Du är bra! Bättre kan du!

Andfådd står Tiffany utanför min tågkupé, rosig om kinderna. Jag ber henne stiga in med en behärskad röst som inte avslöjar hur osäker jag i själva verket är. Det känns som om jag ska dö lite grann, eller som om någonting viktigt kommer att gå förlorat.

Hon vill veta vilket besked jag gav till min mentor.

»Bra att du kom«, säger jag.

Hon kliver in och sätter sig på sängen, ännu klädd i klänningen hon bar på avslutningsceremonin. Kupén är nästintill färdigstädad och ser ut som när den tilldelades mig för fem och en halv månad sedan. Det är nästan som om ingen tid har förflutit och att det enda som nu finns kvar av skolterminen är nerpackat i väskor eller gömt i mina minnen.

Tiffany är nyfiken, det är hon alltid, men nu har hon en extra anledning att vara det, så jag säger bara rakt på sak:

»Jag har inte bestämt mig.«

Utanför tågfönstret glider världen förbi. Vi befinner oss på gränsen mellan Sverige och Norge, och ska strax anlända till stationen i Oslo där ett lov i två långa månader väntar oss.

»Jag visste det!« säger hon.

Jag blir genast lite bättre till mods. Hon säger det inte för att vara elak utan för att det varit uppenbart. Jag har knappt gjort annat än ängslat mig för vilket yrke jag ska välja inför framtida studier, och ändå kan jag inte bestämma mig. Så klart hon visste. Att inte välja blev på sätt och vis mitt självskrivna val. Jag kommer inte utbilda mig vidare på ett av de högre läroverken utan göra en paus på ett eller två år och få hjälp av en studievägledare. Det låter inte så dumt faktiskt. För Tiffany har det däremot varit ett barnsligt enkelt val, hon har alltid varit övertygad om att hon ska följa i sina föräldrars fotspår och bli lokförare. Hon säger att hon mår illa när hon inte får röra på sig, och helst av allt vill hon bli lokförare på ett skoltåg, som det här, eller på ett passagerartåg. Bara det finns människor ombord. Hon älskar att levitera fram på magnetremsorna och i fulla drag njuta av att vara i rörelse. Det får henne att känna sig levande, som en del av världen. Om jag känner henne tillräckligt väl så kommer hon inte tillbringa många nätter på stationen i Oslo. Hon måste vidare.

Jag tänker högt samtidigt som jag försöker få ögonkontakt med Tiffany, för att se hur hon reagerar.

»Vad skulle hända om man lämnar civilisationen och väljer att leva som en eremit i det vilda? Någon borde ha gjort det, kanske är de fler än vad man tror? Varför kan man inte bara slå sig ner vid en vacker plats bredvid en bäck med klart vatten, och där bygga sig en tågvagn av sådant som finns i skogen? Men en vagn som står stilla. Som ett gammalt hus.«

Hennes blick går inte att fånga.

»Du är lustig du. Det låter som om du vill tillbaka till hur det var förr i tiden, när människor bodde i städer. Det var ju inte särskilt lyckat eller hållbart, det förstår du väl att det inte är genomförbart. Då kommer du ingenstans och når aldrig fram till din fulla potential. Då har du stannat.«

Jag förstår själv hur dumt det låter. Det var bara ett infall och inte allvarligt menat. Städer, hus och att vara bofast tillhör med rätta det förflutna. Nu lever vi i ett fungerande nätverk av förbindelseled som tar oss vart vi vill med hjälp av magnetiskt leviterande tåg. Det enda som fortfarande påminner om gamla bosättningar är tågstationerna där sådant som odlingar, gruvdrift och annat som inte går att ta med sig finns. Därutöver har världen lämnats att ta hand om sig själv, vilket betyder att större delen av jordens yta har återgått till att bli orörd vildmark. 

»Du har rätt. Jag är bara lite förvirrad, det har varit en stor och viktig dag. Vi har tagit oss igenom årskurs nio, vi har satt oss i rörelse, och det är fantastiskt. Nu har vi äntligen besökt alla sju kontinenter och sett hela världen. Jag ser fram emot att snart anlända till slutstationen.«

Det är inte en lögn, jag älskar stationen i Oslo. Det var därifrån terminen startade och där den nu kommer att sluta. Den är störst i hela Europa och har tinnar och torn som på ett gammalt slott. Jag är väl en aning lillgammal, för bara äldre människor stannar en längre tid på en station, men jag ser fram emot skollovet och att få tillbringa min tid där med mina föräldrar.

»Jag var bara nyfiken och ville veta vad du valde. Jag tycker det är ett bra val, bättre än att välja någonting ogenomtänkt«, säger Tiffany med snälla ögon och reser sig från sängen. Hon delar inte min uppskattning av stationer. För henne är de bara ett stopp på vägen, ett nödvändigt ont för att upprätthålla livet på remsorna.

Det här kan vara det sista samtalet som vi har och jag vill ge henne någonting att minnas mig vid. Jag tar av mig halsbandet med halvädelstenar som vi fann vid ett stenbrott i Ryssland. Hon tar emot gåvan och ger mig en kram.

»Behöver du städa innan vi når fram«, säger jag, eftersom hon vanligtvis prokrastinerar tråkiga uppgifter.

»Det behövs inte, jag städade redan i går.«

Hon tittar på mig blygt och frågar:

»Vill du vara för dig själv?«

»Det var inte så jag menade«, svarar jag och ler. »Det är klart att du får vara här om du vill, jag frågade mest om du behövde hjälp. Fick jag välja skulle vi stanna på det här tåget i resten av våra liv, det känns så sorgligt att vi snart inte längre är skolkamrater. Hur ska jag klara mig utan dig?«

Jag sätter mig på sängen och slätar ut överkastet. Jag borde inte ha sagt så. Det är inte hennes fel att jag är osjälvständig och fäster mig vid människor. Mina tankar vandrar iväg mot min far som blev brännskadad av en tippande kastrull i köksvagnen när han gick i nian. Det har han många gånger berättat. Han brände sig så illa att han blev akut placerad i sjukvagnen som kopplades loss och i ilfart åkte till närmaste sjukstation i hyperloopen. På den tiden var hyperloopen ovanlig och för far var det första gången som han fick åka i de underjordiska tunnlarna.

Han kommer vara mycket stolt över mig, det vet jag, trots att jag inte kan välja. Det kunde inte han heller.

Det darrar till på handleden. Våra studieskärmar signalerar att rektorn har skickat ett röstmeddelande. Jag slår på ljudet så vi kan höra vad det gäller:

»Hej alla studenter! Vi närmar oss Oslo och kommer inte drabbas av några förseningar. Vi är framme om femton minuter. Jag vill passa på att tacka för den här terminen och för det arbete som ni har lagt ner. Ni har utvecklats mer än vad ni själva kanske förstår. En sista gång vill jag passa på att önska er lycka till, av hela mitt hjärta. Jag vill också påminna om att inte glömma någonting i era studentkupéer. När vi anländer kommer det finnas lastvagnar på perrongen om ni äger fler saker än vad ni kan bära med er.

Kanske ses vi igen!

Leopold Singh. Nionde Strömningen. Rektor i folkbildningens center.«

Vi är snart framme och det börjar bli ont om tid för att göra sig klar. Tiffany får fart på benen, öppnar kupédörren och säger halvvägs ut: 

»Jag måste byta om. Hej då och ha det så bra!«

 Det är såhär jag vill minnas henne, precis som hon är nu, sorglös och älskvärd och för evigt ung. Det ligger på vissas lott att vara födda till att vara ljuva, och så finns det människor som jag som är bitterljuva. Det har jag fått efter min far. För mig är det jobbigt med adjön men för Tiffany spelar det ingen roll, hon är mer som man ska vara. Mer ljuv. Jag kan inte hjälpa det och vill ta ett ordentligt farväl, men vet samtidigt inte vad jag vill säga henne. Livet måste ändå gå vidare. Jag måste gå vidare.

Jag plockar ner de sista kläderna i garderoben, lägger dem i en väska och drar igen blixtlåset. Att inte välja är också ett val. Det finns så mycket jag kan bli när jag är mer redo. Jag ska försöka lite mer eller försöka lite mindre, om det är vad som krävs. Vara mer ljuv och lite mindre bitter. Det skulle vara roligt att till exempel jobba på miljödepartementet och göra utflykter för att dokumentera arter i djur och växtriket. Det kanske kommer passa mig, och då får jag vara ute i det vilda under mer etablerade former än som eremit. Eller så kan jag bli lärare för nya generationer av resenärer i årskurs nio och undervisa förmågor som liknar mig och Tiffany. Elever som går igenom det vi nu går igenom.

Jag plockar upp en penna från schematavlan vid handfatet och bestämmer mig för att kliva ur min bekvämlighetszon. Snart är vi framme och jag behöver komma till ett avslut. Jag öppnar den tomma garderoben och skriver i taket på en plats som är tillräckligt dold för att städare inte ska se meddelandet, men tillräckligt synlig för att nästkommande elev ska upptäcka min hälsning.

»Du är bra!«

Jag tittar på meddelandet och inser att det är menlöst och inte vad jag vill förmedla. Vad vet jag om nästa person är bra eller inte, det kan lika gärna vara en dålig människa som hamnar i kupén, någon som inte förtjänar en glad hälsning. Jag borde skriva någonting smart, men vad?

Jag funderar en stund och stryker över meningen. Under skriver jag:

»Bättre kan du!«

Tågets hastighet saktar in och det känns annorlunda i kroppen. Som att jag nu är färdig med den här terminen och ser fram emot vad framtiden har att erbjuda. Utanför fönstret känner jag igen utsikten. Vi är framme.