Avbrott

Det fanns en frihet i att inte veta hur länge han hade varit här.

Klockan hade stannat under stormen, visarna frusna i tiden. Han hade slutat räkna dagar som smälte samman, löstes upp i varandra, tills det enda som skilde dem åt var vädret. Sol, moln, regn. Stjärnor vissa nätter, andra bara ett mörker över sjön.

 

Det mesta av ön var klippor, knotiga tallar och en smal strand. I mitten av ön en sänka med en liten stuga, enkel men tillräcklig.

Båten låg uppdragen på land, en sönderslagen motor på marken bredvid. Masten var avbruten och upphuggen till ved, prydligt travad inne i stugan.

Årorna var fortfarande hela.

 

Efter stormen hade han rensat bort kvistar runt huset och lagat taket. Det fanns verktyg i stugan, gamla men användbara. Händerna var vana vid arbete.

De omkullblåsta träden var för stora att flytta på. Äldre, nedfallna träd låg redan runt ön, brutna under andra stormar som sedan länge fallit i glömska.

 

Någon måste ha varit här för inte så länge sedan. Det fanns socker och kaffe i skåpen, och bakom stugan ett litet potatisland som snart skulle vara tömt. Runt ön slog små abborrar.

 

Han tyckte inte om att tänka på vad som skulle hända när det blev kallare. Och när maten var slut.

 

Ibland undrade han om någon saknade honom.

 

Han såg måsen en morgon när han gick längs strandkanten.

Den låg på klipporna, ena vingen utsträckt i en konstig vinkel.

 

Han stannade några meter bort. Fågeln vred huvudet mot honom, ögonen mörka, vaksamma.

Han borde gå därifrån. Låta naturen sköta sitt.

 

Men han stod kvar.

 

Han såg hur den andades snabbt, ytligt. Vingen låg stelt mot stenen.

 

Han tog ett steg närmare.

Måsen rörde sig, försökte lyfta, men kroppen orkade inte bära. Ett hest försök till skrik, knappt hörbart.

 

Hans första tanke var att göra slut på det.

 

Den andra var att inte göra något alls.

 

Den tredje var att bära den med sig hem.

 

Han byggde en bur av drivved och nät. Lade en tröja där inne.

 

Måsen kämpade emot när han lyfte den, men den var för svag för att slita sig loss. Han höll den försiktigt, lät den vila i händerna tills den gav upp kampen.

 

Han lade små bitar rå abborre framför den.

Den åt inte först. Bara såg på honom.

Men nästa dag hackade den i sig några bitar, tvekande.

 

Dag för dag förändrades den.

Den började röra sig mer, försökte sträcka ut vingen. En kväll såg han hur den pickade sig själv över fjädrarna, noggrant, som om den försökte förstå vad som var fel.

 

Han satt ofta bredvid buren, nära men inte hotfullt.

Den vände ibland huvudet mot honom. Inte tam, inte heller rädd.

 

En morgon var buren tom.

 

Han gick ut på gården, såg sig omkring.

Solen glittrade i vattnet. Han kisade mot stranden och höll en hand över ögonen.

 

Måsen satt på en sten nära vattnet.

 

Han gick närmare. Stannade igen.

Den rörde sig inte. Bara såg på honom utan att blinka.

 

Efter en lång stund slog den med vingarna.

Det var ingen vacker flykt. Ingen lätthet, inget smidigt svävande. En desperat ansträngning, en vinge som fortfarande inte fungerade som den borde, en kropp som stretade emot.

 

Men den lyfte.

 

Han följde den med blicken tills den var borta.

 

Han stod kvar en stund.

Sedan vände han sig om och gick mot båten.

 

Han lade händerna mot träet, lät fingertopparna följa sprickorna. Fingrarna gled över grova spant och plankor, täckta av lager på lager av färg. Han mindes varje strykning – hur han valt nyansen, känt doften av färgen och vårsolens värme medan penseln gled över skrovet.

En planka i botten var avbruten, han kunde se grönt gräs och en maskros genom hålet.

 

Han gick och hämtade verktygen.