Novellvinnare: Blås! av Paolo Nobis Sandén

 

Det här är inte bra. Det här är inte bra alls. Det borde ju storma som de sa på teve, annars kommer ju bandet bara stå där utan att deras hår eller träden bakom eller molnen ovanför rör sig ett enda dugg, och hur kommer det att se ut?

Det kommer inte att se bra ut alls. Inte rockigt. Inte pampigt. Inte alls.

– Men om vi bara tar och väntar lite…, föreslår Kalle bredvid dig.

Du låtas som att du inte hör honom, som att han inte står där och föreslår att ni ska ta och göra exakt samma sak som ni stått här ute i mitten av ingenstans och gjort de senaste tre timmarna.

– Jag pitchade med storm, försöker du förklara medan du blåser på dina stelfrusna fingrar. Bandet vill ha storm, låten handlar ju för fan om storm, vi måste ha det.

Annons

– Men herregud, det måste ju finnas någon inställning vi kan ta så länge, säger Ida och rättar till kameran som hon står och stöttar upp på höften, kameran som är så stor och tung att den kostar massvis av tusentals kronor per dygn att hyra och absolut måste vara tillbaka innan midnatt.

– Nej, det finns inga inställningar vi kan ta så länge, huttrar du tillbaka. Inte utan storm.

– Så vad gör vi?

– Jag vet inte, vi kanske kan…

– Fattar du inte hur jävla oproffsigt det här ser ut?

– Men om vi bara tar och väntar … försöker Kalle igen

– Vi har väntat! hojtar Ida så att hon nästan tappar kameran.

Som tur är behöver du inte komma på en bra replik för ni avbryts av ett ”Öh!” borta från fikabordet där bandet kurat ihop sig i campingstolarna som du och Kalle var och köpte i förrgår för sexhundra spänn.

– En sekund bara! ropar du mot dem.

Annons

Sen smäller du av vad du hoppas är ett någorlunda peppande leende mot Kalle och Ida innan du traskar bort till fikabordet och glider ner i en av de tomma stolarna.

– Tjena grabs.

– Tjena själv, muttrar trummisen under sin uppfällda luva. Så vad fan händer?

– Vad händer? Ja vi håller på och fixar lite medan vi väntar på att det ska ta och blåsa upp.

– Okej, och när tror du att det blir?

– Lite knivigt att säga faktiskt, fast absolut rätt snart, alla ställen jag kollade sa att blåsten skulle dra in någon gång på eftermiddagen och…

– Eftermiddagen? avbryter sångaren. Det är väl mer kväll nu än eftermiddag?

– Nja det… Ja i alla fall så kollade jag på tre olika ställen och alla sa: blåst, blåst, blåst.

– Jag förstår hur de känner, muttrar trummisen

– Och eftersom vi är riggade och klara så är det ju ingen panik liksom.

Du nickar mot trummorna och förstärkarna som du, Kalle och Ida ställt upp en bit bort och arrangerat framför några rejäla träd så att det ska se riktigt mäktigt ut när blåsten kommer och ruskar om trädkronorna.

– Men fan, jag tänkte på det där, säger basisten och rättar till sig i sin stol, skulle man liksom inte kunna fixa en vindmaskin istället, ja om det failar med den riktiga vinden. Eller är det typ helt svindyrt?

– Det är rätt dyrt ja… Och lite knepigt att fixa fram med så kort varsel tror jag.

– Jaja.

Han gömmer hakan bakom jackans uppdragna krage. Då får vi hoppas att det tar och blåser upp då.

Du nickar och gör tummen upp som om du inte alls hörde hotfullheten i hans röst och sen reser du dig upp och traskar tillbaka till Kalle och Ida som huttrande följer dina steg.

– Vad händer? undrar Ida.

– Vad händer? Ja vi snackade bara lite om upplägget och så där, gick igenom lite smågrejer.

Du stampar lite i marken och kör ner händerna i fickorna.

– Känns bra tycker jag, stabilt.

Sen tittar du upp mot den blygrå himlen ovanför er, mot den tunga filten av moln som bara ligger där, och medan du hummar en liten melodi för dig själv och stampar takten så hårt så att dina fotsulor börjar ömma känner du hur det bränner till nere i halsen och bak i tårkanalerna.

– Känns riktigt bra, mumlar du för dig själv. Känns riktigt, riktigt jävla bra.

 

Juryns motivering

Med driven dialog och humor målar vinnarnovellen in sin berättare i ett hörn och väcker läsarens empati.