Novelltävling

Vinnarbidraget »Där vägen tar slut« av Malin Bengtsson

Det var när hon rundade hörnet vid Fjärde Långgatan som hon lade märke till att ett flygande tefat hade kastat ankar bland träden nedanför Oscar Fredriks kyrka. Bland nyutslagna syrener och annan spirande vårblomster vräkte den svulstiga farkosten ut sig precis där vägen tar slut.
Hon blev stående på gatan och blinkade misstänksamt med ögonen. I detsamma slog kyrkklockan ett slag och en samling kajor sköt upp från träden som svarta projektiler.
”Herre jävlar” mumlade hon och drack hastigt två klunkar från en flaska renat hon bar i handen. Hennes hamrande hjärta återhämtade sig som på given signal och föll åter in i en jämn rytmik. Kyrkklockan stötte fram ytterligare elva dån. Ekot vandrade längs fasaden på den nyresta huskroppen på andra sidan gatan, letade sig in genom ett öppet fönster och studsade runt i en jättelik kristallkrona innan det tystnade. Hon visste inte om hon var rädd men tänkte att hon nog borde vara det.
Lika rädd som de gånger hon blivit hotad med kniv? Eller lika rädd som då hennes enda dotter bestämde sig för att aldrig låta henne träffa sitt barnbarn igen? Nej, så rädd kunde hon nog aldrig mer bli. Hon rosslade till och hostade tills lungorna sved. Så fiskade hon upp ett läppstift ur fickan och färgade läpparna knallröda. Rädsla hörde gårdagen till.
Hon tittade upp mot tefatet igen. Det såg inte så farligt ut. Mest lustigt. Det var cylinderformat och rött till färgen, inte alls olikt en jättelik julost. Dess silhuett var kantad med jättelika strålkastare och farkosten tycktes snurra runt, runt. Det såg festligt ut och hon log lite snett med ena mungipan. Strålkastarna bytte färg och blinkade inbjudande mot henne.
Hon böjde huvudet från ena sidan till den andra och drog den lila dunjackan tätare om sin späda kropp. Så började tefatet plötsligt att spela musik. Natten hade för länge sedan passerat all reson och rimlighet men när tonerna av Bob Dylans ”Maggie’s farm” ljöd genom parken fick ordet absurditet en ny innebörd.
Hennes inre väsen svällde av upprymdhet och när själen liksom inte längre rymdes i kroppen brast hon ut i ett förlösande gapskratt. Hon lät huvudet falla bakåt, blottade sitt tandlösa leende för jorden, himlen och universum och skrattade tills luften tog slut. Sen torkade hon sina blöta kinder, lösgjorde sig från påsar med pantburkar och parkerade kundvagnen under en nyutslagen syren. Med bestämda steg började hon gå upp för trappan.
När hon kommit halvvägs upptäckte hon att tefatet i själva verket var en karusell. En sådan där gammeldags, vacker karusell med cirkushästar som rörde sig upp och ned till musiken. En sådan karusell som hon visste fanns i närheten av Eiffeltornet i Paris, det hade hon sett på ett vykort som någon skickat till henne någon gång. När hon hade en adress.
Hästar målade i regnbågens alla färger svischade förbi och hon klättrade de sista trappstegen upp. Plötsligt blev hon varse att en människa satt på en av cirkushästarna. När hästen närmade sig såg hon hur han ställde sig upp i stigbygeln, höjde hatten till hälsning och sjöng så högt han bara orkade:
”I ain’t gonna wörk on Maggyyyys farm nomore.”
När han var framme vid henne tog han ett stadigt grepp om hennes handled och ryckte upp henne i sadeln bakom sig.
”Brorsan?” undrade hon klentroget. De hade inte setts på över tjugo år.
”Japp!” skrattade han precis som vanligt. Hon förstod ingenting.
”Är du redo?” frågade han. ”För nu drar vi!”
Så tog han tag i hästens tyglar och manade på. När hästen tog spjärn och sköt ifrån karusellen ut i luften fnittrade hon förtjust.
”Precis som Mary Poppins!”, skrek hon.
Brorsan skrattade tillbaka när hästen galopperade i luften, ut i universum och upp mot himlen. Gatorna nedanför var tomma. Ingen bevittnade deras avfärd. Och ingen skulle än på många timmar lägga märke till den livlösa lilaklädda figur med blodröda läppar som vilade i gräset under syrenerna vid Oscar Fredriks kyrka.

Juryns motivering

Med en egen tolkning av temat leder författaren sin läsare genom en novell som både överraskar och lämnar spår. Med små medel och genomtänkta detaljer målas bilden av huvudpersonen bitvis fram, utan att för mycket avslöjas. Berättelsen hålls samman av ett träffande och innovativt bildspråk, och resultatet blir ett prov på riktigt god novellkonst.

Annons