Vinnarbidraget: Gården av Tobias Haglund

Tobias Haglund  vinner Skrivas novelltävling på temat Skördetid.

Text: Tobias Haglund

 

Åke ristade i sanden med en pinne. Han lade pinnen bredvid och vände sig mot Annika. ”Jag kan inte förstå det!”

”Låt det vara.”

”Hur?”

Annons

”Bara släpp det.”

”Nej. Det går inte.”

”Hon älskar oss.”

”Gör hon? Gör hon verkligen det?”

”Älskling!”

”Jag kan inte förstå att hon… ja att nån kan göra så. Att begära nåt sånt!”

”Ja…”

”Vad?”

”Men du vet vad jag tycker.”

Annons

”Nej.”

”Älskling, du vet.”

”Säg det istället.”

”Det kan ibland vara lite arbetsamt att vara i din närhet. Nej! Gör inga grimaser åt mig, du vet ju hur mycket jag älskar dig. Men andra. Ja! Tänk på andra. Du kan inte kräva att alla orkar… ja i alla fall inte på samma sätt som du orkar vara igång. Du är så energisk.”

Åke satte sig ned i sanden, grävde upp ett ogräs som växte under en sten och rullade den mellan fingrarna. Han knäppte iväg den och suckade.

”Vet du vad som inte betyder något? Ja för henne alltså.”

”Tradition?”

”Ja-jo, det också, men där! Ser du där?”

”Gungan. Som du klättrade upp i trädet för att kunna hänga dit.”

”Ja och sen ramlade jag ner. Vi skrattade åt det i åratal. Vi skrattar fortfarande åt det! Sen… Jag hade – ja vad kan det ha varit? – på sin höjd några tjugolappar varje månad kvar. Så mycket slit som det låg bakom gården. Och än idag faktiskt. Det är ju ingen lätt uppgift det här.”

Annika satte sig bredvid och la huvudet mot Åkes axel.

”Älskling, jag vet allt det där. Du får inte ta det så personligt. Det är dyrt att bo i Stockholm. Mycket dyrare än här och speciellt för oss på den tiden när vi flyttade in här.”

Lina klev ur huset och sträckte på sig. Hon gäspade och hälsade god morgon åt sina föräldrar. Hon satte sig på andra sidan Åke och pekade bort.

”Kommer du ihåg gungan, pappa?”

”Jo.”

”Bra tider.”

”Det jag inte förstår är varför just nu?”

”Pappa…”

”Precis före skördetid. Värdet på gården är ju det samma även efter vi skördat. Då kan vi sälja både gården och vetet.”

Lina suckade och reste sig. Annika kysste Åkes axel.

”Älskling…”

”Vad är det nu? Är jag orimlig? Är jag irrationell? Om vi ändå ska sälja bort våra minnen för pengar kan vi väl se till att få ut max.”

”Jo, men när…”

Åke reste sig, tog tag i Linas hand och pekade med den på stallets tak.

”Där låg vi och berättade sagor om hur vi skulle ha det i framtiden. Kommer du inte ihåg alla underbara stunder?”

”Pappa, vi har aldrig gjort det.”

”Åke, det var du och jag. Lina är vår dotter.”

Åke stirrade på Lina. Hans underläpp darrade. Han vände sig mot Annika och sen tillbaka till Lina.

”Det vet jag väl. Jag vet! Jag bara skojar. Förstås. Men faktum kvarstår. Vi får mer pengar om vi väntar på vetet… Vetet…”

Åke såg ner i sanden där dagens datum stod ristat.

”Sand överallt…”

”Pappa, mamma orkar inte längre.”

”Det är inte sant, Lina!”

Åke vände sig mot Annika.

”Åke, det är inte sant. Jag orkar fortfarande. Men ibland är det skönt med lite hjälp. Vissa dagar har du så mycket energi och… Jag är så rädd att du ska ramla ner från ett träd och att jag inte ska veta vad jag ska göra eller ens säga. Jag stannar gärna på gården, som du vet, men kanske behöver vi ändå lite hjälp. Med hemtjänsten och om jag kan…”

”Mamma! Lyssna på dig själv. Det går inte längre.”

Åke tog tag i Linas hand igen.

”Lina, du fyller trettio idag.”

”Ja.”

”Och jag är sextioåtta. Lustigt hur tiden bara… försvann. Jag är ju samma pojke som… som då. Älskling?”

Åke sträckte ut handen mot Annika som sken upp, torkade sina ögon och tog tag i hans hand.

”Ja?”

”Kommer du ihåg på taket där?”

”Ja självklart gör jag det!”

”Med alla berättelser om framtiden… De försvann liksom i minnena här, på gården. Vet ni? När jag tänker tillbaka och minns alla stunder, ja då tänker jag ’det var på gården’. Vilket det var, men den var inte huvudrollen. Nej, gården var en fin bakgrund till allt viktigt i mitt liv. Den stod där bakom på nåt vis, bakom bilden på min gravida fru eller bilden på min fräkniga dotter. Gungan betyder ju ingenting utan en Lina som gungar… Älskling, i framtiden, när mitt minne sviker mig, kan du inte fråga: minns du gården?”

 

Juryns motivering

Genom en rakt igenom stark dialog utan onödiga förklaringar gestaltas en familjs nutid, dåtid och framtid på ett sätt som berör. Formen vinnaren använder visar att man kan skriva en novell på så många olika sätt.