussarna ramlade ner i gräset, blåste bort i gruset.

»Sådärja« sa jag, och klappade dig på axeln. Lät handen vila ett extra ögonblick.

Du reste dig och jag anade inte hur skör du var. Förstod inte hur få dagar som återstod. Såg dig bara göra som du alltid gjort; gnugga handduken i nacken och borsta armarna. Belåtet känna på den raka kanten där bak. Ta upp skjortan och knäppa den igen.

»Vi spelar väl en runda?« sa du och nickade mot köket.