Candy Kane

Hon måste fylla i den. Hon hatar den och den ligger i väskan. Hon hatar att den ligger i väskan. Hon hatar att hon ska fylla i den men nu måste hon fylla i den. När allt är över kommer hon att vara tillbaka på ruta ett. Eller inte ens det. Ruta noll. Ruta noll minus femhundra. När allt är över kommer hon inte alls att kunna försöka på nytt, för att en dag, när allt är annorlunda, se tillbaka på det här som en passage, passagen som hände innan allt blev bra. När allt är över, kommer allt att vara över. När allt är över är det inte alls så att det bästa inte har hänt än.

Och nu håller hon i blanketten och det är kväll efter den dagen som skulle bli en helt annan dag än det blev. Det har gått lite mer än två månader sen hon såg plusset och tiden stannade och fortsatte på samma gång och hon tänkte och hon bestämde sig till slut. Och hon vande sig vid tanken. Berättade för han som en del skulle kalla för pappa men som sa att han inte ville vara en pappa. Berättade för vänner och berättade för några kollegor. Hon tittar på blanketten som ingen av dem vet om. Hon tittar på blanketten som inte orkar berätta om för dem för då blir det ännu mer sant.

Hon satt i väntrummet redan en kvart innan hon hade tid. Hon lyssnade på Caesars på låg volym i lurarna för att inte missa när hennes namn ropades upp. Hon funderade på om hon skulle fråga om kön eller inte. När hon låg på britsen en stund senare efter att det kladdiga strukits på hennes mage och bilden uppenbarade sig på skärmen så tänkte hon: Candy Kane, jag längtar efter dig. Candy Kane, jag älskar dig redan och det får inte vara något fel på dig.

Det får inte vara något fel.

Det får inte vara något fel.

Barnmorskan som efter en stund stelnade till i sina rörelser. Barnmorskan som kallade in en kollega. Barnmorskan och hennes kollega som frågade om hon hade en man, nej de menade en partner. Barnmorskan som skickade vidare henne till sjukhuset. Barnmorskan som sa att de skulle kolla noggrannare där. Barnmorskan som sa att det inte var säkert att det var något fel, de skulle kolla noggrannare först.

Hon fick komma in direkt. Det satt andra i väntrummet men hon fick komma in direkt. Och att slippa vänta brukar ju oftast vara en bra grej men det enda hon tänkte var att det inte kunde vara en bra grej. Den här gången skulle en lång väntan varit så mycket bättre men visst hade Candy Kane rört sig på skärmen och var det inte rörelser i magen nu? Kände hon inte det där fladdret? Kanske, kanske var det inte fel ändå. Kanske var allt bara ett stort misstag. Det gjorde ingenting att hon satt här nu, hon skulle förlåta misstaget, bara det var ett misstag.

Bara det var ett misstag.

Bara det var ett misstag.

Efteråt, när de hade gett henne blanketten, sa de att hon borde åka hem och vila. Blanketten som hon skulle behöva fylla i eftersom hon passerat vecka 18. Men hon åkte inte hem. Hon gick på stan. Hon gick och fikade och hon strök sig till och med över magen som börjat synas och hon log till och med i samförstånd mot andra gravida hon såg för hon var fortfarande en av dem, en liten stund till. En liten stund till var hon en som skulle bli någons mamma. En liten stund till var hon någon som andra såg som någon som skulle bli någons mamma. En liten stund till var hon inte alls en som hade en blankett i väskan där hon skulle ansöka om att inte bli mamma. De som såg henne skulle aldrig fråga hur det gått, för ingen av dem skulle minnas att de sett henne den dagen. Och skulle någon mot all förmodan minnas henne skulle de bara anta att det hade gått bra. De skulle anta att det gått bra, för det brukar gå bra.

Nu skulle hon ha tittat på bilden på kylskåpet men istället fyller hon i blanketten och tar en promenad. Hon tänker på datumet som hon tänkt på varje sekund sen hon fick det. När kuvertet ljudlöst glider ner i brevlådan, tänker hon på att när det datumet kommer, är det vilket datum som helst. Och hon är vem som helst och inte någon som närsomhelst ska bli någons mamma.