Illustration: Kajsa Bergström

Vinnarbidraget: »Låt mig vara kvar här« av Emelie Åkerman

Obsceniteterna rullar rytmiskt ut från bilstereon. Fingrarna trummar på ratten och Bosse gungar i förarsätet. Med rätt rapmusik från högtalarna känner han sig som en kung där han glider fram i sin kombi. Isak hade tyckt att han var ”så jävla pinsam” om han såg sin pappa nu, men han är inte här att döma honom.
Ingrid kom på hemligheten när hon tog hans bil till affären. Hon sa inget, men sättet hon såg på honom när han hjälpte henne in med kassarna sa allt. Att hon lät det passera i tystnad påminner honom om varför han fortfarande älskar henne efter tjugo år.

– Vad fan är ditt problem? spottar hon ur sig med gestikulerande armar.
Med pulsen i topp fortsätter Cissi över gatan och slår en sur blick över axeln mot idioten som precis tvärstannat sin bil för henne.
Det låter som om gubben har ett disco därinne. Folk som inte kan lyssna på musik och köra samtidigt borde fan inte få ha körkort. Visst, hon gick och läste samtidigt men hon har fullständig koll i periferin.
Boken suger in henne igen. Över sidorna utspelas ett blodigt slag. Män dör skrikande åt alla håll i ett detaljerat lidande, kämpandes om vilken kung som ska styra riket. En av hennes favoritkaraktärer klyver precis en karl i tu när hon motvilligt ser upp för att öppna porten.
– Hej, säger hon till trappstädaren, men utan svar. Hon rycker på axlarna, killen kanske inte kan svenska.

Det är inget fel på Karims svenska men han drömmer så högljutt när han arbetar att han inte hörde. När man städar något som folk hela tiden kliver på så slutar man snart att se människor. Eller så börjar man slänga sopborstar omkring sig och då har man städat sin sista trapp.
Karim pluggar matematik men behöver få ihop till sommarlovshyran. Att städa är så tråkigt att han vill kräkas. Men snart går kroppen in i en rutin och tankarna flyter fritt. Han drömmer om Frida med det orangea håret. Hennes kropp är täckt av ljusa fräknar. Han vet det för att han har sett den, känt den, utan ett plagg som täckt den.
Medan hans hårda händer mjukt för sopborsten mot sig ser han henne dra ut sin hårsnodd igen. Lockigt hår faller ner över nakna axlar där hon precis låtit honom dra ned behåns axelband.
Ett slamrande rycker honom tillbaka till betongtrappan.
– Men mamma jag vill ju!
En kvinna i kostym drar ett barn uppför trappen och har vält sopskyffeln. Karim får lust att slänga sopborsten på henne. Hon tycks inte ens ha märkt det.

Och det har hon inte heller. Mamma är arg. Det gör ont när hon drar i armen men hon hör inte när Linnea säger ifrån. Hon drar bara hårdare då. Linnea vet att hon var dum i bilen men allt är bara så orättvist. Hon vill ju på kalas i morgon, fast det får hon inte för det är mammas helg.
När mamma krånglat av henne skorna utan att knyta upp dem ordentligt blir Linnea tyst istället. Hon går till köket och klättrar upp i fönstret där hon kramar om sina knän. Hälften av allt som var hemma med lägenheten är borta och har lämnat rummen ekande. Men köket är fortfarande tryggt.
Hennes teckningar sitter kvar på kylen och det luktar kryddor och gammalt stekos. Som minnet av gamla pannkakor. Alla fönster är fulla av blomkrukor förutom det som Linnea tycker om att sitta i, men hon tänker inte på att mamma har tänkt på det. Hon lutar huvudet mot knäna och ser mot det gråa huset mittemot.

Osynlig står Kerstin bakom sina persienner och ser på barnet i fönstret. Hon såg mannen flytta och kvinnan bli kvar, och förstod att paret måste ha skiljt sig. Hon ser städaren kliva ut ur porten, liksom varje onsdag. Så ser han plötsligt upp mot henne och hon backar skrämt från fönstret. Känner sig sedd fast han omöjligt kan ha sett henne.
Om Kerstin skrubbades, klipptes och kläddes ordentligt, skulle ingen se henne på gatan. Men nu syns hon på långt håll när hon går ut. Barn ser länge på henne medan vuxna är noga med att se ut som om de inte ser. Att synas så mycket får det att göra ont i Kerstin, och hon ser ingen annan lösning än att stanna hemma. Från sitt fönster ser hon världen osedd.

 

Juryns motivering

”Låt mig vara kvar här är en skickligt och kreativt sammanvävd stafettberättelse. En rolig och annorlunda berättad novell där de olika karaktärernas berättarröster framträder tydligt. Snyggt!”

Annons