Vinnarnovellen: Jungfrumark av Linnéa Friding

Med ett konsekvent och bokstavligt underifrånperspektiv och en aldrig sviktande närvaro vinner  Linnéa Friding Skrivas novelltävling på temat Bordet.

Text: Linnéa Friding

Jag klättrar genom en skog av ben. Stryker förbi en strumpbeklädd vad så nära att jag kan känna de små håren i min nacke resa sig. Väjer undan för en polerad herrsko som gör ett oväntat utfall. Det är en riskfylld expedition; sylvassa stilettklackar kan när som helst dyka ner över mig likt fåglar som försvarar sitt territorium, och något så litet som en obetänksamt placerad hand, ett byxben på avvägar, ett förfluget andetag mot ett blottat knä, kan leda till att jag blir upptäckt och infångad.

Terrängen är stundvis svårforcerad; en mur, ständigt i rörelse men obeveklig i sin orubblighet. Så uppstår plötsligt en lucka. En slumpmässigt synkron rörelse bland benen framför mig lämnar en stig öppen, som manar mig att fortsätta. Jag tränger djupare och djupare in i djungeln.

Allt eftersom jag lämnar civilisationen bakom mig förändras också landskapet omkring mig – marken blir våtare, benen ivrigare och rösterna grumligare. Luften är fuktigt varm mot min hud, finskjortan ligger klistrad mot ryggen. Doften av tung, söt parfym blandas med lukten av svett och damm. Jag fnyser föraktfullt när jag kommer på mig själv med att oroa mig för att bli smutsig om byxbenen – man kan ta pojken ur finrummet, men inte finrummet ur pojken.

Ovanför mig serveras varmrätten. Stek med gräddsås och svart vinbärsgelé, potatis, kanske skärbönor. Det suger till i magen; det måste vara flera timmar sedan jag åt mellanmål nu. Jag känner ett styng av saknad i bröstet, och för ett ögonblick tvekar jag. Minns min mors mjuka hand mot min kind. Mina små systrars gurglande skratt när jag roar dem med grimaser. Far som rufsar mig i håret när jag rusar förbi honom i hallen… Nej, avbryter jag mig själv bryskt, det här går inte an. Jag blundar, torkar näsan i skjortärmen, och frammanar istället bilden av Livingstone vid Kalahariöknens rand. En sann äventyrare går dit ingen väg finns, färdas bara framåt, gråter inte efter mor. Med nyvunnet mod, fingrandes på en inbillad mustasch, blickar jag morskt ut över djungeln framför mig.

Plötsligt ser jag mitt mål tydligt framför mig. Där, bortom en bekymmerslöst vippande damsko, uppenbarar sig en glänta för mig. Det är precis den sortens plats jag drömt om – orörd, fridfull. Ljus som strilar ned mellan en glipa i bordsskivorna. Jungfrumark.

Med hakan mot golvet fixerar jag blicken på gläntan, och gör mig redo. Tiden står stilla. Varenda muskel i min kropp håller andan. Pulsen dundrar i öronen – stimmet och stojet ovanför mig känns avlägset; som surret från en grannes tv genom väggen, eller det dämpade ljudet av barnskratt när vattnet sluter sig ovanför huvudet en sommardag på badplatsen. Så häver jag mig upp på underarmarna, och drar kroppen efter mig mot gläntan.

Med en enda rörelse drar jag mig in i en helt annan värld. Här, precis mitt under bordet, omgärdad av ett ystert staket av vader och knän, är jag trygg. Djungelns alla varelser och vidunder är på säkert avstånd. Vardagens mödor, det ok civilisationen lägger på en ung pojkes axlar, är som borttrollade. En melodi av klirrande porslin och uppspelta röster når mig genom glipan ovanför mitt huvud, men jag märker den knappt – här ligger en hel värld vid mina fötter. Jag har funnit djungelns hjärta, tänker jag för mig själv, mitt Victoriafall. En plätt fiskbensparkett utan herre.

 

Juryns motivering
Med ett konsekvent och bokstavligt underifrånperspektiv och en aldrig sviktande närvaro, för den välskrivna vinnarnovellen oss från matsalsparketten till outforskade djungler och tillbaka igen.