”Really hot room. AC not working”. Den arga rösten är det första Miriam lägger märke till när hon kommer ner i hotellobbyn. Hon suckar tungt innan hon klistrar på sitt reseledarleende och går fram till disken.
”Hoppas ni är utvilade inför dagens strapatser”, säger hon hurtigt till det äldre paret som står där. Evert, den värsta resenären hon någonsin har stött på, öppnar munnen för att svara, men Miriam vänder sig snabbt mot receptionisten för att checka ut. I ögonvrån ser hon hur Evert tar ett steg fram. Hon var så nära!
”Det var olidligt hett på rummet i natt. AC:n fungerade inte. Kollar inte ni standarden på de hotell ni bokar?” Evert tittar uppfordrande på Miriam.
”Så farligt var det inte”, säger Everts fru, Marianne, medan hon ler ursäktande mot Miriam.
”Det var tråkigt att höra. Vi har bott här på hotellet flera gånger och det har aldrig varit några problem”, säger Miriam.
”Men i natt var det ett stort problem. Betala dyra pengar för ett stekhett hotellrum har jag inte lust med”. Miriam greppar hårt om pennan hon just fått av receptionisten.
”Så farligt var det inte”, upprepar Marianne. ”Kom nu, låt Miriam sköta det hon ska så att vi kan åka vidare”. Under högljudda protester lämnar Evert ändå till slut lobbyn och Miriam kan checka ut. Att Marianne bara orkar tänker Miriam medan hon får ett medlidsamt leende från mannen bakom disken. Hela resan har varit en pärs med den där gnällgubben.
Ute vid bussen håller chauffören Bosse på med att lasta in bagaget. Miriam räcker sin väska till honom och han nickar mot dörren.
”Det verkar vara lite liv där inne”.
”Vad är det nu?” Miriam kliver motvilligt ombord.
”Jag tycker att det är dags att vi byter platser. Att vi roterar. Det blir mer rättvist då”. Everts röst hörs tydligt genom det arga sorlet i bussen.
”Eller så kan man se till att inte alltid vara sist in”, ropar någon av de yngre passagerarna längre bak.
”Är det något problem?” frågar Miriam behärskat.
”NEJ!” svarar alla passagerare unisont utom Evert.
”Varför ska vissa alltid få de bästa platserna”, börjar han, men han hinner inte längre när Marianne med skarp röst säger:
”Sätt dig, Evert!” Miriam håller nästan andan, men till hennes förvåning sätter sig Evert ner och hon pustar ut. Helst skulle hon vilja att passagerarna bytte platser eftersom Evert och Marianne alltid sitter längst fram, så att hon hamnar inom Everts räckhåll, men hon förstår att de andra resenärerna skulle bli oerhört irriterade om hon lät Evert få som han ville i den här frågan. Hon tar mikrofonen medan Bosse kör ut från hotellparkeringen.
”Jag hoppas ni har haft en bra natt på hotellet”, säger hon samtidigt som hon inser sitt misstag. Ge honom inte tillfälle att klaga! bannar hon sig själv. Har det inte varit maten det varit fel på så har det varit vädret, hotellen eller bussen. Aldrig blir karlskrället nöjd. Snabbt fortsätter hon:
”Det tar ca 45 minuter innan vi är framme vid dagens första destination. Det kommer finnas tid till att gå runt och kika lite och sedan en snabb fika för den som vill”.
”Är det lika dåligt som vid förra stället kan det kvitta”, hör hon Evert säga, men hon undviker att titta på honom.
”Att du aldrig kan se det trevliga i något”, säger Marianne. ”Jag fattar inte vad du ska med och göra. Jag hade kunnat åka själv på den här resan, eller tagit med mig Margit. Hon skulle behöva komma ut lite”.
”Margit”, fnyser Evert. ”Det vore ju grant. Din syster är ju lika tråkig som…”
”Det är inget fel på Margit! Hon har bara haft det lite tufft”. Miriam försöker slå dövörat till, men det är inte lätt. Detta ständiga grälande mellan de där två går henne på nerverna. Så nära bristningsgränsen som hon ständigt är på den här resan har hon nog aldrig varit i hela sitt liv. Bit ihop, bara fyra dagar kvar upprepar hon tyst ett par gånger för sig själv.
När Bosse vant rattar in bussen på en bussparkering vid deras första stopp tar Miriam återigen mikrofonen.
”Här vid katedralen kan ni nu gå runt lite på egen hand. Ni har 90 minuter på er innan vi åker igen. Jag rekommenderar verkligen en kaffe på fiket bredvid”.
”Detta ständiga flängande fram och tillbaka och med tider hit och dit. Är det semester det, va?” säger Evert till Marianne.
”Glöm inte hatten”, är det svar han får. Marianne måste vara sjukt trött på allt det där gnällandet tänker Miriam medan de första passagerna går förbi henne.
”Jag har väl aldrig glömt hatten tidigare vad jag vill minnas”, fortsätter Evert. Miriam fnyser till för sig själv. För två dagar sedan fick de vända tillbaka när de checkat ut från hotellet bara för att han glömt den och han vägrade att fortsätta utan hatten. Det hade kostat de andra resenärerna en timme extra.
”Nej, det kanske du inte har, men det gör väl inget att påminna om den?” säger Marianne. ”Du vet att du lätt bränner dig”.
”Varför du ska tjata om något som är helt irrelevant, det begriper jag inte”. Evert kliver av bussen och går med snabba steg bort mot katedralen. Miriam noterar att han naturligtvis inte har hatten med sig. Marianne kliver av bussen och sätter av efter honom medan hon viftar med hatten och ropar:
”Hatten, Evert!” Några av de äldre resenärerna, ett par beskedliga små damer är precis bredvid Evert när han ryter till:
”Ge mig den jäkla hatten då!” Damerna rycker skrämt till och deras förfärade ansiktsuttryck säger allt. Miriam lider verkligen med dem. De andra passagerarna har inte haft en rolig resa med den där galningen. Om de skulle begära pengarna tillbaka skulle hon inte klandra dem det minsta.
När alla har lämnat bussen går Miriam och Bosse bort till det lilla fiket och sätter sig i skuggan. Hon knäpper upp de översta knapparna i den vita skjortan och tar av sig skorna. Det är en oerhört varm dag.
”Jobbig karl den där Evert”, säger Bosse.
”Mm, verkligen. Det är längesen jag råkade ut för en sån gnällspik. Tur att de inte dyker upp så ofta. Helst skulle man bara vilja lämna kvar gubbjäkeln, men jag tror inte att det skulle vara så populärt hos chefen”.
”Nej, men det skulle vara kul att se gubbens min. Kaffe?” frågar Bosse medan han reser sig upp.
”Ja, tack”, svarar Miriam och sträcker ut benen.
”Jag tar en sväng förbi katedralen”, säger Miriam när kaffet är urdrucket. När hon närmar sig ingången hör hon upprörda röster.
”Det är skyltat att man inte får bära hattar här inne”, säger en ilsken röst på knagglig engelska.
”Jag glömde bara att ta av mig den, men jag har ju gjort det nu!” säger Evert på ännu knaggligare engelska.
”Vi behöver inte gå in”, säger Marianne vänd till Evert.
”Har jag åkt ända hit är det väl klart att vi ska gå in! Förresten var det ditt fel att jag hade hatten på mig”.
”Mitt fel!?”
”Du kunde väl ha sagt till mig att jag skulle ta av mig den?”
”Men det vet du väl, att man inte har hatt på sig i kyrkan?”
”Det var du som tvingade på mig den”.
”Och vems fel blir det när du har bränt flinten och jag inte har påmint dig om hatten, va?” Miriam förstår att det är ännu ett gräl på gång och hon skyndar sig fram till dem. När Evert får syn på henne viftar han åt mannen i dörren och säger till henne:
”Bra, säg till den här idioten att jag har tagit av mig hatten nu och att vi vill gå in”. Mannen verkar fortfarande ovillig att släppa in dem och Miriam förstår att det måste vara något mer, att Evert antagligen varit otrevlig innan hon dök upp, annars skulle mannen inte stå kvar och hindra dem från att gå in. Hon börjar prata med mannen på italienska och till slut mildras hans ansiktsuttryck något.
”Vad säger du?” undrar Evert när han ser detta.
”Jag bad om ursäkt för missförståndet”.
”Bad om ursäkt? Det var ju hans fel. Det var han som var otrevlig. Kan vi gå in nu då?”
”Jag tror inte att det är någon bra idé”.
”Han kan väl inte hindra människor från att gå in i heller!? Vad är det här för ställe egentligen?”
”Evert!” fräser Marianne till. ”Nu får du ta och lugna ner dig. Det är inte bra för dig att bli så här upprörd. Kom så går vi och tar en kaffe”. Evert tittar med en ilsken blick från Marianne till Miriam till mannen innan han helt sonika vänder om och går därifrån.
”Tack vännen, för att du redde ut det där”, säger Marianne och klappar Miriam på armen.
”Ingen fara”, säger Miriam och tvingar fram ett ansträngt leende.
Bussen har redan börjat fyllas med folk när Miriam kommer tillbaka. Hon snubblar till när hon går ombord. Värmen har gjort henne vimmelkantig. Hon sjunker ner på sätet och letar fram en vattenflaska. Det ljumma vattnet hjälper inte speciellt mycket. Hon tittar på klockan och ställer sig upp igen.
”Är alla här?” frågor hon medan hon tittar ut över passagerarna.
”Surgubben och hans fru saknas”, säger en av de beskedliga damerna.
”Ska vi behöva vänta på dem jämt bara för att de inte kan passa tider?” säger den andra. Miriam drar trött med handen över pannan. Bosse har stått utanför för att sträcka på benen så länge som möjligt och nu kliver han ombord.
”Är alla tillbaka?” undrar han. Miriam tittar bort mot fiket. På håll ser hon att Evert och Marianne är på väg. De ser ut att vara inne i ännu en livlig diskussion att döma av deras kroppsspråk. Något klickar till i huvudet på henne. Hon biter sig i läppen medan hon tränger undan tanken på att det är synd om Marianne.
”Alla är här, vi kan åka”, säger hon och klappar Bosse på axeln. När hon tittar bort mot paret får hon ögonkontakt med Evert. Hans ilskna uppsyn när han inser vad som är på väg att hända är all den tillfredsställelse Miriam behöver. Hon höjer handen och vinkar glatt åt honom medan bussen rullar iväg.