Vi firar varje påsk i Lådan, i hennes hemland. Hon kallar huset som vi år efter år hyr där för Lådan. När hon var liten klippte hennes mamma ut fyrkanter på skokartongerna och klistrade över en bit plast så att hon skulle kunna se i kartongen vilka skor som låg i den och nu säger hon, varje gång vi kommer till området med sina fyrkantiga hus och breda panoramafönster, ”de här husen påminner om min mammas skokartonger”, varje gång vi kommer hit säger hon så. Jag vet inte om hon glömmer bort det från år till år. Jag låtsas tycka att det är lustigt varje gång, ber henne berätta om sin mamma igen och när hon gör det hör jag att meningarna redan finns inom henne istället för att uppstå genom hennes mun i samma ögonblick som jag frågar, hon har sin historia, hon har sin mamma. Vi ligger på rygg vid områdets pool. Den är formad som en njure. I ett litet hus intill finns ett litet gym och ett litet rum där man kan få massage för alldeles för lite pengar. Jag har gått dit en gång för några år sedan, det är fortfarande samma massös, jag går aldrig tillbaka för oljorna hon använder ger mig huvudvärk, vi talar inte samma språk, inte på något plan, jag förstod inte den gången när hon var klar utan låg kvar på massagebordet med naken rygg och väntade på att hon skulle börja igen, men hon hade lämnat rummet, och när hon kom tillbaka och såg att jag fortfarande var naken blev hon tvungen att förklara att hon var klar, finish, och jag kände mig girig, jag skämdes, och jag skäms för att jag skämdes, jag skäms för att jag unnar mig att skämmas för orättvisan, orättvisan behöver inte min skam. Vi ligger på rygg vid områdets pool och min rumpa har somnat. Hon svettas, huden är glansig, genom mina solglasögon verkar den orange. Hon har en äggskalsfärgad bikini och man ser bröstvårtorna genom den, man ser hennes könshår som avtecknar sig som mossa under. Jag ligger på rygg och tittar på hennes bröst och på hennes kön och hoppas att hon inte märker det, inte just nu, för jag vet att hon inte är lycklig just nu. Vi är i hennes hemland, vi är här varje påsk, hon har ingen familj här längre. Vi har bikinis, solglasögon och solskyddsfaktor som luktar kokos där vi ligger vid den njurformade poolen och fastän hon är vuxen känns det som om vi är tonåringar, det känns som om vi rollspelar en tonårstid som ingen av oss har haft. Jag tittar på hennes bröst genom bikinin och på hennes mage, hennes ålder syns bara på magen: naveln som har börjat stänga sig när hon halvligger, huden omkring den har börjat slappna och rynka sig. Mot eftermiddagen, när det har blivit för varmt, lämnar vi poolen och återvänder till Lådan. Vi tar genvägen genom det lilla naturområdet. Det är kargare än vad de fyrkantiga husens trädgårdar gör gällande. Trädgårdarna är fyllda av rosa och vita hibiskusblommor, de har mjuka gröna gräsmattor, de är omgivna av stenmurar med bougainvillea som vattenfall i papper. Det lilla naturområdet är torrt och gult, vi kliver över stenar, det växer små buskar där, det landar påfågelfjärilar på oss och vi viftar bort dem som om de vore flugor. När vi återvänder till Lådan äter vi bröd med mandarinsylten som hon köpte nere i hamnen. Hon talade sitt modersmål med mannen och kvinnan i affären, jag hängde bakom henne som ett barn och blev inte presenterad eftersom att hon inte kände dem egentligen, jag ville fråga henne sedan om mannen och kvinnan var gifta men hejdar mig: varför skulle hon veta det, och: det skulle verka rasistiskt, som om jag ville göra en poäng av hur familjekära alla är utanför Sverige. Hon har ingen familj här längre men hon återvänder varje påsk som en turist. Hon suckar i värmen, vi äter vårt bröd med sylt, hon har sandaler och en skjorta över sin bikini och svetten har redan börjat bryta igenom den. Vi tittar ut genom Lådans breda fönster som om vi vore ett par skor i väntan på att bli utvalda. Vi tittar ut på områdets identiska hus, på vår trädgård. Påfågelfjärilarna kommer aldrig hit.

Juryns motivering