Han skrev bästa sonetten

Skådespelaren och regissören Daniel Goldmann vinner Skrivas tävling med en sonett om en hjärtskärande erfarenhet som är närvarande i allt han gör.

Läs Daniel Goldmanns vinnande sonett här!

 

Du är först och främst skådespelare och regissör. Hur kom skrivandet in i bilden?

– Små chanser att smyga in skrivandet började dyka upp på olika ställen. Som skådespelare har jag fått skriva sångtexter och sketcher, och har även jobbat mycket med improvisation, vilket är likt skrivandet. Hittepåandet är detsamma. Man behöver ställa frågor som: »Vart kan det här leda?«

– Jag hade också turen att ha en fantastisk svensklärare i gymnasiet som gjorde skrivandet lustfyllt, och som ständigt utmanade mig. Ända sedan dess har jag tänkt på skrivandet som något jag vill göra. Sedan kom teatern in och då var det full satsning på att gå scenskolan och börja jobba som skådespelare.

Du har ändå gett ut en bok längs vägen.

– Ja, för sju, åtta år sedan hade jag jobbat rätt hårt och var tvungen att pausa lite. Då tog jag skrivlusten på allvar och gav mig själv en egen »skrivkurs« genom att testa mig fram, läsa handböcker och börja prenumerera på Skriva. Jag ville pröva olika tempus, perspektiv, genrer … och hade ett sådant uppdämt behov att berättelserna bara kom. Och samtidigt låg en längre berättelse under alltihop och bultade. Det blev en bok som heter Ande-tagen, en spänningsroman med övernaturliga inslag som gavs ut på Lava 2020.

 

Daniel Goldmann

Ålder: 54 år.

Bor: Stockholm.

Gör: Skådespelare och regissör.

På nattduksbordet: »Jag håller på att avsluta Sommarhus, senare av Judith Hermann, som framför allt formmässigt har varit väldigt kul. Innan det läste jag Kerstin Ekmans Löpa varg, vilket ju var … bland det bästa jag läst. Den gjorde mig både ödmjuk och inspirerad.«

 

Vad är din relation till poesi?

– Det närmaste jag kommit är sångtexter som jag skrivit till olika föreställningar. På så sätt har jag kommit in i att jobba med rytm och rim. Sedan har jag såklart stött på sonetter som skådespelare förr, och fått göra Shakespeare på blankvers. Att jobba med olika Shakespeare-översättningar har lärt mig att ibland prioritera rytmen framför ordvalen.

Hur tog du dig då an vår sonettutmaning?

– Min första tanke var: »Åh, sonetter! Det blir kul!« Men vad skulle det handla om? Jag tror att vi alla har våra grundteman, utifrån de liv vi levt och vad vi har varit med om. Något som måste berättas. Min sonett behandlar ett av mina grundteman; ett barn som förloras innan det får komma till livet. Det är ämnet som jag ständigt återkommer till. Vilken skrivande person som helst kan nog se på sitt skrivande i backspegeln och tänka: »Just det, det här skriver jag om hela tiden.« Vad man än skriver öser man ju ur sin egen själ.

Hur fungerade det att skriva om så stora känslor i ett så bundet format?

– Den begränsade formen snarare möjliggjorde det. Att prata om något som är så stort på en så liten yta var skönt. Jag upplever dessutom att smärta blir mindre när man pratar om den. Så kan man hjälpas åt att bära den.