Jag kunde inte förneka att hon såg bra ut. Som en äldre version av en ung Joan Baez. Hon var en diamant. Kolsvart hår och ett ansikte vackert slipat av den konstanta sorgen. Jag var rost. Spiksjuk och korroderad och lönlös att reparera. Kvinnan gick fram till baren och ställde sig bredvid mig. Med sig hade hon en medelålders hund. En skotsk terrier. Svart.

“Är det okej att ha hundar här inne?” frågade jag.

Kvinnan vände sig mot mig och lade fingret mot sina läppar.