Kollage: Kajsa Bergström

Vinnarbidraget: ”Flykten från en fest”, av Gustav Felander

Den gråhårige mannen med det magra ansiktet förklarade för expediten att han gav fan i att det var över fyrahundrafemtio kronor det handlade om.
”För sista gången, behåll växeln!” kved han och ryckte åt sig cigarettpaketet från disken. Sedan lämnade han jourbutiken med samma vingliga steg som han kom in med.
Utan någon särskild anledning ställde han sig i det dunkla skenet framför en busskur och tände en cigarett. Sedan drog han ett långt, sagolikt tillfredsställande bloss.
Han blickade upp mot stjärnorna och vinkade högtidligt till dem. Han struntade i att det bara var fyra plusgrader ute, det här var det bästa initiativet på länge.
På andra sidan busskuren, uteslutande i svarta kläder och med alldeles för mycket rouge på sina tjocka kinder, stod en flicka och förbannade den 14 juli 1997, vilket var den dag hon föddes. Detta var en döda-tiden-lek hon sysselsatt sig konstant med sedan barnsben.
I ögonvrån fick hon syn på rökmolnet ovanför den gamle mannen och gick oförskräckt – till och med för att vara hon – fram och frågade om hon fick bomma en cigg.
”Ja, men på ett villkor”, sa den gråhårige mannen och räckte henne paketet.
”Vadå?”
”Att du delar den med mig.”
Hon synade honom från topp till tå. Det var någonting både skrämmande och rogivande med hans tunna, skröpliga gestalt. Hon nickade och kupade sin hand runt tändaren när den for fram till hennes mun.
”Arthur Berg”, sa mannen och sträckte fram sin hand.
Hon tvekade.
”Jag är ingen farlig man.”
”Jag är ingen farlig kvinna”, högg hon tillbaka.
Arthur Berg log. ”Det tror jag säkert.”
”Elsa Persson”, sa hon och skakade hans hand.
Han spejade ut över det öde torget framför dem. ”Så vart är du på väg?”
”Jag vet inte.” Hon suckade. ”Bara bort härifrån. Hem.”
”Hur gammal är du? Får jag fråga det?”
”Fjorton.”
”En fjortonårig flicka som vill hem en lördagsnatt klockan…” Han såg på sitt armbandsur. ”Halv tolv? Du verkar inte vara en flicka som alla andra, Elsa Persson.”
”Borde jag vara det?” sa hon fort, men ångrade detta direkt och vände blicken mot de svarta kängor hon stod parkerad i.
”Det borde du verkligen inte”, sa Arthur och menade vartenda ord.
En tom, nedsläckt buss passerade dem och de fortsatte röka sina respektive cigaretter under tystnad.
När de var färdiga frågade Elsa Persson om hon möjligtvis kunde få en till.
”De där sakerna kommer att döda dig”, sa Arthur och stoppade in en cigarett i sin mun, tände den och räckte henne.
Hon tog emot den med viss tvekan.
”Bättre det än nåt annat.”
”Kör du på tillräckligt länge så kommer de att mutera cellerna i dina lungor”, sa han och hostade till. ”Och sen kommer cancern att sprida sig till ditt skelett, bortom all räddning, och när dina vettskrämda vänner försöker få bukt på sin sorg genom att anordna en levande begravning för dig kommer du bara att vilja fly. Bort från allt.”
Hon stirrade på honom. ”Vad är en levande begravning?”
”Det är precis vad det låter som. En vedervärdig tillställning där folk trippar på tå runt dig och håller pinsamma tal om något dunkelt, romantiserat förflutet. Och käkar kaviar och dricker dyra viner. Allt bara för att du råkar ha max fem veckor kvar att leva.”
Han såg förvirringen i Elsas isblå, övermascarade ögon.
”Jag har två döttrar och en älskvärd fru, men just nu behandlar de mig som om jag var ett delikat, jävla stearinljus mitt i stormens öga.” Han blundade, vände sitt huvud mot himlen och lät sedan cigarettröken sippra långsamt ur näsborrarna.
”Arthur Berg, välrenommerad stadsplanerare, älskad familjefar och kvasifilantrop, hittades igår ihjälfrusen tillsammans med Elsa Persson, allmänt förvirrad flicka, på ett torg i förorten.”
Orden fick Elsa Persson att känna ett konstigt samröre med Arthur Berg, och hon skrattade åt detta, men avbröts nästan direkt av att Arthurs telefon började vibrera intensivt.
Han lyfte oberört upp den ur sin smoking, stirrade en stund på dess skärm och stängde sedan av den.
”Vem var det?” frågade Elsa och följde telefonen med blicken när den återvände in till Arthurs bröstficka.
”Det spelar ingen roll”, sa han. ”De kan vänta. Jag har ingen brådska.” Han placerade sin hand på hennes axel. ”Du ska hem. Din buss är försenad. Och är det nåt jag har lärt mig under mitt femtioåttaåriga liv så är det att man aldrig ska lämna en vacker flicka i sticket om man verkligen inte behöver.”

 

Juryns motivering

”En välskriven novell där författaren lyckas med det svåra konststycket att skapa en dialog som känns levande. Den inledande meningen väcker läsarens intresse, utan att avslöja för mycket, och det hela knyts ihop fint mot slutet av texten. Kompositionen är genomtänkt och det vilar en filmisk känsla över berättelsen.”

Annons