– Men svara då! Vad gjorde du där mitt på sjuttiosträckan, och varför kastade du ägg på bilarna?
Jag gav den unge aspiranten en sur blick. Det gjorde hans äldre kollega också, som för att säga att han skulle hålla sin snoriga näsa utanför förhöret och bara ägna sig åt att lyssna och notera.
– Det går liksom inte att förklara, sa jag.

Du kommer till en punkt i livet. Barnen behöver dig inte längre, du ser på personen vid din sida och undrar vem han är. I samma veva får du sparken. Neddragningar. Hårdare tider. Tack för din insats, och allt det där tramset. Där står du med din gymnasiekompetens och ditt deltidsarbete i mjölkkylen, och när syjuntan har höstfest glömmer de bjuda dig. Det är i det läget du kommer att tänka på äggen. Dålig planering som vanligt: alldeles för stor leverans och utgånget datum.
Du tar en taxi och låter den släppa av både dig och lådan med äggen någonstans där Täby övergår i Danderyd. Du börjar försiktigt, slänger halvhjärtat iväg ett rödstämplat ägg på en gammal Audi, men förarens ilska sporrar dig. Ett ägg träffar en helt ny Mercedes mitt i prick på vindrutan, ett landar på taket till en Morris Minor. Snart far de som projektiler på Toyotor i gråmetallic och nytvättade Volvobilar. Du vet inte längre vad som händer, bara att armarna vevar på med nyvunnen kraft som vore de pistonger i ett gigantiskt maskineri. Förarna vet att det är svårt att stanna där du står om de inte kör upp på trottoaren, men där rör sig barnvagnar, tonårsflickor, och en gammal gubbe med en lika gammal hund. I stället tutar de, skriker inifrån sina glasburar, ger dig fingret.

– Vi kommer ingenstans om hon bara ska envisas med att sitta och tiga, mumlade den äldre polisen.
Han hade tunt kornfärgat hår, omsorgsfullt kammat över en glesbevuxen skult, och glasögon med svarta, ovala bågar. Han blinkade lite för ofta. I den ena mungipan satt en alldeles rund, krämfärgad brödsmula. Jag lät blicken klättra över det tunna laminatbordet, de ranka stolarna med sina insektsben av ihåligt stål, det låga fönstret med sina stormönstrade, stiliserade vassbladsgardiner. Aspiranten fyllde i förhörsprotokollet på en laptop. Han drog upp en näsduk ur fickan. När han vände sig om för att torka sig om nosen kastade jag ett öga på skärmen. Det var illa stavat med åtskilliga röda streck i formuläret. Till och med mitt namn var fel.
– Avbryter förhöret 14.10, skorrade den äldre polisen. Nu tar vi kaffe, fortsatte han med en nick till den yngre.
Jag satt kvar på min stumma stol i det själlösa rummet, vänster hand nerkörd i den rymliga byxfickan. En slät, oval form vilade lätt i mitt grepp, passade precis i handens naturliga rundning. Jag lät fingrarna spela över den svala ytan. Hur hade jag hamnat i den här situationen, jag som aldrig ens cyklat mot rött?
Dörrhandtaget slogs ner av en tung manshand. In kom de båda myndighetsutövarna med kaffemuggar i beigt stengods. Aspiranten med en tunn kaffeskumsrand på överläppen, hans överordnade med smulan kvar i mungipan.
– Så här ligger det till, återupptog smulmannen. Då du tidigare är ostraffad och kan anses ha agerat under stress, kan du slippa du åtal om du lovar att aldrig upprepa tilltaget. Det föreligger vissa förmildrande omständigheter… men vi får nog be din man hålla ett öga på dig!
Jag tittade ner på mina skor. Under bordet befann sig även tre svarta polisskor. Den fjärde guppade nervöst i luften på aspirantens högerfot, osnörd. Med ens såg jag för mitt inre alla de skor som någonsin befunnit sig på fel plats, oknutna snören eller ej: böljande hav av skor, slängda, avsparkade, urtrampade alldeles innanför ytterdörren medan skohyllan gapade tom.
– Jaha, då kan du gå hem nu, ljöd förhörsledarens myndiga baryton. Och kom ihåg, inga fler dumheter nu, lilla frun!
Jag reste mig mödosamt, tvingade axlarna bakåt och tog ett steg mot kornhåret. Snabbt och utan pardon knäckte jag det sista datumutgångna mitt i den begynnande flinten.
– Vi ses i tingsrätten, sa jag med klar röst. Och jag heter Marit, inget annat!

Juryns motivering