Vinnaren: Ansatser av Mia Bäck Ljungqvist

Efter kvällsfodringen dröjer hon sig kvar. Det är så trösterikt, ljudet av hästarnas tuggande. Då och då bryts det stillsamma malandet av en nöjd  frustning. De mår bra, hon hör det. Utan att egentligen behöva tänka plockar hon undan resterna av dagens arbete, plockar upp en grimma som trillat ner på golvet och hänger den på dess rätta plats, ställer in hinkarna i foderkammaren, hänger ett täcke på tork utan att störas av leran som fastnar på händerna. Det är kyligt därinne, dörrarna står öppna mot vårkvällen utanför. Ännu vill hon inte gå in.

Hon går långsamt genom stallgången, stoppar de smutsiga händerna djupt ner i jackfickorna, en av tvååringarna sträcker nyfiket halsen mot henne, de stora känsliga näsborrarna vädrar. Hon stannar till, känner den varma luften av hans utandning mot kinden, den söta doften av hö. Utanför sjunger fåglarna utan att låta sig distraheras av mörkret som långsamt sänker sig. Hon blir stående en stund i dörröppningen, medan hundarna leker på gårdsplanen.

Det lyser i personallägenheten, en skugga rör sig där inne, fram och tillbaka mellan köket och rummet. I husets andra flygel ser hon Jacob tydligt, genom arbetsrummets fönster. Siluetten av hans axlar och nacke framför datorskärmens blå ljus.

Arbetet fyller dagarna, varje morgon kliver hon upp och fångas av en flodvåg av saker som måste göras. Inte en häftig våg, snarare trögflytande, fylld av lera, bottenslam och bråte. Obevekligt flyttar den henne genom dagens alla timmar. Planar ut och lämnar henne utmattad lagom till läggdags, bara för att börja om igen så fort det ljusnar.

Det är tur att de har Veronica. Hon är bra, en av de bästa de har haft. Handlingskraftig, rejäl, bra med djuren. Lugn, trots att hon är så ung. När hon faller av en av unghästarna i paddocken reser hon sig direkt och sträcker försiktigt på kroppen. Går fram till hästen, talar mjukt och vänligt. Sitter upp som om ingenting har hänt. De har haft andra som inte har klarat sådant.

Det har varit många här, hon minns inte namnet på dem alla. De flyter ihop i hennes minne, de har varit så lika varandra i åtsittande ridbyxor, stövlar och väst. Uppsatt hår, drivna och intresserade. Unga. Modiga. Hon har varit sådan själv, borde ha varit. Hon minns inte säkert, det känns så länge sedan. När hon tänker på den självklarhet med vilken hon kom hit, hur stark övertygelsen var om att just detta var vad hon skulle göra, då blir hon nästan generad. Väjer i minnet för den unga flickan som flyttade in. Hur hon tog över sadelhängare och skåp, boxar och hagar. Hängde in sina kläder i husets garderober utan att fundera ett ögonblick på vems saker som hade lämnat plats. Allt det där är länge sedan.

Annons

En gång i tiden kunde hon det latinska namnet på varje del av hästskelettet. Fortfarande skulle hon kunna rabbla för sig själv: femur, patella, fibula, tibia, tarsus. En rest av en barnslig längtan efter att känna varje ben i den älskades kropp. Men det är kunskap som man egentligen har väldigt liten användning för.

Den stora fuxen står först alldeles stilla. Han bär sitt huvud högt. Vaksam. Vaksam men inte rädd. När Jacob börjar leda honom framåt följer han med, men stannar efter bara något steg, påtagligt förvånad över rörelsen och tyngden av Veronicas kropp i sadeln. Men han låter sig lockas till att röra sig framåt igen, accepterar det nya och ovana, och efter bara ett par minuter travar han till synes avspänd. Veronica ler nu, klappar och berömmer. Jacob samlar upp linan, håller med en stadig hand nära haken och tar emot Veronica när hon sitter av, fångar in och sätter mjukt ner på marken så hästen inte ska bli skrämd av häftiga rörelser.

Hon står utanför paddocken, vilar armarna mot staketet. Det är ljummet i vinden, den lovar sommar. Hon blundar mot solen. När hon öppnar ögonen bländas hon av ljuset, det dröjer innan hon kan urskilja dem klart igen. Den vackra hästen med de mörka ögonen, flickan med kinderna rosiga av glädje och stolthet. Och Jacob, med sin slitna oljerock och mörklockiga hår. Han skulle behöva klippa sig snart, ser hon. Han öppnar grinden och räcker över linan till henne. Fuxen följer henne med långa lugna steg, rörelsen böljar genom den kopparfärgade kroppen. Det kommer att bli en verkligt fin häst. Hon släpper in honom i boxen och gräver i fickorna efter något att ge honom. Hon hittar bara ett par korn havre, men erbjuder dem med öppen hand. Den mjuka mulen söker över hennes handflata och med försiktig precision slickar han i sig det lilla hon erbjuder. De starka tänderna undviker hennes skinn med millimeter tillgodo, han skulle aldrig göra henne illa. Inte med vilje. Hon smeker det vackra huvudet. Över det tunga kraniet är skinnet hårt spänt, lent som siden mot hennes hand. Hon hör dem inte prata utanför längre, kanske har de redan gått för att ta in nästa häst.

Husets golv är anpassade efter människor som behöver kunna gå in utan att ta av sig skorna. Hårda, stryktåliga ytor. Material som inte kräver omvårdnad, som är lätta att rengöra eller byta ut. När hon kommer in på kvällen och ser alla de smutsiga skorna i hallen och det grusiga golvet, tänker hon att hon verkligen borde städa.

Jacob dyker upp i arbetsrummets dörröppning. Han har ett papper i handen, resultatet av dagens premieringar. Det har gått bra, bättre än de vågat hoppas. Två fyraåringar bland de tio bästa, och den allra högst bedömda femåringen är ifrån dem. Han är stolt, de grå ögonen lyser av en sällsynt glädje. Den får fäste i henne också, en värme långt ner i magen, samhörighetens resonans genom kroppen.

Detta är deras arbete, deras förhoppningar som har belönats. Timmar av funderingar och studerande av stamtavlor, linjer och kombinationer, timmar av omvårdnad och vakande. De borde ha varit där, borde ha sett resultatet. Nästa år måste de ordna så att någon kan ta hand om gården ett par dagar. Veronica kan säkert klara det. Om hon är kvar, man vet aldrig hur länge de stannar.

Hon låter drivorna av smutsiga skor ligga kvar på stengolvet och går för att laga middag istället, kanske öppna en flaska vin.

Det går fint med fuxen, Veronica har ridit honom ut själv flera gånger. Flera av de yngre fungerar bra i markarbetet, kanske kan man snart börja sitta på dem. Det är Jacob och Veronica som jobbar med de unga hästarna, själv åker hon ut till avelsstona för att se till dem. De kommer direkt när de hör bilen, de vet att hon har gott med sig till dem, selen och kraftfoder. De lunkar långsamt fram med sina osannolikt stora tunga magar, vet bättre än att trängas. Hon väntar medan de äter, samlar ihop hinkarna efteråt. Gammelmärren kommer fram och lägger huvudet mot hennes axel, vill bli kliad på bringan. Hon river lydigt och stora tovor av förbrukad vinterpäls lossnar. Belönas av en känslig mule som försiktigt kliar tillbaka i hennes nackhår. Du har det bra du, viskar hon med ansiktet begravt i den trassliga manen.

Hon ser det hända, eller tror sig se. Avstånd som vidgas skuldmedvetet, samtal som tystnar och byter riktning när hon kommer in i rummet. Men hon kan inget säga. Hur skulle hon kunna göra det? Flickan är ung men hon var själv ännu yngre. Egentligen är det bara rättvist.

Annons

De åker för att verka unghästarna på betet. Veronica får klättra in och sätta sig bakom passagerarsätet i pickupen. Ingen av dem säger något under den korta resan.

Ovädersljus över gärdena. Det regnar, omväxlande häftigt och lätt, ändå skiner solen och ljuset gör gräset onaturligt grönt.

Det är lätt att få hästarna med sig in i fållan, hon går med raska steg, rasslar med kraftfodret i hinken, sjunger som kvinnor alltid gjort för boskapen: Kom kom hästarna kom, kom kom hästarna kom.

Och de kommer, de stora kropparna tycks sväva över marken, de trängs runt henne innan grinden stängs bakom dem och hon får klättra över för att komma ut.

Hon och Veronica står utanför fållan, medan Jacob och de andra männen rör sig vant i hästflocken, att verka hovar är mansjobb. Hon hör hans skratt mellan röster och hovtramp. Ser hur hans händer stryker längs ben och halsar, hur hans erfarna blick noterar hull och skavanker.

På den begränsade ytan cirklar hästarna rastlöst, kastar med huvudena, stegrar sig mot varandra, men alla rörelser är avbrutna, förkortade. Likt dansare som bara markerar, som sparar sig under repetitionerna.

Hon tar ett steg bakåt och trampar i något mjukt, som en hög spillning eller en ostadig tuva. Instinktivt kliver hon åt sidan och tittar ner på sin grova kängor. På dem syns ingenting. Men ett egendomligt ljud kommer ur gräset. Ett gnällande, eller snarare ett svagt skrik. Det är en harpalt. Knappt större än en knuten näve, kan inte vara många dagar gammal. Den ligger på sidan i gräset, där hon nyss stod. Den blöder ur munnen. Det vänstra ögat, det enda hon ser, tycks hänga lite utanför ögonhålan.

Veronica står plötsligt intill henne, hennes ögon är uppspärrade, munnen öppen. Nu har hennes ansikte inget av det  vanliga överlägsna lugnet. Tvärtom ser hon ut som om hon ska börja gråta. Hon ser ut som det barn hon nästan är, tänker hon och en våg av något som liknar ömhet stiger inom henne. Stiger och sjunker sedan undan. Veronica pratar, munnen med den rundade underläppen rör sig, men hon hör inte vad hon säger.

Allt det där ska stanna hos henne, hästarnas oroliga rörelser, det märkligt starka ljuset trots regnet, det ynkliga ihållande skriket från djuret i gräset. Allt det, innan hon finner en tillräckligt stor sten och det blir tyst.

Hon tillbringar hela dagar i sadelkammaren. Ser med kritiska ögon över all utrustning, drar med tumnageln över sprickor och försvagningar i läder och metall. Städar, sorterar och slänger. Rengör och putsar upp det som är värt att spara. Det mesta får vara kvar, det är saker som är gjorda för att hålla länge. Händerna jobbar vant och säkert, lirkar med spännen, gnider med cirklande rörelser in fettet i lädret. Det blir som nytt.

Hon sträcker på ryggen, unnar sig lite kaffe och frisk luft. Hon ser dem komma på fyrhjulingen nere i sänkan. De har sett över sommarhagarna, dragit tråd, slagit i stolpar som ruckats ur läge under vintern. Veronica sitter tätt bakom honom, håller sig fast i hans jacka.

I rasthagen närmast stallet leker hästarna. De galopperar runt, runt, kanske känner de att sommarens frihet närmar sig. Kraften och tyngden av deras kroppar sätter marken i rörelse. Hon kan känna det under sina fötter, det går som en darrning genom jorden. All denna energi som väntar på att få ett utlopp.

Hon vänder och går in igen, står i dörren och ser raderna av prydligt putsade träns och sadlar. Det finns säkert något mer hon skulle kunna göra, men hon kan inte komma på vad. Kanske är det faktiskt färdigt?

Det är så svårt att veta.

 

Juryns motivering:

Med mycket god känsla för miljön, ett koncentrerat språk och en väl genomförd berättelse, lyckas författaren skapa stor närvaro och en känsla av obestämt hot. Det öppna slutet förstärker skickligt känslan av ambivalens och oro.

Läs vår intervju med vinnaren här.