Tredje plats – MLB50+ av Mari-Ann Hedlund

Man. Lång. Blå jacka, medelålders.

Udden går igenom pappret. Jag kisar på lappen i handflatan. Oj då, jag har visst redan skrivit på den. SMÖR och SILL. Glasögonen ligger kvar hemma ovanpå tidningen. Stora rubriker om fästingfara och väskryckare. Men jag har dragkedja på fickan.

Det tog fem minuter innan jag mötte någon idag. Luften är sval mellan granarna på skogsstigen och jag får upp farten. Om tjugo minuter är jag framme vid bänken. Där brukar jag improvisera armar-uppåt-sträck innan jag går tillbaka. Till min  frukost med rostat bröd, kaffe och korsord.

Min son Jens gillar inte alls mina ensamma promenader. Det var länge sedan han bodde hemma.

”Du kan väl gå ut bland folk, morsan, hålla dig på asfalt.” Han flåsade i mobilen när jag ringde honom, störde förstås. Undrar om han gör annat än jobbar.

”Tänk om du snubblar, vem hjälper dig då bland stubbarna?”

Annons

”Jobba du och sköt ditt, så ordnar jag mitt.” Jag skrattade åt våra omvända roller.

”Men du tar väl med dig mobilen?” En bildörr slog igen bakom hans röst.

”Kom förbi på en fika när du har tid. Nu ska jag prata med blommorna”

Jag hade snabbt tryckt bort samtalet. Han vill inte dela sitt liv med mig och jag vill inte visa min längtan efter honom. Barn har man till låns och mobilen ligger hemma tillsammans med glasögonen.

En spenslig figur med långa vita ben i shorts närmar sig. Tjej, blond, liten, knappt 20. TBL20. Musiken läcker från hennes hörlurar när hon passerar. Det går hyfsat bra att rafsa ner tecknen i farten.

Längs skogsbrynet går stigen bredvid en grön hage. Bakom det vita staketet viftar två hästar bort flugor från varandras mular. Blåklockor och fjärilar. Men nu svänger stigen och träden tätnar. Rötter och stenar gör underlaget ojämnt och jag måste titta ner. Lövsångarens svajande drillar störs av ett gällt skrän. Jag tittar upp. Bakom stammarna skymtar scoutstugans röda barack. Det står en grå bil framför dörren. Ser suddigt HTL 380 eller 830? Mycket blåbärsris här omkring. Noteras.

I uppförsbacken klibbar jackan mot ryggen. Jag viftar med armarna och luftar armhålorna. Det hettar i ansiktet och piper i bröstet. På kullens krön står en gubbe i brun jacka och flinar. Han flaxar med gåstavarna. ”Hejsan damen, ska vi ta en flygtur?” Gubbe, brun jacka, stavar. GBS70+. Jag vänder direkt.

Jens tittar in veckan efter vårt samtal. Han har köpt en säck jord åt mig, till blommorna på balkongen. Sätter sig i köket. Trummar på bordet. Frågar om jag läst tidningen. Det står om flera överfall i skogen. Frågar vilken väg jag brukar gå.

”Oroa dig inte för mig”. Jag vinkar när han kör iväg i sin gråa bil. HTL någonting.

Annons

Registreringsnumret.

Jag söker i alla fickor och sprider ut lapparna på sängen. Det är många. Alla är noga hopvikta. Sorterar i tidsordning. Lägger i rader och i små högar. Öppnar den ena efter den andra, mjölk och bröd står det, städa förrådet, köp soppåsar och servetter, ring tandläkaren och Margit, vem är Margit, tid hos frisören. Varför har jag inte slängt dem?

Scoutstugan.

Titlar på böcker och tv-program, namn och telefonnummer, rabatter och vägbeskrivningar. Bokstäverna har försvunnit i vecken och blyertsen suddas ut av mina fingrar.

Juryns motivering

Strukturens förlorande kamp mot kaoset skildras inkännande och smittsamt och vi anar fler lager än de tydligt uttalade. Författaren skapar omsorgsfullt ett litet, litet titthål in till ett helt liv, utan att falla för frestelsen att knyta ihop alla trådar.

Jag blundar hårt för att få bort dimman ur ögonen. Det droppar från näsan, jag behöver näsdukar och reser mig hastigt upp.  Madrassen gungar till och lapparna byter plats med varandra. I fläkten av mina rörelser, ramlar bitar av mitt liv ner på golvet. Jag sopar in dem i en påse och knyter ihop. Ställer den vid dörren för att kastas.

Vankar runt. Klunkar i mig beskt kaffe. Spottar. Hämtar påsen och trycker in den i garderoben. Får syn på jackan. Hur kunde jag glömma den?

Drar upp lappen ur fickan. Fingrarna skakar, jag vill öppna den genast, men går och sätter mig vid köksbordet.

Som när jag sakta skrapar en trisslott. Hoppfyllda fantasier om flotta resor. Besvikelsen.

Jag väntar.

Sedan stoppar jag lappen i påsen och kastar den i sopnedkastet.