Tredje plats i novelltävlingen: Faderskänslor av Hanna Tolander

Text: Hanna Tolander

Fingret vandrar genom det bruna mjölet, ritar cirklar, en trekant, en virvel. Från det angränsande rummet hörs irriterande pipig sång, hans son har fastnat för en Youtubevideo som låter som smurfhits fast på ryska och så är det samma textrad om och om ingen. Det är något fel på ungen tänker han men det är en förbiglidande tanke utan substans medan han försöker fokusera på det som är viktigt. Sången är bara så jävla irriterande. Pillitsi pillitsi sallim-pizza pillitsi pillitsi sallim-pizza om och om och om igen i all evighet amen.

Han är dessutom så jävla förbannad. Gränslös kallade hon honom. Jävla Nadja. Han drar in luft, drar ner kökets sura luft och doften av smutsigt diskvatten djupt i lungorna men hejdar sin frustande ilskeutandning i sista sekunden så den inte ska sprida det dyrbara mjölet över hela rummet. Han har inte fler nötter och dessutom var det förbannat jobbigt att göra damm av dem, han trodde att han hade en mixer men den kunde han inte hitta så han fick mosa dem för hand och det tog en evighet. Luften får pysa ut istället, som om han vore punkterad.

Gränslös. Bara för att han drack lite förra gången grabben var här. Bara för att han för en gångs skull blev lite glad, fick lite far-och-sonkänsla och hade lite kul. Så jävla farligt var det väl inte att grabben fick ett glas öl, han var ju för fan ingen bebis.

Han böjer sig ner, plockar upp mjukishunden från golvet. En luddig jävla hund med sjukt långa öron och enorma bruna plastögon. Det går inte att se vilken jävla hundras det ska föreställa ens. Bara idén att grabben ska släpa runt på en sån här. Han kan inte sova annars, säger Nadja. Utan gosedjuret. Skitsnack förstås, hemma hos honom sover grabben alldeles utmärkt utan.

Men nu kommer skitdjuret väl till pass. Om han ska. Om han ska visa Nadja var gränsen går. Den riktiga gränsen.

Pillitsi pillitsi sallim-pizza pillitsi pillitsi sallim-pizza.

Han tar saxen, petar upp ett hål i magen på djuret. Nu ska hon få se. Grabben får det bättre utan den sjuka lilla snorungen till halvbror som Nadja försett honom med. Snorungen som är alleeeergiiisk, precis så låter det när Nadja säger det, jävligt irriterande.

Nu, precis nu infaller det avgörande ögonblicket. Det kittlar i magen på honom när han tar en nypa av mjölet och petar in det i tyghunden. En nypa till. En till. De sover i samma säng ibland, pojkarna, det är så gulligt att de äälskar varandra så mycket säger hon. Det säger Nadja när hon försöker få det till att han inte ska ha grabben hela helgen. Hans grabb som han har rätt till. Ja vi får väl se hur gulligt det är nu.

Nål och tråd, ett litet stygn bara. Det syns inte under allt lurvet. Han går och packar ner hunden i grabbens väska, pirrig inombords. Hon kommer att gråta, ja gud vad hon kommer att gråta.

”Dags att sticka grabben” säger han och lägger handen på grabbens axel. Just då känner han ömhet, en ömhet som inte ens den sinnessvaga Youtubevideon kan störa. ”Du är i alla fall rätt okej, grabben” säger han. ”Stäng av den där skiten nu så kör jag hem dig.”

 

Juryns motivering

En närbild av ett oåterkalleligt ögonblick skildrat inkännande och precist med en enorm skärpa.

Annons