Illustration: Kajsa Bergström

Vinnarbidraget: ”Kontorsgrannen”, av T. Steen

Hon balanserar A4-högen mästerligt där hon kommer trippande runt hörnet. Jag slits ännu en gång mellan att erbjuda min överflödiga hjälp som hon kommer tacka nej till, leende, och att låta henne ostört baxa in veckans ränteförändringar på sitt rum. Rummet som ligger så underbart lägligt mittemot mitt. Hon har inte märkt det, men jag har sakta, sakta, under tre veckors tid, millimetervis flyttat min datorskärm åt höger så att den inte längre skymmer sikten in till henne. Hon sitter vanligtvis med sin profil gäckande åt mitt håll, och när jag sitter i telefonsamtal brukar jag rita linjer i mitt anteckningsblock som efterliknar den höga pannan, uppnäsan och läpparna – åh, läpparna. Så när hon närmar sig går jag inte in på mitt rum utan sträcker fram mina händer i gesten som frågar ifall jag kan hjälpa henne.
– Nej tack, det går bra, skrattar hon.
Hon skrattar eftersom jag gör samma gest praktiskt taget varje gång vi möts i korridoren och hon bär papper. Vilket är ofta. Det var en period när jag slutade med att försöka hjälpa henne, eftersom jag var rädd att hon skulle få ett av tre möjliga intryck: Att jag tycker att hon är inkompetent, vilket jag inte gör. Att jag har tröttnat på mitt eget jobb, vilket jag inte har. Eller att jag är smärtsamt och huvudlöst förälskad i henne. Men det dröjde inte länge förrän jag obevekligen drogs tillbaka in i att ägna majoriteten av min arbetsdag åt att försiktigt beundra och diskret uppvakta min kontorsgranne. Allt detta mot mitt bättre vetande.
För det första så är hon gift. Lyckligt gift, verkar det som. Hon har ett inramat foto av honom på sitt skrivbord. Jag kan inte avgöra om han är snyggare eller fulare än vad jag är, men han verkar vara en sådan där modern man som kan vara hemma och vabba, eftersom hon var på jobbet när deras tvillingar hade vattkoppor. Jag avskyr barn, så där har han ett försprång. Men jag tror att jag kan få henne att skratta i mycket större utsträckning än vad han kan. Detta baserar jag på hur hon aldrig brutit ut i gapskratt medan hon pratat med honom i telefon. Jag kan däremot till min stora stolthet räkna sju gånger. Och då räknar jag förstås bara de telefonbaserade gapskratten som jag lyckats framkalla. Att nämna de andra nittiotre tillfällena vore inte rent spel. Oavsett måste jag dra slutsatsen att jag är roligare än vad han är.
För det andra är jag själv i ett förhållande, och har varit i flera år. Att bara kasta bort något sådant, som inte bara funkar bra mellan oss två i relationen, utan som även efter många års integrerande fungerar alldeles utmärkt i kombination med vänner och familj, för att försöka introducera en småbarnsmamma som jag förfört på jobbet, vore socialt självmord. Mina föräldrar skulle förskjuta mig. Och om våra vänner var tvungna att välja, vilket de förstås skulle vara tvingade att göra, skulle jag bli bortvald.
För det tredje tror jag inte hon ser på mig ens i närheten av det sätt jag ser på henne. Detta varierar förstås. En bra dag, när hon hämtat kaffe åt oss båda, utan att jag bett om det, och när jag märker att hon ansträngt sig för att få precis rätt mängd mjölk så som hon vet att jag vill ha det, känns det som att inga hinder egentligen föreligger. När hon berövar mig profilen, för att i stället se rakt på mig och le från sitt rum in till mitt och undra om jag har med mig matlåda eller om jag vill följa med ut och äta. Då tänker jag att hon mycket väl vet att det är just denna fråga som gör att jag aldrig har med mig matlåda, utan alltid är sugen på precis samma indiska, kinesiska eller thailändska mat som hon. Jag tänker att hon frågar för att hon kanske också anar det förbjudna mellan oss. Men andra dagar, som idag, när hennes man ringer och hon får den där extra lystern i ögonen och konspiratoriskt sänker rösten så inser jag att det bara är i mitt huvud vi är vi.
Likväl stannar jag alltid kvar tills hon gått, ifall hon skulle föreslå en after work, innan jag ger upp och åker hem till min pojkvän.

Juryns motivering

”En snygg, välkomponerad och inte minst underhållande novell som överraskar med sin oväntade vändning. Med pricksäkra beskrivningar och en underliggande intellektuellt torr humor leker författaren med läsarens förväntningar.”

Annons