Illustration: Kajsa Bergström

Vinnarbidraget: ”Den här kroppen” av Hanna Nordlander

Det kliar under näsan.

Kommer de snart och hjälper mig tro? Den här kroppen. Det här rummet. Jag ligger på sidan. Ser mina smycken i silver på sängbordet och så porslinskatten. Den vinkar med ena tassen. Jag vinkar tillbaka, men inget rör sig. Min hand är tryckt mot mina tunga bröst, svettigt. Knäna trycks ihop – har de glömt att lägga en kudde mellan knäna? De vet ju att det kan bli trycksår av sådant.

Så hör jag rösterna utanför; de blir kvar där en stund. Röker antagligen och luktar förstås apa efteråt, när de kommer in till mig. Så står de i mitt sovrum, undrar om jag sovit gott. Jag svarar ja, för vad ska jag svara, och att det kliar så under näsan. Den ena lutar sig över mig, gnuggar med en frottéhandduk. Jag tänker på askfat.

De tar bort kudden som har legat mellan mina knän sedan tidigt i morse. Just det, de var ju här, inte samma, men ett par andra. Gav mig att dricka och jag satte i halsen. Sedan vände de på mig, framstupa sidoläge, hade de skämtat. Och en kudde mellan knäna. Ändå trycker det så.

Nu ska de vända mig på rygg. De tar sats, drar till i lakanet. Åhej. En av dem har dålig rygg och grimaserar, men säger ingenting. Taket är likadant som alla andra morgnar på bäcken, även om persiennerna gör olika skuggor beroende på årstid och tid på dygnet. Om natten är det billyktor som får skuggor att svepa över takväven; nu syns ingenting. Då är det mulet.

När var det jag var ute senast?

Annons

En gul tvättlapp far över min kropp. Jag ligger helt oskyld, fryser om de delar som blivit fuktiga. Men skönt att få bort gammal svett från nattens drömmar. De håller upp en arm i taget, kommer åt i armhålorna, tvättar under bysten. Gummihandskarna lena mot skinnet. Så pudrar de babytalk i vecken, lägger ditt lappar av flanell. Säger att det röda ser mindre ilsket ut idag.

De tvättar mig på ställen ingen har rört utan handskar på åratal. Avlägsna minnen av darrande beröring, fingrar, läppar, rädda för det kvinnliga. Och sedan det äktenskapliga, välkända. De kallar det för underredet, skämtsamt, alltid mer dialekt när de tvättar mig där, fast jag inte vet vad som kan vara så roande med mitt underliv.

Ryggstödet vinklas upp och brösten faller åt sidan ännu lite mer. Hej tår. Säger jag inte högt förstås. Tånaglarna långa och lite lack kvar sedan i somras, då en av vikarierna hade med sig en korallfärgad flaska. Jag tänker att jag vickar på tårna. Ingenting. Nu tar de tag under var sin arm, och jag lutar mig över min kropp medan de håller emot. Ryggen blir tvättad. Jag ser ärret på smalbenet från den gången jag villade bort mig från stigen. Det blev ett djupt jack, ja, jag ramlade och jag tappade ut alla bären jag plockat under dagen. Ett annat ärr är från stryket jag fick efteråt. Inte var det meningen, men örfilen fick mig att tappa balansen och ramla in i skåpshörnet, det vassa. Ärret syns inte under håret, men jag vet att det är där. Fem stygn. Vad han ångrade sig sedan, pappa.

Kläder träs på min kropp, på mina ben. Underbyxor; strumporna som är ett sjå. Byxor med resår. Genom jumpern är världen mjuk i kanterna, tills jag kommer ut i halsöppningen och vi skrattar åt mitt hår som blir statiskt. Varje morgon. Och så upp i stolen. Jag kasar genast ned.

Håret ja. De kammar det, tunt och kort, som på gamla kvinnor. Det är ju det jag är. Inget att slänga med längre, det kvinnliga borta. Men parfym vill jag ha, även om ingen kommer om dagarna, så vill jag lukta lite gott. Innan jag hinner protestera sprutar den ena på mig en söt och tung doft. Svärdottern som har köpt. Inget ont, men jag är mer den blommiga typen. Nu får jag ha det söta runt mig hela dagen, kanske natten också. Onsdag är duschdag, men vad är det för dag idag?

Frukostens smulor över mage och lår. Ikväll, när de flyttar över mig till sängen igen, kommer någon att säga en liten lustighet om det. Och jag kommer att låtsas att det är roligt, det är så vi gör. Så vi klarar oss.

Några timmar till lunch, vi ses, hejdå.

Och det kliar under näsan.

Juryns motivering

Annons

Med stor närvaro och minimalistisk melankoli skapar månadens vinnare en brygga mellan det nuvarande och det förgångna genom att med små enkla medel visa läsaren att människan fortfarande är människa, även när hon är som svagast.