Kuku Lele

»Vågar du spela om Pancev?« frågar Marko när han springer runt mig och vinkar efter en passning.

Jag tittar ner på mina träningsskor som jag ärvt av min storasyster. Min stortå kan vifta fritt utan att vidröra änden. De rosa linjerna runt det spruckna, nytvättade vita syntetlädret är slitna och hålen sitter tätt ihop av de hårt åtdragna neonlila skosnörena.

Marko måste ha sett att de är för stora. Boro också.

Mitt i Markos friläge faller regnet. Regndropparna avger ett dovt smattrande ljud när de faller och viker ner grässtrån på de få öarna av ogräs på fotbollsplanen. Dropparna bildar avtryck, lika stora som spelkulor, i den kakaobruna jorden. Dammoln förföljer oss när vi flyr regnet under en balkong och ser hur Damir och Salko tar upp sina strumpor som varit stolpar. De vinkar till oss och lyfter sina t-shirtar över huvudet så att vi ser deras nakna ryggar när de springer hemåt.

»Du är en liten fitta om du inte spelar om Darko Pancev«, säger Marko.

Jag hukar mig och knyter upp skosnörena samtidigt som jag lyssnar på hans flåsande andetag.

Boro går mot oss med den leriga läderfotbollen under armen. Han studsar bollen på mitt huvud och misslyckas med att fånga den, så han måste springa ut i spöregnet igen. När han kommer tillbaka ser jag hur han spänner upp ögonen och tittar på Marko. »Jag vill spela om din Van Basten«, säger han.

Marko sluter ögonen och skakar huvudet med korta, snabba rörelser och smackar med tungan.

I kvarteret går motorsågen igång med jämna intervaller och jag hör ljudet av en yxa som klyver ved. Jag förstår inte hur det plötsligt kan vara ljust när min digitala klocka visar fem. Normalt sett tittar jag redan efter grannar som är på väg in i vårt vita höghus för att springa efter dem och ta sällskap in. Men nu är det fortfarande ljust och mamma har ännu inte ropat på mig från balkongen.

»Spela med honom om Pancev«, säger Boro och stöter till mig på armbågen.

Jag ställer mig upp och tittar på hans rosenröda kinder. Hans ögon är som två mörka streck när han ler. När jag och Marko är ensamma kallar vi Boros frisyr för tutaoch säger att hans mamma klippte hans hår längs sidorna på en potta. Han går redan i trean – jag och Marko börjar ettan efter sommaren som aldrig tycks komma.

»Han har inget kort jag vill ha«, svarar jag.

Marko är kortast av oss tre och den enda som får gå ut i shorts. Han har skrapsår på knäna och även om hans ögon är busiga tycker jag om honom. Jag har aldrig listat ut om han uppskattar mig lika mycket som jag honom.

»Du får välja fem av mina kort om du vinner. Jag har Prosinecki, Savicevic, Van Basten, Gullit och den tyska målvakten«, säger Marko.

»Jag gör det om vi spelar Kuku Lele.«

Jag ser hur Markos ögonbryn fastnar i en position strax ovanför de halvt slutna ögonen. Han sparkar en sten så att den flyger ut i regnet och fastnar i den leriga fotbollsplanen.

»Då kör vi med hakan också.«

Marko kan få ha ett plåster på hakan. Jag är inte rädd. Boro slår till mig på ryggen och klappar händerna energiskt när han säger att jag ska ta Markos Van Basten.

Vi går ut i regnet. Jag känner hur skorna glider på leran samtidigt som regndroppar faller på mitt korta hår. När en droppe träffar min näsa skvätter det till i ögonen.

»Jag ska vara domare«, säger Boro och singlar slant med ett 100 dinar-mynt.

Marko börjar. Från bakfickan på de bruna, avklippta manchester-shortsen tar han fram sin mörkröda fällkniv med ett vitt kors och vecklar ut det största bladet. Han placerar långsamt udden på de svarta tygskorna och lyfter upp benet så mycket som han vet behövs för att ge kniven en knuff med pekfingret så att den voltar och sticks ner i marken.

Måste stå still minst tre sekunder, annars räknas kastet inte som godkänt.

»Jag är bäst när det regnar«, säger Marko. Han kliar sig på pungen och gör snabba juck i luften med spända knytnävar när han börjar nynna på segermelodin: Od Topole …

Boro lyfter upp kniven och tittar på mig. Jag ser förtroende i hans blick, tar kniven och gör ett korstecken över pannan, axlarna och landar osäkert med tre fingrar mot nedre magpartiet. Jag lägger den regnblöta kniven på den högra skon och lyfter benet över knähöjd. Innan jag släpper möter jag Boros blick och blinkar med ena ögat. Han ler och jag misstänker att jag blinkade med båda ögonen eftersom jag inte lärt mig tricket riktigt än. Kniven vrids framåt i luften och jag vet precis när jag släpper att kastet kommer att vara -perfekt.

Jag nynnar lågmält med i Markos segermelodi men är ändå stolt över att jag kan texten bättre än han: Od Topole, od Topole, pa do Ravne Gore.

Marko drar raskt upp kniven från leran och placerar den på knäskålen.

»Vet ni om ni är serber eller muslimer?« frågar Marko nyfiket och växlar blicken mellan mig och Boro.

Jag studerar koncentrerat hans ryckiga kast och ser hur Boro kvickt sjunker ner på marken för att räkna högt. Kniven lägger sig efter fem sekunder.

»Du hade tur«, säger Boro.

»Aldrig«, svarar Marko och ruskar om huvudet så att regndroppar från hans korta hår blandar sig med ösregnet och stänker på Boros rakade huvud och de utstående öronen.

Jag plockar upp kniven och lägger den på knäet.

»Min pappa sa att det inte kommer finnas några muslimer mer i vår stad«, säger Marko.

Av reflex söker mina ögon Boro och jag ser hur han spänner blicken i Marko samtidigt som han torkar bort regn från pannan.

»Din pappa vet allt eller hur?« säger Boro.

Jag släpper kniven och den faller på skaftet. För att inte visa svaghetstecken dämpar jag ett harklande ljud, då jag vet att knäet alltid har varit svårt, men förhoppningsvis kan jag ta alla andra kast på första.

Marko tittar allvarligt på mig, vänder blicken mot Boro och visar tänderna i ett brett leende när han återupptar melodin. »Pappa har fått soldatkläder. Han ska bli general i JNA«, säger han i en blandning av sång och tal. Jag upptäcker en klump i halsen när Marko sätter kastet från handleden. Tanken på att han kommer ta Pancev ifrån mig, min bästa sticker, får mig att frysa i regnet.

Kniven sticker till när jag håller den i ett fast grepp mot toppen av knäskålen. Jag hör Marko skratta, men vägrar lyfta huvudet så jag ser honom.

»Du är väl inte muslim va?« frågar Marko.

Jag knuffar till kniven och den fastnar i leran. Samtidigt som jag är lättad över kastet vet jag inte vad jag ska svara på hans fråga. På Markos ton förstår jag att det inte rör sig om en av hans frågor som går att undvika. Jag har aldrig hört orden förut – jag vet varken vad muslim eller serb är för något. Skamset gapar jag tvekande för att säga att jag självklart inte är en av dem som kommer dö.

»Han är serb som dig. Jag är muslim«, säger Boro innan ljud kommer ur min mun.

Marko stirrar misstänksamt på Boro och segermelodin avtar i volym för varje sekund. Det ser ut som han öppnar munnen ett par gånger innan han bestämmer sig för att säga: »Četnici är på väg. De kommer döda alla muslimer.«

De måste vara starka om de ska kunna ta ner Boro. Han har slagits med en vucjak, en tysk schäferhund.

»Har din pappa sagt det också?« säger Boro och lyfter upp armen i backhandposition mot Marko.

Jag vänder mig om efter grannar som är på väg in i vårt höghus där vi bor högst upp. Ljudet från motorsågen och yxan har avtagit och jag vet att mörkret faller fort.

»Min kusin från Sarajevo kommer i morgon. Han är 18 år. Han kan karate«, ljuger jag.

Marko brister ut i skratt samtidigt som kniven borras ner i leran från hans kast från axeln.

»Han har svart bälte«, fortsätter jag.

»Jag skrattar åt att du inte kommer kunna visa honom Pancev«, säger Marko.

Jag vänder mig om och tittar mot porten igen. Ingen syns till och jag oroar mig över att behöva stå och ropa på mamma i en evighet. Jag vet att jag inte behöver ropa länge innan jag får svårt att andas. Boro följer noggrant mina rörelser och ser orolig ut. Jag vill inte avslöja mig och tittar ner på en nybliven vattenpöl vid mina fötter samtidigt som jag drar handflatan genom håret och skvätter ner regnet åt sidan.

»Ta kniven«, säger Boro.

Jag sätter handleden på första, men bryr mig inte så mycket om det.

Marko måste missa hakan.

Aldrig någonsin har jag förstått hur det kan bli mörkt så snabbt.

»Ta fram Pancev«, säger Marko och placerar kniven på det blöta plåstret på sin haka. Jag ser hur udden formar ett litet hål på det nötta beigea plåstret som börjat släppa på båda sidorna.

»Marko. Du kommer hem direkt!«, säger en skällande röst i mörkret.

Marko rycker till och släpper kniven som slår om flera gånger och landar pladask i leran.

»Du hade tur«, säger Marko och jag känner okontrollerade rörelser i mina ögonlock samtidigt som han går baklänges mot ljudet av sin militärklädde gormande far.

Jag hinner knappt uppfatta vad som händer i mörkret. Boro står bredvid mig och det känns som han stirrar rätt igenom mina lungor medan bröstkorgen gör allt snabbare rörelser.

Jag vet inte varför Boro ville ha Van Basten så gärna. Han går iväg ett par steg före mig och hämtar sin fotboll.

»Boro«, säger jag försiktigt, knappt så det hörs i regnet. Han vänder sig om och jag ser hur hans ögon lyser i mörkret. »Kan du tända lampan åt mig i porten?« frågar jag.

Boro tittar på mig i några sekunder som känns som minuter och vinkar med mig. Han lägger armen på mina blöta axlar medan jag försöker gå på tå, men misslyckas för mina skor är för stora.

»Jag når inte upp till knappen«, säger jag.

Vi kommer in i porten och Boro sträcker sig upp och tänder lampan.

»Tack«, säger jag.

Boro öppnar porten, men jag hör att han stannar upp när ljudet av hans dragande steg försvinner i det starka skenet i den kloakluktande porten. Jag är inte rädd längre för att mörkret från trappen som leder ner till källaren ska sluka mig.

»Du Adi?« säger han. »Du vet att jag är serb va?«

Jag tittar ner på mina skor, ser hur kalla regndroppar faller ner på dammkornen på den steniga trappen, och tar tag i plasträcket med handen.

»Jag vet Boro«, svarar jag och undrar om jag inte borde le tillbaka.