Första plats i novelltävlingen: Över gränsen av Monica Dahlander

Med hjälp av små, till synes oskyldigt vardagliga detaljer, vinner Monica Dahlander Skrivas novelltävling på temat Gränser.

Text: Monica Dahlander

Jag känner obehaget sprida sig ner längs ryggraden. Alla småhår i nacken står rakt upp. Det är dags igen. Flera gånger om dagen, vareviga dag. Den olustiga känslan börjar mer och mer närma sig panik. Flyktinstinkten får kroppen att spänna sig, och musklerna drar ihop sig. Jag känner att käkarna krampar, och förstår att jag spänner dem. Vad ska jag göra? Flykt hjälper inte. Jag kan gå och ta en kopp kaffe eller gå på toaletten, men förr eller senare måste jag tillbaka till min plats. Jag vet inte hur mycket längre jag kommer att orka. All spänning i kroppen gör mig så urlakad vid arbetsdagens slut. Jag bara sover och sover när jag kommer hem, eller ligger och stirrar i taket.

Jag blänger på pärmen som ligger till hälften på mitt skrivbord, till hälften på hennes. Den vita plasten ligger på skarven mellan våra skrivbord. Varför kan hon inte bara hålla sig på sin sida? Varför är hennes arbete mer värt än mitt, berättigat att sprida ut sig över min arbetsyta? Min plats är till för mina papper, mina pennor, mina saker. Jag har slutat säga till henne. Påpekar jag att pärmen tar plats på mitt skrivbord kommer hon bara att skratta lite förvånat, så där som hon brukar göra, och flytta den. Sen tar det inte lång tid innan något annat av alla hennes tillbehör ligger på min sida gränsen. Hennes saker är som tidvatten som böljar fram och tillbaka, fast utan den fasta tidsramen som tidvattnet ändå är vänligt nog att följa.

Jag tittar på pärmen och ryser lite. Äntligen reser hon sig upp och går bort mot fikarummet, säkerligen för att hämta en av sina otaliga koppar kaffe, som hon lämnar stående överallt. Jag väntar tills hon försvunnit ur synhåll och skjuter sedan bort pärmen med hjälp av min linjal, så att den ligger på hennes sida av skarven, där den hör hemma.

Hon är redan på väg tillbaka, med kaffekoppen i högsta hugg. Jag orkar inte se hur hon ställer den ifrån sig och lämnar kaffekoppsringar på bänkar och papper. Värst av allt vore om jag måste fråga om något. Då brukar hon komma över till min sida och ställa ner muggen. När hon går sin väg finns märkena efter muggen kvar. Paniken driver mig ut i fikarummet innan hon hunnit sätta sig på sin plats. Jag kan inte andas. Jag lutar mig tungt mot diskbänken och försöker lugna ner mig. Ett glas vatten! Jag smuttar på den kalla, klara, tröstande drycken och känner lugnet sprida sig alldeles för långsamt. Jag kan inte stå här för länge. Jag är inte känd för att ta långa kaffepauser. Folk skulle undra. Jag öppnar skåpet ovanför mikrovågsugnen för att ta fram min temugg och hälla upp lite te. Den är borta! Jag vet ju att jag ställt den där. Den står alltid längst fram till vänster i skåpet. Alltid! Jag börjar andas snabbare och grundare igen och känner hur jag blir kall inombords medan jag tittar i diskmaskinen. Den är inte där heller. Jag tar upp vattenglaset igen, och ser hur min hand skälver. Jag måste ställa ner glaset. Jag är rädd att tappa taget om det. Jag försöker ta några djupa andetag, ställer in glaset i diskmaskinen och går tillbaka till min plats. All energi har runnit av mig och jag sjunker sakta ner i stolen.

Annons

Det är då jag ser det. Där, på min sida av skrivbordet, på ett av mina papper, står min mugg. Fylld med kaffe. Hennes kaffe.

 

Juryns motivering

Författaren återger skickligt en upplevd maktlöshet och krypande obehag med hjälp av små, till synes oskyldigt vardagliga detaljer och låter de allt snabbare hjärtslagen höras mellan raderna.