Efter kvällsfodringen dröjer hon sig kvar. Det är så trösterikt, ljudet av hästarnas tuggande. Då och då bryts det stillsamma malandet av en nöjd  frustning. De mår bra, hon hör det. Utan att egentligen behöva tänka plockar hon undan resterna av dagens arbete, plockar upp en grimma som trillat ner på golvet och hänger den på dess rätta plats, ställer in hinkarna i foderkammaren, hänger ett täcke på tork utan att störas av leran som fastnar på händerna. Det är kyligt därinne, dörrarna står öppna mot vårkvällen utanför. Ännu vill hon inte gå in.

Hon går långsamt genom stallgången, stoppar de smutsiga händerna djupt ner i jackfickorna, en av tvååringarna sträcker nyfiket halsen mot henne, de stora känsliga näsborrarna vädrar. Hon stannar till, känner den varma luften av hans utandning mot kinden, den söta doften av hö. Utanför sjunger fåglarna utan att låta sig distraheras av mörkret som långsamt sänker sig. Hon blir stående en stund i dörröppningen, medan hundarna leker på gårdsplanen.

Det lyser i personallägenheten, en skugga rör sig där inne, fram och tillbaka mellan köket och rummet. I husets andra flygel ser hon Jacob tydligt, genom arbetsrummets fönster. Siluetten av hans axlar och nacke framför datorskärmens blå ljus.